Vart går Egypten efter valet?

Inget parlament, ingen ny konstitution och en nyvald islamistisk president vars makt dessutom har begränsats starkt av militären. Har den egyptiska revolutionen gått förlorad? Vad väntar efter Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi intagit presidentpalatset? Och vilken väg framåt ska socialister visa landets fattiga och frustrerade massor?

Den knappa segern för Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi över Mubaraks förre premiärminister Ahmad Shafiq var ett nytt steg i den maktkamp som råder mellan två fraktioner av landets rika ­ekonomiska elit, centrerade dels kring den ­gamla regimen och militären och dels kring brödraskapet.
Brödraskapsledaren Khairat al-Shater är till exempel en av Egyptens rikaste affärsmän.
På ytan kan valresultatet uppfattas som att den gamla regimen samt Muslimska brödraskapet helt har tagit över kommandot över revolutionens massor. Men skrapar man bara på ytan träder en annan bild fram.
I första valomgången var det ytterst nära att den kandidat som stod mest till vänster och var mest kopplad till revolutionen, Hamdeen Sabbahi, skulle gå vidare. Han slogs, med sina 22 procent, av rösterna bara med 2 procent av tvåan Ahmad Shafiq och av segraren Mursi med 3 ­procent.

Sabbahi stod för ett program med maximilön, höjda minimilöner, arbetslöshetsersättning för unga och ett garantibidrag till fattiga familjer. Han var mot nedskärningar, för en ökning av solenergisatsningar, för en statlig bank för att hjälpa bönder, för fri utbildning och för att utrota analfabetismen.
Socialister måste förstås ge stöd till en sådan kandidat, även om programmet hade brister i form av en förhoppning, ärvd från Nassers tid (Gamal Abdel Nasser var Egyptens president mellan 1956 och 1970) då Egypten deltog i två krig, Suezkriget  (1956) och Sexdagarskriget (1967), om en ”balans mellan offentligt, privat och kooperativt”.
En politik som på Nassers tid tillfälligt var möjlig genom att ­balansera mellan det kapitalistiska väst och det stalinistiska öst, men som idag bara kan göras genom att bryta med det av den djupa krisen skakade kapitalistiska systemet.
För Muslimska brödraskapet var första valomgången långt ifrån någon succé.
Deras röstantal minskade ­drastiskt från parlamentsvalet, från 10 ­miljoner (47 procent) till strax över 5 miljoner (25 procent).
I andra valomgången ställdes Egyptens fattiga massor inför ett svårt val. Många ville absolut inte att Shafiq, en representant för den gamla förtryckarregimen, skulle vinna, utan att de för den skull gillade brödraska­pet. Även om många fortfarande har illusioner om brödraskapet, som förtrycktes under Mubarak, var det ett stort skikt som ”höll för näsan” och röstade på Muslimska brödraskapet.

Bland landets stora kristna minoritet av kopter fick det motsatt effekt. Inte utan fog finns en rädsla för att en förstärkning av Muslimska brödraskapet kommer att innebära ökad islamisering och därmed risk för ett ökat förtryck av de kristna.
Det var många av kopterna som ”höll för näsan” och röstade på Shafiq. Han fick också ”nostalgi”-röster, av dem som ser tillbaka på den relativa stabiliteten under Mubarak och som drabbats hårt av den ekonomis­ka krisen som har följt i revolutionens fotspår: De rika har flyttat sina pengar utomlands samtidigt som turist­inkomsterna fallit dramatiskt.
Trots dessa starka tendenser var det bara 52 procent av de röstberättigade som röstade i andra omgången, vilket visar att många mycket väl inser att varken Shafiq eller Mursi står för någon lösning på de problem det egyptiska folket lever med.

