LO-toppar skriver om de många och egna (S)veken

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia, Böcker

Den f d LO-ekonomen Per-Olof Edins, Leif Häggs och den f d LO-basen Bertil Jonssons nya bok Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu (Hjalmarson & Högberg Bokförlag, 2012) ger en hel del lika pinsamma som intressanta inblickar i hur några av de ledande personerna i LO-borgen uppfattat de senaste dryga 30 årens långa utförslöpa för Sveriges välfärd och arbetarrörelse.

Historieprofessorn Kjell Östberg berättar i en recension av boken i Aftonbladet hur en av författarna, LO:s f d chefsekonom P-O Edin, nyligen inledde ett seminarium i ABF-huset med frågan vem som hade trott på någon som 1985 presenterat följande framtidsscenario:
”Att man i dag skrivit in i den svenska grundlagen att låg inflation går före full sysselsättning
Att samhället bekostar friskolor för Livets Ord
Att samma fastighetsskatt gäller för villor i Djursholm och Hultsfred
Att de finansiella marknaderna avreglerats
Att Televerket är börsnoterat – och marknaderna för post, el och apotek är avreglerade
Att vård och omsorg kan bedrivas av vinstmaximerande företag, vars vinster hamnar i skatteparadis
Att stora delar av det kommunala bostadsbeståndet har sålts ut till privata ägare
Och – dessutom – att det socialdemokratiska partiet i slutändan inte haft några allvarliga invändningar på någon av punkterna
Svar: Ingen.”

Författarna har uppenbarligen – i takt med att allt fler memoarer publicerats av f d ledande S-politiker - känt ett växande behov att två sina egna händer. En särskild känga ges åt den f d statsministern Ingvar Carlssons försök att skylla ifrån sig med att ingen varnade honom för följderna av först avregleringen av finans- och valutamarknadernas och sedan av den fasta växelkursen.
Boken ger en ganska skoningslös beskrivning av hur en aningslös S-regering, anförd av finansministern Kjell-Olof Feldt och den s k kanslihushöger som denne omgav sig av, redan på 1980-talet öppnade alla slussar för den nyliberala flodvågen. ”Först kapitalmarknadens avreglering, sedan vårbudgeten 1989, sedan stoppaketet, sedan ­ecu-anknytningen och till sist kronförsvaret 1992 är en typisk kedja av händelser. I frånvaron av öppen självrannsakan skapar det första missgreppet, nästan ödesmättat, en logisk kedja av missgrepp”.
Detta skedde trots att LO-ekonomerna gång på gång varnat för att kreditavregleringen skulle leda till att de som gjort förmögenheter på aktier och fastigheter skulle starta en köpfest och överhettning för lånade pengar som sedan LO:s medlemmar skulle få betala priset för, och att LO:s dåvarande ordförande Stig Malm skällde som en bandhund på ”finansvalpar” och Riksbankens ”pissliberaler”. ”När stora delar av näringslivet fullkomligt badar i pengar, ­måste det vara fel att föreslå åtgärder som har främsta udden mot löntagarna”, citerar Bertil Jonsson sig själv från sitt 1 maj-tal 1989.
Boken skildrar vältaligt hur en dogmatisk avregleringsfilosofi bäddade för en vinst- och lånedriven överhettning, följt av ett misslyckat pris-, löne- och strejkstopp med en skattereform som främst gynnade höginkomsttagare, borgerlig ­valseger och en fullkomligt huvudlös ”normpolitik” med fast växelkurspolitik och sikte på en kommande EU-valu­ta. Något som till varje pris skulle försvaras, inklusive med ”en nationell samling” och dramatiska krispaket av Bildtregeringen och Ingvar Carlssons S-opposition i skön förening. Utan att någon notis togs till LO-ekonomernas varningar om att spara i en lågkonjunktur blir lika verkningslöst ”som när hunden jagar sin svans – man blir bara yr och riskerar att helt förlora balansen”.

