Tiden rinner ut för Spanien

Publicerad av Per Olsson

Plats: Barcelona, León

Spanien är i jäsning. I måndags (den 18 juni) lamslogs Asturien och León av en regional generalstrejk till stöd för de drygt 8 000 strejkande gruvarbetarna, som sedan maj utkämpar en bitter strid för jobb och gruvorter­nas framtid.
Dagarna innan hade offentligt anställda genomfört den första i en serie aktionsdagar mot de stora nedskärningarna som centralregeringen har påtvingat landets 17 autonoma regioner.
Den 29 mars gick miljoner spanska arbetare ut i en ny landsomfattande generalstrejk mot regeringen, vilken sedan följdes av gigantiska demonstrationer på 1 maj och den 12 maj, på proteströrelsen Los Indignados ettårsdag, samt en nästan total strejk inom utbildningen den 22 maj.  Enligt lärarfacken deltog 80 procent av lärarna och annan skolpersonal i strejken den 22 maj, som riktades mot att 10 miljarder euro (90 miljar­der kronor) skärs bort från utbildningen, vilket bland annat ­resulterar i färre lärare, 5-10 fler elever i varje klass och höjda studieavgifter med uppemot 66 procent.
Den spanska regeringen – och EU – har spenderat miljarder euro på att rädda de förlusttyngda spanska bankerna, samtidigt som den dragit ned stödet till gruvnäringen. I år drog regeringen, efter krav från EU,  ned det statliga stödet till Asturiens kolgruvor med hela 64 procent. Det var en dödsstöt. Gruvarbetarnas svar blev att gå ut i en militant strejk.
Regeringen och polisen ”som nyligen besköt och skadade strejkande i Barcelona med gummikulor har i Asturien angripit de strejkande med både gummikulor och tårgas. Guardia Civil [en militariserad polisstyrka] agerar likt en ockupationsstyrka i regionen”, skrev brittiska Guardian den 13 juni.

Varje nödlån, insats från trojkan (EU, Europeiska centralbanken, ECB, och Internationella valutafonden, IMF) och EU-toppmöte, brukar vanligtvis följas av några dagars andrum samt börsuppgång, lugn på ”marknaden” och borgerliga brösttoner  om att ”det värsta har vi nu bakom oss”. Men andrummen har tenderat  att bli allt kortare. EU:s akuthjälp i form av ett lån på 100 miljarder ­euro (900 miljarder kronor) till den spanska banksektorn gav bara kapitalisterna och deras regeringar en respit på några timmar.
Den 18 juni hade den tioåriga obligationsräntan stigit till dryga 7 procent – den högsta räntenivån sedan landet blev med i eurozonen 1999 – och på samma nivå som när Grekland, Irland och Portugal fick nödlån. Samma dag rapporterades att: ”Andelen dåliga lån i spanska banker ökade till 8,72 procent av den totala utlåningsvolymen i april, från 8,37 procent i mars” (Dagens Indu­stri den 18 juni).

Nu är det kanske bara fråga om dagar innan Spanien också tvingas söka nödlån hos trojkan.
Knappast något land har en så hög sammanlagd privat skuld som Spanien – motsvarande 300 procent av BNP, att jämföra med en offentlig skuld (statsskuld) i fjol på dryga 68 procent av BNP. Nu växer den offentliga skulden snabbt – mot 90 procent i slutet av året – efter att man har tvingats rädda banker och på grund av de allt större summor som staten får betala för att locka spekulanterna att köpa spanska statspapper.
EU:s 100 miljarder i eurostöd kan möjligen förbättra bankernas balans­räkningar, men inte lindra den ­djupa kris som plågar ekonomin i dess helhet.