Militären försöker hela tiden ta tillbaka de rättigheter massorna kämpat sig till genom revolutionen. Två dagar innan det egyptiska presidentvalets avgörande valomgång, upplöste det styrande militärådet, SCAF, det några månader gamla och av Muslimska brödraskapet dominerade parlamentet. Ursäkten gavs när författningsdomstolen, med domare från Mubaraktiden, beslutade att parlamentsvalet hade brutit mot konstitutionen. Som ett resultat har ­också den panel, som tillsatts av parlamen­tet för att föreslå en ny konstitution, ifrågasatts.
Genom ytterligare dekret har SCAF dessutom gett sig själv rätten att tillsätta ett råd för att skriva den nya konstitutionen, skjuta upp nya parlamentsval, styra över armén samt ytterligare begränsa presidentens makt. Dekretet om att militären återigen ska få gripa civila upphävdes dock efter överklagande i domstol.
Tyvärr har en stor del av de revolutionära gruppernas uppmärksamhet riktats mot det konstitutionella maktspel som pågår, istället för att stärka och organisera den rörelse av arbetare och fattiga som fällde Muba­rak.

Valet av Mursi till president innebär inte på något sätt att den revolutionära rörelsen är över.
En viktig stridsfråga kommer att vara den nya lagstiftningen om fackliga rättigheter som först totalt skrevs om av brödraskapets parlamentsleda­möter och sedan sköts upp av parlamentet till efter presidentvalet ­(innan parlamentet upplöstes).
Det innebär att de nya oberoende fackföreningar­na, nu med 2,5 miljo­ner medlemmar, inte har några formella rättigheter.
Nya rörelser kommer att blossa upp, och den här gången kommer Muslimska brödraskapet med rätta att få skulden för att inga verkliga förbättringar i massornas levnadsvillkor sker.
Tvärtom kommer nya attacker att genomföras när de fattiga ska betala den ekonomiska krisen. Brödraskapets ledning har inget intresse av att revolutionen ska gå vidare, utan vill bara använda den för att sätta sig själv bakom ratten i styret av den egyptiska kapitalismen.
De har redan visat att de är beredda att samarbeta med militären om de tror att det gynnar deras intressen.

För socialister handlar det om att stärka arbetarklassen och de fattigas kamp, organisering och självförtroende. Revolutionen som fällde Mubarak utgick från folkets kollektiva styrka, och det är bara därifrån styrkan kan komma för att återta initiativet i den egyptiska revolutionen. Frågan om att organisera och ena över religiösa och etniska gränser i den kamp som förs i kämpande och demokratiska fackföreningar och att sammanföra revolutionens arbetar- och ungdomsaktivister i ett från borgerligheten oberoende arbetarparti, är nyckeluppgifter för socialister i Egypten idag.
Kraven från Sabbahis ­valkampanj kan i en period av kapitalistisk kris bara förverkligas av en rörelse som kräver förstatligande av de stora företagen, bankerna och stora jordegendomar så att en planerad utveckling av ekonomi och samhälle är möjlig.
En sådan planering behöver ske under demokratisk kontroll av arbe­tare, småbönder, -handlare o s v för att tillgodose folkflertalets behov.

Om inte vänstern kan föra fram ett socialistiskt program baserat på massornas kamp och med tydliga sociala övergångskrav som alternativ till brödraskapet, finns det en överhängande risk för att de fattiga massor som idag har satt sitt hopp till brödraskapet istället går höger ut och stödjer den högerextrema islamistiska salafiströrelsen.
Vilket hot detta innebär ser man i de våldsamma attacker som salafisterna har genomfört i Tunisien mot fackföreningsrörelsen UGTT (som Offensiv tidigare har skrivit om). Om förlorade illusioner om brödraskapet inte mynnar ut i ett annat, revolutionärt alternativ och en andra revolution, hotar en utbredd uppgivenhet att sprida sig och vägen öppnas för militärens ”järnnäve” att åter slå till.
Kampen för demokratiska rättigheter i Egypten är kopplad till kampen för sociala krav och för ­socialism.

Jonas Brännberg