Klimatet och valet

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Miljö, jordbruk och sjukdomar, Valet 2018

Riksdagspartiernas reaktion är för lite, för sent.  (foto: Creative Commons CC0)
Riksdagspartiernas reaktion är för lite, för sent.

Sommarens värmebölja, torka och chockerande skogsbränder har på ett helt nytt sätt understrukit klimatforskarnas varningar och bäddat för en yrvaken debatt om klimatet inför höstens val. Även om detta inte lär räcka för att, som Björn Elmbrandt hoppas i Dagens Arena, ”ge dödsstöten åt marknadens stollar”, ger det ett helt nytt allvar i debatten om hur samhället måste utvecklas. 

Att detta har tvingat Jimmy Åkesson och hans SD att helt öppet komma ut som ignoranta klimatförnekare och en kejsare utan kläder är en avslöjande konsekvens. Att samtliga partier måste utlova en upprustning av brandförsvaret är givetvis självklart, liksom att alla övriga partier måste slipa sina argument i klimatfrågor.
Ändå framstår de framkrystade svaren från de traditionella högerpartiernas talespersoner till Dagens Nyheter angående vad de vill prioritera som otroligt otillräckliga. 

I en kapitalistisk ekonomi där den konkurrensdrivna vinstjakten skyddas av nyliberala spelregler är Moderaternas ”klimatavdrag för basindustri” och ”utökade klimatbistånd”, Liberalernas ”mer EU-samarbete” och ”avgift baserad på utsläpp”, KD:s ”successivt skärpta krav för personbilar” och Centerns höjda bilbonus till mer klimatvänliga bilar och ”avdrag för företag som använder teknik för att lagra utsläpp vid förbränning av biodrivmedel” ungefär lika effektiva som att spotta i motvind. Detta understryks också av att de så kallade Allianspartierna vill anslå mindre pengar än regeringspartierna till statens miljöbudget.
Trots några miljarder kronor i högre anslag är Socialdemokraternas förslag om ökade investeringar (från nära noll) i laddstolpar, nya anläggningar för biogas, minskade utsläpp från flyg, mer tågtrafik, bonus till miljöbilar och krav på ökad inblandning av förnybart i bensin och diesel närapå lika uddlösa.
Marginellt radikalare är Miljöpartiets om att fasa ut bensin och diesel i transportsektorn till 2030, rusta upp järnvägen, bygga nya stambanor för höghastighetståg och ersätta miljöskadliga subventioner med grön skatteväxling.
Inte heller räcker Vänsterpartiets förslag särskilt långt om (den lilla) flygskatten kvar, en avgift för tunga lastbilar, förbud mot försäljning av nya bensin- och dieselbilar senast 2025, minskad köttkonsumtion, omställningsstöd för alternativa skogsbruksmetoder och en grön statlig investeringsbank med 100 miljarder i kapital före 2022, där företag och kommuner ska kunna låna till gröna investeringar.

Alla de så kallat rödgröna partierna försäkrar att ”Sverige ska vara ett föregångsland och bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer” med noll i nettoutsläpp från 2045 i den del av ekonomin som inte ingår i EU:s utsläppshandel. Flaggskeppet, som enligt budgetproppen för 2018 är en av regeringens viktigaste insatser för minskade utsläpp, är det så kallade Klimatklivet för statlig delfinansiering av klimatvänliga projekt i kommuner, regioner och företag – vars hittills beviljade och aviserade stöd enligt Naturvårdsverket kan minska klimatutsläppen med 3 miljoner ton (jämfört med Sveriges totala utsläpp enligt SCB på nästan 63 miljoner ton).
Enligt Naturvårdsverkets uppföljning av klimatmålen pekar detta mot att Sverige är på väg att nå halvvägs till delmålet att utsläppen i den icke-handlande sektorn ska vara 63 procent lägre år 2030 än 1990. Lättast att strama åt ytterligare bedöms då transportsektorn vara, som står för hälften av de inhemska utsläppen i den icke-handlande sektorn. 

Att reaktionerna på årets sommar kan bli en aha-upplevelse som bäddar för både ökad medvetenhet och kamp i klimatfrågan är nu absolut nödvändigt efter ett år då världens utsläpp av växthusgaser 2017 åter ökade med två procent, efter att ha legat stilla i tre år. Enligt SCB:s sätt att räkna, som inkluderar svenska aktörers utsläpp från flygfotogen och eldningsolja för sjöfarten utomlands, ökade även utsläppen från Sveriges ekonomi 2017, med 0,4 procent.
Dessvärre bygger inte ens ”föregångslandet Sveriges” klimatmål på vad som borde vara Sveriges andel på 300-600 miljoner ton av den krympande globala koldioxidbudgeten. Med nuvarande årliga utsläpp kommer denna budget att vara förbrukad inom 6-12 år. För att klara Parisavtalets 2 °C-mål skulle antagligen hela världen behöva klara netto-noll-utsläpp till 2045, och länder med så stora globala och historiska fotavtryck per invånare som Sveriges många år tidigare. 

