Det stora pensionsrånet

Publicerad av Per Olsson

Tema: Böcker

”Det kommer inte att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”, erkände dåvarande statsministern Göran Persson (S) om det nya pensionssystemet när han besökte Nya Zeeland och Australien 2005.
Det skulle inte ta 20 år innan folk blev ”förbannade”. Idag finns en växande ilska mot rånet av pensionärerna.
”Vi har skapat världens modernaste pensionssystem”, ett pensionssystem som håller ”till nästa istid”. Det sa politikerna med en mun efter att ha skrotat det gamla pensionssystemet som infördes 1962 efter en hård politisk strid.
Det gamla pensionssystemet med ATP (den allmänna tilläggspensionen) gav grundtrygghet och det var ganska tydligt hur liten eller stor pensionen skulle bli. ”I ATP-systemet kunde en person med 30 år i yrkeslivet räkna med en pension på cirka 60 procent av lönen (ett snitt av de 15 bästa inkomståren). Idag finns inga garantier alls och de flesta kommer inte att kunna nå sådana nivåer ens med en insats på 45 yrkesår”, skriver Joel Dahlberg i sin informativa och högaktuella bok Pensionsbluffen – tryggheten som gick upp i rök.
Men det är inte bara de framtida pensionerna som blir lägre. Pensions­systemet är underfinansierat och klarar inte ens att betala ut de pensioner som redan har betalats in. Både 2010 och 2011 sänktes pensionerna. ”Det som hände var att systemet inte längre klarade av att betala ut redan utlovade pensioner. Ett haveri helt enkelt”. Det kommer tyvärr att bli än värre haverier framöver. Enligt en EU-rapport från 2010 kommer dagens 27-åringar i Sverige att få ut 48,2 procent av sin slutlön i pension när de går i pension 2048. Det är näst sämst i hela Europa.
Denna drastiska försämring borde vara en väckarklocka, men för politikerna blir det till ett argument för att genomföra ytterligare försämringar i form av höjd pensionsålder.

Både Alliansen och S har öppnat för att höja pensionsåldern till 69 år  och det är mindre än ett halvår sedan statsminister Fredrik Reinfeldt flaggade för att höja pensionsåldern till 75 år.
Sveket mot pensionärerna utgjor­de en avgörande del i det borgerliga systemskiftet som följde efter den svenska kapitalismens djupa kris i början av 1990-talet.
Det nya, sämre, privatiserade sven­ska pensionssystemet står som förebild för Europas alla högerpolitiker.
Utgångspunkten i det nya pensionssystemet är att det ska vara kopplat till hur ekonomin utvecklas. Ekonomisk tillväxt och stigande sysselsättning ska garantera högre pensionsavgifter och därmed säkra dagens och framtidens pensioner. Så var det tänkt och sagt, men verkligheten kom emellan.
Pensionsavgifterna motsvarar idag 18,5 procent av bruttolönen, varav 16 procent utgörs av en betalning till inkomstpensionen och resterade 2,5 procent är den premiepension som ska placeras i fonder.
Löftet från 1994 var att inkomst- och premiepensionen tillsammans skulle garantera ungefär samma pensioner som tidigare. Det var inte sant.
Premiepensionen tvingade alla att bli fondsparare och ”spekulera på börsen”. Efter att ha skrotat grundtryggheten och statens ansvar för att den intjänade pensionen betalas ut lade myndigheter och politiker ansvaret på individen. Pensionssystemet privatiserades.
Samtidigt stagnerade ­kapitalismen och antalet äldre blev allt fler. Redan tidigt stod det klart att ekvationen inte gick ihop.

År 2001 infördes den så kallade bromsen, vilken innebär att om pensionssystemets tillgångar inte är i balans med summan av beräknade pensioner för befintliga och framtida pensionärer, sker en automatisk balansering (bromsen)– pensionerna sänks. Naturligtvis påstod politikerna länge att bromsen sannolikt ­aldrig skulle behöva användas, utan ­menade att det endast handlade om en försäk­ring mot osannolika dramatiska kriser. Det var heller inte sant.
”Hösten 2008, i samband med det kraftiga börsraset, började varningssystemet att blinka rött. Senare ­visade facit att AP-fonderna, som förvaltar våra pensionspengar, hade tappat 191 miljarder kronor. Det här sammanföll dessutom med att sysselsättning­en sjönk och att pensionerna till de riktigt stora årskullarna från början av 1940-talet skulle börja betalas ut. Våren 2009 stod det klart att systemet inte skulle klara trycket. Följden blev sänkta pensioner 2010 och ­ytterligare sänkta pensioner 2011”.
Sammanlagt sänktes ­pensionerna för nära 2 miljoner pensionärer med 7,3 procent 2010 och 2011, varav bromsen stod för 6,2 procent. I pengar handlade det om cirka 700 kronor i månaden för en genomsnittlig pension.
Den utlösande faktorn var den akuta krisen och börsraset, men ”bromsen skulle ha slagit till även vid ett mer blygsamt börsfall”.
Skälet är den stagnerande kapita­lismen som medfört att även under högkonjunkturer, som under åren 2002 till slutet av 2008, skapas få nya jobb och sysselsättningsgraden förblir låg, vilket i sin tur betyder att färre betalar in till pensionssystemet. När samtidigt antalet äldre stiger snabbare än antalet i arbetskraften tende­rar pensionssystemet att urholkas även när ekonomin växer.

Framtidens pensioner är i högsta grad osäkra och under de ­kommande 20 åren hotar ständiga sänkningar.
”År 2014 och 2015 har effekten av den nuvarande högkonjunkturen 2010 och 2011 klingat av och sänkningen av pensionerna ser därmed ut att mer eller mindre permanentas. Med andra ord, inte ens det extremt gynnsamma läge som Sveriges ekonomi befunnit sig i verkar vara tillräckligt för att pensionssystemet ska kunna leva upp till sina ­förpliktelser”.

Enligt den moderate socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, som intervjuas i boken, är det ”ingen katastrof” att systemet havererar utan att det gäller att spara och bygga upp buffertar inför sin ålderdom, som han cyniskt säger.
Själv har han och de andra riksdagsledamöterna beslutat att undanta sig själva från dagens ­pensionssystem. ”Riksdagsledamöterna har röstat tillbaka den ATP:n – fast bara för sig själva”.
Hur har det gått med premiepensionen? Den del av pensionen som skulle kompensera för en försämring av inkomstpensionen?
”För närvarande sänker premiepensionen våra förväntade ­pensioner. De enda som hittills tjänat på reformen är finansbranschen”, ­konstaterar Dahlberg efter att tittat på den avkast­ning som fondsparandet har gett de enskilda och de inkomster som avgif­terna på samma sparande har genererat till bland annat bankerna.

RS/Offensiv säger:
  • Riv upp pensionsuppgörelsen från 1994 som skrotade ATP-systemet.
  • Omedelbar höjning av pensionerna.
  • Stoppa straffbeskattning av pensio­närna.
Per Olsson