Arbetarrörelsen angreps
Klockan tre på eftermiddagen den 22 juli 2011 exploderade en bomb som kom att chocka hela världen. Utanför den norska regeringsbyggnaden mitt i centrala Oslo spred sig förödelsen. Anders Behring Breiviks hade tagit sina första åtta liv i ett högerextremt terrorattentat som blev det värsta sedan andra världskriget. Explosionen förstörde stora delar av regeringskvarteret, men terrorn skulle bli mycket värre. Bomben var bara en avledande manöver för den verkliga attacken, på Arbetarpartiets ungdomsförbunds AUF:s sommarläger.
Ytterligare 69 personer kom att mista livet i Breiviks massmord, då han iklädd polisuniform genomförde regelrätta avrättningar på de ungdomar som i skräck flydde för sina liv. Ön Utøya färgades röd inte av AUF:s fanor utan av ungdomens blod.
Norska, svenska och internationella media spekulerade genast om al-Qaida och andra möjliga islamistiska aktörer. Den brittiska tidningen The Suns framsida löd ”al-Qaida massaker – Norges 11 september”.
The Sun skriver också att vittnen pekat ut en blond och blåögd man, men konstaterade att detta ”väcker farhågor om att han var infödd norrman, men hade konverterat till islam”. Men den ensamme mannen är en politiskt övertygad antimarxist. En soldat i den norska antikommunistiska motståndsrörelsen, som han själv presenterar sig.
Borgarpressen och det politiska etablissemanget kunde inte förklara denna högerterrorist, inte heller att hans politiska manifest inte skiljer sig från den islamofobiska politik som pumpas ut från såväl högerextremister, som från etablerade politiker. Istället började högerpressen tala om avståndstagande från ”all form av terrorism”.
”Våldet som metod förenar högerterrorister som Breivik med både islamistiska terrorister och vänsterterrorister” skrev Göteborgs Posten på årsdagen av massakern och avslutar: ”Tiden efter Utöja har bitvis karaktäriserats av att diverse vänsterdebattörer använt Breivik som tillhygge mot sina meningsmotståndare. Det är oanständigt och en obehaglig utveckling”. Politiker och högerdebattörer talar om behovet av att diskutera fördomar och rasism samtidigt som deras politik fortsätter att hetsa mot flyktingar och antirasister.
Borgarklassens moraliska avståndstaganden väger lätt lätt när man liksom Breiviks manifest inte på något sätt skiljer sig från den islamofobi som sprids i snart varje parlament i Europa.
Det är ett faktum att även om Breivik agerade ensam, gjorde han inte det i ett politiskt vakuum.
Breiviks antimarxism och antikommunism är lika stark som hans islamofobi, men inte lika omdiskuterad. Hatet mot ett samhälle av rättvisa och jämlikhet delar han med hela borgarklassen inklusive ledarskribenterna hos borgarpressen.
Den efterföljande rättegången användes av Breivik som en plattform för att lansera sitt manifest. Hans terrordåd skulle vara en aktion för att uppmana till ett korståg i försvar av kristna värderingar, mot islamiseringen av Europa och hotet mot det norska folket. Breivik fick timmar på sig att utveckla sin politiska övertygelse och uppmana fler att följa hans exempel. Men de stora massprotester i Norge som samlade 150 000 personer och stödmanifestationer som samlade 10 000-tals i andra länder, visade det starka motståndet och fungerade som motvikt till detta.
Den 22 juli blev en dag som för alltid förändrade Norge. På minnesdagen talade politiker om nationell samling och enhet. Men Arbetarpartiet angreps för vad Breivik ansåg att partiet representerade – socialism och jämlikhet. Därför var morden riktade mot hela arbetarrörelsen. Detta måste tas på allvar och kampen mot rasism och högerpolitik måste stå högt upp på dagordningen.
Detta innebär att stoppa alla rasisters och fascisters möten, samlingar och demonstrationer, samtidigt med kamp mot nedskärningspolitik och ökade klyftor.
Det är bara arbetarklassen och ungdomen, med en klar socialistisk politik, som kan göra det.
