I morgon börjar fotbolls-EM!
Längtan är över och jag ser fram emot tre veckor av oh, neeej, jaaa, vackert, men…djupled på Elmander då, men va i hel…!
Herrarnas fotbolls-EM bjuder oftast på både bättre spelkvalitet och underhållning än fotbolls-VM. Det räknas också som svårare att kvalificera sig till. Mästerskapet har vuxit från 70-talets minislutspel med fyra lag till dagens 16 lag som detta år gör upp i Ukraina/Polen. När Sverige för första gången tog sig till EM-slutspel var det som arrangörsland 1992. Då gjorde åtta lag upp om bucklan. Sverige gick till semifinal och reserverna från Danmark (Jugoslavien blev uteslutet) gick hela vägen och vann EM-guld.
Under de närmaste tre veckorna kommer det att bjudas på stor underhållning och dramatik i en fotbollssåpa med hundratals historier att berätta varje dag om målen, stjärnorna, förbundskaptenerna, laguttagningarna, konflikterna i trupperna, taktiken, skadorna, domsluten med mera med mera – härligt! Historierna berättas av dagens förtäljare, sportjournalisterna. Själv rekommenderar jag Mats Olsson i Expressen, Aftonbladets Simon Bank, Erik Niva och Peter Wennman i Aftonbladet. Wennman skriver bra, initierat och roligt då han som vanligt följer det så kallade ”Drevet”, de sanslösa engelska fotbollskrönikörerna som fyrtio år efter Englands senaste VM-titel inför varje slutspel fortfarande tar för givet att de har bästa laget och kräver att ”football’s coming home”. Många manliga barder i tidningarna medan TV har fler bra kvinnliga fotbollsjournalister som till exempel Spanienexperten Johanna Frändén i SVT.
När Sverige arrangerade fotbolls-EM 1992 spelades matcherna på befintliga arenor. Tjugo år senare har fotbollsmästerskapet likt OS kommersialiserats och blivit Big business. Arrangörslandet tvingas nu bygga flera nya supermoderna fotbollsarenor i mångmiljardklassen. Pengar som i Ukraina och Polen skulle behövt investeras i livsnödvändigheter som sjukvård, skola, bostäder, pensioner, fattigdomsbekämpning och inte minst arbetsmiljö. Fotbollens makthavare i Fifa och Uefa har i sina affärsmöten med arrangörslandet, entreprenörer, storföretag och sponsorer, uppträtt otroligt nonchalant och struntat i arbetsvillkoren för de tusentals arbetare som har byggt arenorna och gjort fotbollsfesten möjlig.
Ekonomiska intressen har fått styra. Totalt har 20 byggnadsarbetare dött på EM-byggena, 14 i Ukraina (varav åtta på finalarenan Olympiastadion i Kiev) och sex i Polen (varav fyra på invigningsarenan i Warszawa). De har krossats av fallande betongbalkar, fallit från osäkrade byggnadsställningar (varannan av de 5 000 som arbetade på hög höjd saknade tillräckligt fallskydd) eller skadats av livsfarliga maskiner. Det är oförlåtligt att Uefa och giriga vinstintressen på detta sätt tjänar pengar på låga löner och människoffer. De ansvariga måste ställas inför rätta! För anhöriga till 37-årige Aleksandr och de andra förolyckade är det för sent! EM blir för nära och kära svarta veckor av saknad, sorg och ilska. För oss andra är det en påminnelse om behovet att fortsätta kämpa och stödja kamp för arbetares rättigheter i Sverige och världen. Svenska fackföreningarna Byggnads, Målarna och Elektrikerna driver nu en kampanj som kräver att idrottens organisationer som Fifa, Uefa och IOC infogar FN:s arbetslivsorgan ILO:s regelverk i sina krav på arrangörsländerna och vill se schyst spel och schysta villkor även för de arbetare som gör tävlingarna möjliga.
Hur det går för Sverige? Ingen aning, allt kan hända – de som lever får se.