Den kände brittiske klimatprofessorn Kevin Anderson, som idag har en professur i Uppsala, konstaterar att världen med nuvarande utsläppsnivåer kommer att ha överskridit den globala koldioxidbudgeten för 2 grader inom 14-18 år.
I en motion till klimataktivisternas så kallade klimatriksdag har han också tillsammans med svenska aktivister slagit fast att målen i klimatlagen inte är i linje med det globala 2-graders-åtagandet. För detta krävs att Sverige måste minska sina utsläpp med minst 10 och snart därpå 15 procent per år, med målet att vara fossilfritt 2035.

I sin mycket läsvärda bok Klimatet & omställningen (Boréa, 2018) konstaterar Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell utveckling vid KTH, att det mesta pekar åt fel håll både globalt, i EU och i Sverige. I en grundlig uppgörelse med passiviteten på alla nivåer inför ”det välvilliga motståndets retorik”, som till exempel att det ”inte är tillåtet enligt gällande EU-regler eller svenska regler för upphandling och konkurrensersättning”, argumenterar han för att ett kraftigt intensifierat internationellt klimatarbete kombineras med en ”närmast krigsekonomisk omställning” på hemmaplan.
Enligt Laestadius avvecklar EU:s handelssystem sina utsläppsrätter endast i en tredjedel av den erforderliga takten, och då endast för en del av sina utsläpp.
Boken är en skön uppgörelse med de små stegens kraftlösa återvändsgränd, där han menar att kampen för fossilfria tåg, bussar och båtar för klimatpolitikens trovärdighet också kräver en statlig planering och stora demonstrationsprojekt, som en avveckling i närtid av Bromma flygplats, tillsammans med en storskalig trähussatsning på den nedlagda flygplatsen, liksom en snabbutbyggnad av järnvägsnätet – främst Oslobanan. 

Andra goda idéer är en storskalig utbyggnad av förnybar el, där svensk vindkraft skulle kunna länkas till Europas industriella omställning. Med en kraftfull statlig teknikpolitik kan enligt Laestadius ett nytt och sammanhängande gas- och stålrelaterat utvecklingsblock skapas, där en storskalig användning av förnybar el kan användas för att framställa vätgas för direktreduktion av järnmalm och för att separera järnmalmens atomer med elektrolys.
Den svenska stålpolitiken måste ersätta kolet i landets tre masugnar med väte och därmed minska landets koldioxidutsläpp med 10 procent (Sveriges Natur), något som vare sig EU:s ineffektiva utsläppshandel eller ett ökat industristöd förmår.  

Det måste enligt Laestadius handla om ”en permanent klimatrevolution”, som varken teknik eller marknadsmetoder räcker för. Och så astronomiskt höga koldioxidskatter som det skulle krävas för att övertyga Europas kolkraftverk om att investera i koldioxidlagring (CCS) finns inte på dagordningen.
”Den aktiva statens återkomst” hoppas Laestadius inte ska vara ett ”vänsterprojekt”. En stor plump i hans idéhistoriska översikt om frihet och modernitet är också hans okunniga dissande av Karl Marx, som han felaktigt påstår var så fixerad av arbete och kapital att naturens bidrag negligerades och i Kapitalet inte ansågs ha något värde.
Laestadius kommer farligt nära att utmåla ”vi alla” som lika ansvariga till den farliga passiviteten inför den annalkande klimatkatastrofen. Detta är en föreställning som Naomi Klein effektivt polemiserar mot i en replik till Nathaniel Rich, som har skrivit en 62-sidig artikel i New York Times Magazine utan att hitta någon förklaring till att världen misslyckades med att konfrontera klimatkrisen när den hade en unik chans redan på 1980-talet. Ansvaret måste självklart sökas hos den avreglerade storfinansen och nyliberala politiker, där oljelobbyn och mäktiga finans­intressen snabbt kunde klippa klorna av FN:s klimatprocess.

Låt oss rekommendera Laestadius att läsa på om Marx och Engels stora intresse för naturvetenskapen och kapitalismens ”metabolisk reva” i ämnesomsättningen till naturen genom att under sin ändlösa och konkurrensdrivna ackumulation av kapital rovlystet plundra naturen på dess bruksvärden. Som Marx skrev i Kapitalet är ”varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna, utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet”.
Som även Laestadius har insett förefaller regleringsrädslan hos de mäktiga vara större än klimatoron och de ekologiska fot­avtrycken hos de rikaste mycket större än hos de fattiga. Å andra sidan förstår även vi socialister att kampen för en rättvis klimatomställning måste börja redan här och nu. Om inte annat för att vinna tid innan den till sist kan säkras av en absolut nödvändig socialistisk samhällsomvandling och en demokratiskt förankrad planering, baserad på en behovsstyrd insikt om vad som är nödvändigt och makt att agera med gemensamt ägande av banker, storföretag och naturresurser.
I den kampen kommer en socialistisk medvetenhet att tvingas fram bland såväl klimatforskare som rättvisekämpar och fackligt aktiva.