”Det största problemet tycks vara att hela den svenska makteliten (inklusive SAP) är mentalt fångade i den nyliberala uppfattningen: Det enda som hjälper är nedskärningar och arbetslöshet”, skrev P-O Edin till LO-ledningen strax innan kronans koppling till ecun sprack vid en ränta på 500 procent.
Så kastades Sverige in i 1990-talets depression med massarbetslöshet och tre år av fallande BNP, där en fritt fallande krona som gynnade exportindustrin och finansmarknaden kombinerades med flera år av först borgerliga systemskiften och sedan dessas fortsättning under Göran Perssons ”VM i budgetåtstramning”.
P-O Edin berättar intressant nog att hur man till och med på LO under denna tid ”man och man emellan” börjat tala om att man kanske måste bilda ett nytt parti, krav som enligt Leif Hägg börjat ställas på många håll. Sedan Göran Persson och Mona Sahlin gjort upp med Centern om att sänka ersättningen i A-kassan till 75 procent, höll också LO och Socialdemokraterna våren 1995 på flera håll skilda demonstrationståg.
Ändå var uppenbarligen relationerna inte sämre än att P-O Edin vid denna tid träffade Göran Persson för att övertala honom att ställa upp som partiledare efter Ingvar Carlssons avgång och diskutera hur man skulle kunna ”disciplinera lönebildningen” om åtstramningspolitiken gjordes mer expansiv, med löst prat om att sänka arbetslösheten.
LO:s ställning gentemot S hade enligt P-O Edin försämrats redan på 1980-talet, i takt med dess försämrade förmåga att ”disciplinera lönerörelserna”.

Boken talar om LO:s stegvisa försvagning alltifrån dess unika styrka på 70-talet, som författarna till överraskande stor del förklarar som en belöning för ”grovjobbet i striden mot extremvänstern”. LO ansågs av både arbetsgivarna, staten och Socialdemokraterna svara för avgörande samhällsinsatser inom tre centrala samhällsområden: att lösa ­målkonflikten mellan full sysselsättning och låg inflation, att garantera en låg konflikt­nivå samt att hålla kommunister och andra extrema vänstergrupper på mattan.
Ett läge som de i efterhand ­tycker att de till och med ”överutnyttjade” till att pressa fram stora ­förändringar, både när det gäller arbetsmiljö och inflytande.
Inte med ett ord berörs den seger­rika storkonflikten 1980, som blev en mäktig facklig styrkedemonstration mot arbetsgivarnas ”klackar i marken” – den enda egentligen i öppen klasskamp under hela den ­period som boken omfattar.
Det blir i boken beklämmande tydligt hur LO-toppen i alla väder – oavsett om det som 1989 råder full sysselsättning och överhettad konjunktur eller som några år senare massarbetslöshet och VM i budget-åtstramning samtidigt med boom för exporten – inte sett någon annan överlevnadsstrategi än att försöka återta sin gamla roll som garant för stabilare lönebildning, som sedan kunde användas för att vädja om en mer expansiv politik.
Boken visar hur det var LO-toppen som började driva på gentemot SAF för en ny lönenormspolitik, där samordningen och disciplineringen av lönebildningen skulle ske med hjälp av ett nytt statligt medlingsinstitut, avräknad löneglidning, begränsning av nyckelgruppers makt och rätt till samförhandling i en hel bransch med mera. Ett initiativ som sedan snoddes av arbetsgivarna och facken inom industrin med det så kallade Industriavtalet, som övriga förbund sedan har fogat sig i.

I ett senkommet anfall av insikt i boken, som annars är nästan renons på klasskamp eller facklig medlemsdemokrati, medger författarna att LO:s starka ställning som leverantör av arbetsfred på 70-talet byggde på att man tidigare ”under några decennier hade demonstrerat vilken oerhört stark destruktiv kraft som fanns i strejkvapnet”.
Boken slutar trots allt i ett försök att skissa en väg framåt, som börjar med att ”LO och LO-förbunden måste vara beredda att ta en stor strid, som gäller någon viktig fråga för löntagarna. Det behövs både för att visa medlemmarna att man tillsammans kan åstadkomma något, och för att i offentligheten visa att man fortfarande kontrollerar en stark destruktiv kraft”.
Om vad och hur denna stora strid, som de själva aldrig tog, ska tas och bedrivas säger de inget, lika lite som något sägs om de självklara tillfällen på senare tid då den borde ha tagits. Det allra mest självklara av dessa tillfällen som mot högeralliansens rasering av A-kassan vid årsskiftet 2006/ 2007, då den politiska strejken och massdemonstrationer borde ha varit självklar, omnämns inte ens.

Edin, Hägg och Jonsson manar i alla fall S att tillsammans med LO göra upp med det förflutna och rensa bordet från gammal bråte och självkritiskt gå igenom sitt eget ansvar för driften mot en USA-modell. Bland förslagen finns en återgång till en politik för full sysselsättning med återställda ersättningar i socialförsäkringarna, en omprövning av inflationsbekämpningen som prio ett tillsammans med stödet för Maast­richtfördraget, en omprövning av privatiseringarna o s v.
Om det till exempel innebär att de stöder LO-kongressens beslut att kräva ett förbud mot vinster i välfärden, och föreslår en stor strid för detta, går inte att utläsa. Men i så fall ska vi såklart hälsa dem välkomna, oavsett deras attityd till extremvänstern och hopplösa von oben-perspektiv.

Arne Johansson