Under årets första månader ­ökade antalet arbetslösa med fler än 100 000 per månad. I maj låg arbetslösheten på 24,5 procent, drygt 5,6 miljoner människor saknar sysselsättning. Mer än hälften av Spaniens unga saknar jobb. Hjälporganisationer varnar för att den spanska nyfattigdomen är på väg att nå en omfattning som liknar den som rådde i Europa strax efter andra världskrigets slut. Även i Spaniens rikaste region Katalonien (Barcelona) lever ett av fyra barn i fattigdom.
Ända fram till 2008 stod Spanien för nära en tredjedel av byggandet inom EU. Idag är det fler byggarbetare som är arbetslösa än som har arbete. Varje dag vräks 159 familjer.
Huspriserna har hittills sjunkit med 25 procent sedan toppnivån och kan sjunka med hela 50 procent innan botten är nådd. Fortsatt sjunkande huspriser tenderar att förvärra den redan svåra bankkrisen.

Regeringens nedskärningspaket på 27 miljarder euro (240 miljarder kronor) i år och den försämrade anställningstryggheten innebär att arbetslösheten fortsätter att stiga och krisen förvärras. Totalt krymper ekonomin med minst 2 procent i år, sannolikt mer.
Spaniens ekonomi är, sett till BNP, fem gånger större än Greklands. Spaniens storlek ger regeringen ett ­större förhandlingsutrymme gentemot trojkan än vad den grekiska regeringen haft. Men om Spanien är för stort för att falla, betingar kostnaden för att ”rädda” landet ett enormt pris – ekonomiskt, socialt och politiskt. EU och IMF kommer dock inte att ha något annat val än att försöka mobilisera nya miljarder för att förhindra en kollaps som skulle få svåra och oöverskådliga globala följdverkningar.
Vad som väntar kan mycket väl bli vad ekonomen Nouriel Roubini kallar ”räddningsdomino”. Först ”Grekland, Irland, Portugal. Snart Cypern. Sedan Spanien. Sedan ­Italien om Spanien faller. Till slut Frankrike ...?”.
Det är mot bakgrund av detta skräckscenario som EU:s och eurozonens ledare har inlett diskussioner om en bankunion och någon form av gemensamt skuldansvar samt eventuellt också euroobligationer.
Men varje initiativ mot ökad över­statlighet, som främst kommer att dikteras av den tyska kapitalismens krav och behov, kommer att föda nya motsättningar och bromsas upp av tilltagande kris och splittring.

Med hot, diktat och repression försöker den spanska högerregeringen genomdriva sina drakoniska nedskärningar och vinna marknadens gunst. Det skapar såväl en ­tilltagande social och politisk polarisering som ökade nationella motsättningar.
Spaniens 17 autonoma regioner står för nästan hälften av de offentliga utgifterna. Flera av regionerna står vid ruinens brant och får själva betala oerhört dyrt för att få låna.
Centralregeringens piska skärper de nationella motsättningarna och den politiska krisen i de autonoma regionerna. Regeringskoalitionen i Baskien har redan fallit samman.
I Katalonien genomför det styrande högerpartiet, Convergència i Unió (CiU), drastiska nedskärningar samtidigt som det trappar upp sin borgerligt nationalistiska retorik.
I denna situation behöver vänstern förena strävan till enighet och samlat motstånd mot åtstramningspolitiken med kamp för demokratiskt-nationella rättigheter, inkluderat nationell självständighet om en majoritet så önskar.

Izquierda Unida (IU) – den förenade vänstern – i Spanien har fortsatt att gå framåt sedan valframgången i november i fjol.
Idag stöds IU av var femte ­väljare, vilket dels är en följd av att partiet tog ett kliv vänsterut när krisen slog till och dels är en produkt av missnöjet med både högerpartiet PP och socialdemokratiska PSOE.
Men IU-ledningens vacklande och deltagande i lokala och regionala nedskärningskoalitioner, trots motstånd från medlemmarna, begränsar ständigt partiets möjligheter att vinna masstöd.
Både inom IU och utanför behöver en socialistisk opposition byggas. Vad som saknas i Spanien är en revolutionär kraft som samlar till en landsomfattande kamp och tvingar de centrala fackliga organisationerna att med generalstrejk och andra massaktioner stoppa nedskärningar­na och fälla regeringen.

Per Olsson