Förlamande samförstånd

Utspelen var lika många som tunna på det borgerliga etablissemangets årliga firmafest i Almedalen. Vikande stöd för Alliansen och att förtroendet dalar för regeringens så kallade arbetslinje fick Fredrik Reinfeldt att föreslå en jobbpakt med arbetsgivare och fack.
Enligt Reinfeldt skulle pakten ­kunna ge 30 000 nya jobb till unga arbetslösa. Reinfeldts förslag föll i god jord hos den så kallade oppositionen och facktopparna.
I mångt och mycket den yrkesintro­duktion som IF Metall, som då leddes av dagens S-ledare Stefan Löfven, och arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen blev överens om 2010. Det var ett hårt kritiserat avtal som gav företagen möjlighet att anställa unga för 75 procent av avtalets lägsta­lön, om arbetet kombineras med praktik och utbildning. Och det var ett avtal som inte har gett speciellt många nya jobb.
”Avtalet har inte blivit någon succé. Hittills har bara sex eller sju lokala avtal om yrkesintroduktion slutits, enligt uppgifter från IF Metall. Sammanlagt 41 unga har gått i yrkesintroduktion och av dem har 38 fått fast jobb på företaget där de introducerats”, skrev LO-Tidningen (idag Arbetet) den 12 mars i år.
Så påståendet om 30 000 nya jobb ska tas med en rejäl nypa salt.

Reinfeldts jobbpakt handlar mindre om att skapa nya jobb och mer om att hitta ett sätt att pressa ned lönerna.
Knappt hade Reinfeldt hunnit hålla sitt tal innan arbetsgivarorganisationerna hakade på med krav på drastiskt försämrade villkor för unga arbetare.
”Arbetsgivarförbunden Skogsindustrierna och Trä och Möbelföretagen vill införa något man kallar ’Kollektivavtal light’. Förslaget innebär bland annat lägre ob-ersättning och semesterlön för ungdomar, förlängda visstids- och provanställningar samt att ungdomar inte ska få del av arbetstidsförkortningen de tre första åren. Arbetsgivarna vill också att ungdomar ska undantas från tur­ordningsreglerna” (Dagens Arbete den 5 juli).
Med sitt förslag om en jobbpakt ville Reinfeldt dels sänka tröskeln till en låglönemarknad och dels göra klart för övriga allianspartier att det är Moderaterna som leder regeringen.

Medan övriga allianspartier tävlade om vem som var mest anti-facklig tog Reinfeldt på sig rollen som samarbetsingenjören. ”Det finns efter Almedalen en intensitet i den borgerliga osämjan som inte varit synlig på mycket länge. Bränslet är förstås att de mindre partierna krymper och hänger på 4-procentspärren, medan Moderaterna i kraft av sin storlek bestämmer det mesta, och det viktigaste, i regeringen”, kommenterade Svenska Dagbladet den 8 juli.
Socialdemokraterna gav bara ett klart bedsked i Amedalen och det är att en ”stram ekonomisk politik är det som bör gälla” (S-riksdagsgruppens ledare Mikael Damberg). Som vanligt undvek Löfven frågan om vinst i välfärd, istället talade han mycket om behovet av samarbete fack och arbetsgivare eller ”näringslivet”.
Samförstånd var också budskapet från arbetsgivarbossen och Svenskt Näringsliv vd Urban Bäckström och LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson. De två talade med en mun i Almedalen.

”Både Svenskt Näringsliv och LO kräver nu att det politiska dödläget i riksdagen bryts och att det inleds blocköverskridande förhandlingar inom flera områden. Det handlar bland annat om energi, forskning och infrastruktur”, rapporterade Aftonbladet från Almedalen. Det Bäckström och Thorwaldsson efterlyste var såväl ett nytt huvdavtal som en bred samling bakom högerpolitik.
Den nya LO-ledningen har lagt ut en kurs som bakbinder facken i en tid som skriker efter verklig opposition och samling mot högerpolitiken.
Bara regeringen och direktörerna kan applådera LO-toppens nya signa­ler.