Klassklyftor och nyfattigdom delar Malmö
I spåren av ett allt brutalare klassamhälle och i avsaknaden av ett betydande politiskt alternativ, växer ett råare samhällsklimat fram. Under ytan döljer sig en skrämmande bild av hur nyliberalismens excesser har raserat en grundläggande trygghet.
I februari publicerade Rädda Barnen rapporten
Barns ekonomiska utsatthet i Sverige. Där konstaterade författaren Tapio Salonen att ”de två senaste åren har målet att säkerställa alla barns rätt till en skälig levnadsstandard i enlighet med Barnkonventionen blivit mer avlägset”.
En annan slutsats är att sannolikheten för att barn med utländsk bakgrund lever i fattigdom har ökat från fyra gånger så stor år 2000 till drygt fem gånger så stor idag, i jämförelse med barn med svensk bakgrund.
Geografiskt är barnfattigdomen mest koncentrerad till storstäderna, där Malmö under lång tid har stuckit ut med en bottenplacering med stor marginal.
I Malmö lever ett av tre barn under fattigdomsgränsen, en siffra som ständigt ökar. 64,3 procent av barnen i Malmöstadsdelen Rosengård är fattiga (96,4 procent med utländsk bakgrund), vilket är fem gånger så stor andel som i landet i stort.
I kranskommunerna Lomma och Vellinge är 4,6 procent respektive 6,8 procent av barnen fattiga (12,1 procent respektive 14,0 procent av barnen i kommunerna har utländsk bakgrund).
Detta illustrerar de gigantiska sociala klyftor som vuxit fram parallellt med etnisk och socioekonomisk segregation i Malmöregionen. Samtidigt som de mer resursstarka väljer att ta sin tillflykt till mer välmående områden, lämnas de utarmade områdena som Rosengård och Södra Innerstaden i socialt förfall.
Av UNICEF:s senaste rapport framgår också att även om den offentliga sektorns stöd till barnfamiljer är relativt högt i Sverige, är insatserna ineffektiva för att minska barnfattigdomen, då välfärdsystemet inte är särskilt omfördelande (UNICEF: Measuring child poverty 2012, s. 14 & 26).
Regeringens politik på området har i stort sett handlat om förnekelse av fattigdomen och om att sprida skepsis mot den sociala forskningen. En gradvis nedmontering av socialförsäkringar som a-kassan och sjukförsäkringen samt välfärdsförmåner som halkat efter prisökningarna (inflationen) och därmed reducerats, är viktiga orsaker bakom den ökande fattigdomen.
Högeralliansen är direkt ansvarig för den allt mer utbredda nyfattigdomen och det framstår tydligt att ”arbetslinjen” i själva verket är en ”fattigdomslinje”. Även om Håkan Juholt försökte och nu även Miljöpartiet försöker göra politiska poäng på ilskan mot den växande barnfattigdomen, står den så kallade oppositionen utan några svar. Statistiken visar att även socialdemokratiska regeringar med stöd av både MP och V bär ett tungt ansvar för denna utveckling, då barnfattigdomen ökade som mest under Göran Perssons åtstramningspolitik på 1990-talet.
När högern menar att det inte finns pengar är det inget annat än falsk matematik. Socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu, är inte mycket bättre matematiker. Samtidigt som Malmö har överlägset störst andel fattiga barn dräneras de utarmade stadsdelarna på resurser och politikerna riktar fokus på att utveckla stadsdelar avsedda för de rika.
Att Malmö ofta framställs som en stad med hög kriminalitet är inte särskilt förvånande när vart tredje barn växer upp i fattigdom och i avsaknad av framtidstro. Det är ingen slump att Sverigedemokraterna lockar många röster i Skåne när SD-rasisterna med Socialdemokraternas och högerns goda minne har lyckats med att missrikta en del av missnöjet med nyfattigdomen och den påföljande brottsligheten mot dem som drabbas hårdast av högerpolitiken.
Det är mot denna bakgrund som den rasistiske seriemördaren Peter Mangs, som nu står inför rätta, stärktes och inspirerades till att skjuta ihjäl invandrare.
Det är nu absolut nödvändigt att en kämpande förortsrörelse växer fram, som kan utmana det politiska etablissemanget för en upprustning av de fattiga stadsdelarna i Malmö. Samtidigt måste den utbredda ilska som finns mot regeringens attacker på välfärden organiseras och utmynna i radikal kamp för socialistiska krav.
Ammar Khorshed
