Rio+20 – ett totalhaveri
Rio+20-konferensen, FN:s konferens om hållbar utveckling som hölls i Rio de Janeiro, Brasilien, i förra veckan blev till ett bakslag för såväl klimatet som fattigdomsbekämpningen.
Konferensen gav istället ännu ett besked om regeringarnas och storbolagens oförmåga att staka ut en väg mot en hållbar utveckling.
Konferensens slutdokument innehöll inga konkreta och bindande löften; målangivelser och tidtabeller lyser med sin frånvaro.
Tyvärr har klimatkrisen hamnat i skuggan av den allt djupare ekonomiska och sociala krisen.
I svenska media omnämndes bara Rio+20 som ännu ett i raden av toppmöten. Och efter att de tidigare megakonferenser som FN anordnat om miljön slutat i misslyckande fanns inte heller samma förväntningar på detta möte som exempelvis vid COP15 (FN-konferensen om klimatförändringar i Köpenhamn 2009).
Men orsakerna till de kriser som idag hänger över mänskligheten som ett damoklessvärd (överhängande fara) är desamma – kapitalismens rovdrift och vinstjakt.
Det finns ett oupplöst samband och en ständig växelverkan mellan ekonomi, politik och ekologi.
Jordens temperatur ökar idag betydligt snabbare än vad som tidigare befarats och de globala utsläppen av koldioxid har ökat med 45 procent mellan 1990 och 2010.
I mars i år larmade FN:s klimatpanel IPCC om det extrema väder som följer i klimatförändringarnas spår. Fler översvämningar och torkkatastrofer väntar. De som drabbas värst är världens fattigaste invånare och länder, det vill säga de som släpper ut minst.
Regeringarna i Väst och storbolagen säger att de eftersträvar en ”grön ekonomi”, men vad det åsyftar är inget annat än att göra naturen till en handelsvara. I deras mun är grön ekonomi lika med privatiseringar, marknadslösningar, uppskruvad exploatering och plundring samt handelshinder. Det är en väg som allvarligt äventyrar planetens framtid.
– Att prissätta naturen och göra den till handelsvara riskerar att skapa en gigantisk spekulationsbubbla med planeten som insats. Det nuvarande ekonomiska systemet har visat sig inte fungera. En allt starkare marknadisering av vår gemensamma välfärd och miljö, både i Sverige och globalt, är en utveckling åt diametralt fel håll, kommenterade Ellie Cijvat från Jordens Vänner.
Trots det akuta behovet av satsningar på förnybar energi och att bryta beroendet av fossila bränslen och kärnkraften, går bara två procent av världens energiinvesteringar till förnybar energi.
För att begränsa den globala temperaturhöjningen till 2 grader över förindustriell nivå krävs, enligt den internationella energiorganisationen (WEO), att de årliga investeringarna i förnybar energi ökar till 542 miljarder dollar (3 826 miljarder kronor) fram till 2030. I fjol låg de globala investeringarna i förnybar energi på endast 257 miljarder dollar (1 814 miljarder kronor).
Istället fortsätter bolagen och regeringarna att satsa på fossila bränslen, vilket resulterar i ökade utsläpp, och avvecklingen av kärnkraften dröjer.
De ökade globala utsläppen 2010 och 2011 ger ytterligare bevis på att 2-gradersdörren är på väg att stängas, menade en talesperson från International Energy Agency (IEA).
Redan en global temperaturhöjning på 2 grader utgör ett allvarligt hot och en ytterligare temperaturhöjning öppnar dörren till en oåterkallelig katastrof.
Kapitalismens kortsiktiga vinstjakt, konkurrensen och dess beroende av nationalstaten, som är ett kapitalistisk fundament, är ett direkt hinder för en hållbar utveckling.
För att genomföra den gigantiska och nödvändiga gröna omställningen, i ordets verkliga mening, krävs ett förstatligande av energijättar och andra storbolag. Med samhällsägande och demokratisk kontroll och styre som grund kan ekonomin planeras och i enlighet med människors behov och i samklang med naturen.
Klimatkrisen är ensamt det kanske starkaste argumentet för en socialistisk värld.
