Skeive dager Oslo Pride
Sedan den 22 juni har Oslos Pridefestival Skeive dager varit öppen, med ett program fullspäckat av allt från gender bender-workshops till diskussioner om hatbrott mot hbt-personer och om den arabiska våren.
Festivalen är en tradition sedan 1982 och har sedan dess årligen ägt rum, om än under olika namn. Bland öppningstalarna på Litteraturhuset, som under veckan byter namn till Pride House, under den officiella öppningsceremonin den 23 juni fanns talare från Arbeiderpartiet, men också konservativa Høyre. Enligt arrangörerna LLH (Landsforeningen for lesbiske, homofile, bifile og transpersoner) var avsikten med detta att visa att ”Pride House kommer att vara en arena där alla ska känna sig välkomna, oavsett om de tillhör höger eller vänster politiskt”.
Programmet är som sagt brett – besökarna på Skeive dager kan välja mellan föreläsningar om BDSM eller mer politiska seminarier. Många har en internationell prägel, till exempel ett som handlar om situationen för unga hbtq-personer i världen där aktivister från Vietnam, Libanon, Ryssland och Sydafrika föreläser. En palestinsk queeraktivist föreläser under rubriken ”Pink washing and the Arabic revolution ” om Israels kritiserade försök att framställa sig som en oas för hbt-personer i Mellanöstern.
Som enda politiska parti i programmet har Sosialistisk Venstre (SV) förlagt SV:s Homonätverks årsmöte till festivalen.
Vill man diskutera klassperspektiv är programmet utan tvekan glesare. Endast en workshop bär namnet ”Kön, klass och queerpolitik” där frågor om hur queerteorin kan appliceras i politiska diskussioner och om sexualitet spelar någon roll i spänningarna mellan samhällsklasserna.
Årets festival blir den första efter Anders Behring Breiviks massaker på Utøya, den största terrorattacken i Norges moderna historia och ett hårt slag mot arbetarklassen. Breiviks rasism, högerextremism och islamofobi är dock inte ett hot endast mot socialister, eller de som Breivik kallar marxister, utan mot hela det öppna samhället. De krafter som närt Breivik innan hans dåd är till exempel English Defence League och under rättgången har Breivik uttryckt att han är imponerad av Malmömördaren Peter Mangs och har hyllat honom som ”den kanske största motståndsmannen i Skandinavien” (Expressen i april).
Endast ett seminarium, arrangerat av Antirasistisk Senter, Oslo Queer och Queer World berör frågan om antirasism och då inte utifrån ett kampperspektiv, det vill säga hur vi tillsammans måste bekämpa rasismen i samhället.
Precis som vi har sett i Sverige och internationellt finns det alltid en risk att uppmärksamheten kring högerextremt våld inspirerar andra, Mangs har själv pekat ut John Ausonius, som på 1990-talet dömdes för ett mord och nio mordförsök på invandrare, som en förebild. Men om rasismen besvaras av en rörelse begränsas skadorna.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och vår international Committee for a Workers’ International (CWI) menar att alla rasistiska yttringar måste bemötas kraftfullt, med mobilisering från hela arbetarklassen.
Att Skeive dager i sitt program inte har gjort kampen mot rasism, nazism och högerextremism central måste ses som en brist, precis som det är en brist att Pridearrangemang i stort allt mer har förpassat det politiska innehållet till bakgrunden till förmån för kommersialism och vinstintressen.
Hbt-rörelsen har en stolt historia av politisk kamp som ända sedan Stonewallupproret i New York 1969 vunnit stora framgångar. Men förtrycket av hbtq-personer i Skandinavien och världen över är långt ifrån besegrat.
Kampen måste fortsätta och knytas samman med arbetarklassens kamp mot all högerpolitik, vars enda syfte är att splittra massorna till förmån för större profit.
Stefan Berg
