För en kämpande hbt-rörelse

Publicerad av Sanna Tefke

Tema: HBTQ

 (photo: )
När detta nummer av Offensiv kommer ut är vi mitt inne i Stockholms femtonde Pridefestival. En vecka som de flesta hbt-personer förknippar med fest, glädje och gemenskap och gemene man med paraden som går av stapeln under lördagen.
Att Pride firas till minne av upproret i Stonewall, New York 1969 då hbt-personer efter alltför lång tid av trakasserier och razzior till slut fick nog och slog tillbaka mot polisen är det allt för få som vet om eller minns.

Det är också den här veckan som hbt-frågorna får absolut mest utrymme i media. År efter år har åsikten om att hbt-rörelsen spelat ut sin roll intensifierats. Det hävdas att vi uppnått jämlikhet och att man som hbt-person i Sverige har samma rättigheter som heterosexuella. Undantaget som man tvingats ge efter för är situationen för transpersoner som äntligen uppmärksammats och som Sverige och regeringen fått mycket kritik för även internationellt.
Och visst stämmer det i mångt och mycket att hbt-personer, om vi då bortser från transpersoner, på pappret har i stort sett samma rättigheter som heterosexuella, men tyvärr kan inte kampen stanna där. Heteronormen är en djupt rotad norm i samhället och att förändra normer och värderingar tar långt mycket längre tid än att driva igenom ett lagförslag och bevisen är tydliga om man väljer att se dem.
De anmälda hatbrotten med homo- och transfoba motiv ökar i Sverige. Unga hbt-personer mår betydligt sämre än sina heterosexuella ­jämnåriga och får inte den hjälp och stöd de behöver i skolan. Mötesplatserna är få och främst belagda till storstäder och är i många fall långt ifrån gratis att komma in på. Hälften av alla arbetande hbt-personer vågar fortfarande inte vara öppna med sin läggning och/eller könsidentitet på arbetet. Delar av befolkningen tvångssteriliseras. Det finns numera två riksdagspartier som aktivt jobbar för att öka repressionen mot hbt-personer. Dessutom fortsätter Sverige att utvisa hbt-flyktingar till säker förföljelse och i vissa fall döden. Listan kan göras längre och det är tydligt att behovet av en kämpande hbt-rörelse fortfarande är lika aktuellt.

Att Pride urvattnats på sin politiska funktion och allt mer blivit ett kommersiellt jippo för hög- och medelinkomsttagare, är en fråga som Offensiv och Rättvisepartiet socialisterna ständigt återkommer till. Debatten har skruvats upp de senaste veckorna i media fast i helt motsatt riktning. ”Pride ska vara en arena för hela communityt, vi ska inte vara politiska” sa festivalchefen Alf Kjeller i senaste numret av tidningen QX.
I Svenska Dagbladet och Sydsvenskan har det skrivits om att Pride ”kidnappats av vänstern” och att ”vänsterextremismens skugga vilar över festivalen”. Orsaken till skriverierna är Uppsala Prides positiva trendbrytning i våras med en uttalad socialistisk prägel och portandet av Folkpartiet samt att borgerliga partier och militärer möttes av protester under hbt-festivalen i Göteborg.

De borgerliga debattörerna försöker få det till att det är politik och då framför allt vänsterpolitik som är det största hotet mot Pride. Att det är vänsterns och hbt-rörelsens kamp för att få upp frågorna på den politiska dagordningen som gjort det möjligt att vi kommit så pass långt som vi gjort, skulle de aldrig våga erkänna. Utan kamp och politisering av frågorna skulle Pride inte vara möjligt.
Ett betydligt mer konkret hot mot Pride och hbt-personer är att nazisterna i English och Swedish Defence  League marscherar samtidigt som paraden i Stockholm. Något som kommer att öka risken för många av Prides deltagare att utsättas för hatbrott.

Temat för årets festival i Stockholm är ”Tillsammans” och man menar att uppmärksamma vad människan kan uppnå när vi går samman och tar strid för olika frågor. Tydligen spelar det ingen roll för Pridearrangörerna om de man går samman med står och agerar långt ifrån solidaritet med hbt-frågorna. Även i år deltar och välkomnas Migrationsverket och Kristdemokraterna på festivalen. Att Pride i år även återgår till att kosta över 1 000 kronor för att kunna delta på hela festivalen och därmed utestänger många unga, arbetslösa, fattiga och de som framförallt behöver en fristad, verkar inte heller väga in.

Rättvisepartiet Socialisterna håller så klart med om att det är gemensam kamp som behövs och som socialister kopplar vi ihop hbt-kampen med kampen mot rasism, högerpolitik och kapitalism. Vi vill se en rörelse som styrs av gräsrötterna och som enas under riktiga paroller och inte under tomma ord från kändisar eller politiker. Vi arbetar för att bygga en kämpande rörelse underifrån där även fackföre­ningar, arbetar- och ungdomsorganisationer ingår och som tar strid för alla människors lika värde, oavsett kön, läggning, klasstillhörighet eller etnicitet.
Sanna Tefke