När Wrangborg mötte Viksten

Jenny Wrangborg kommer inte att glömma diktläsningen den 9 juli i år.
Hon var inbjuden till den årliga kulturaftonen i Albert Vikstens anda och kom för första gången till Hälsingland.

Omständigheterna var usla. Bara ett femtiotal åhörare hade vågat sig ut i regnet, de rekordstora knottsvärmarna och de björntäta skogarna (rikskända genom youtubefilmen ”spring för helvete gubbdjävul”), men vi skulle inte komma att ångra oss.
 
När Wrangborgs dikter började rulla ut över den vackra sjön Ängra från verandan på det torp där arbetardiktaren Albert Viksten bodde, var det som om regndimmorna skingrades och luften blev lättare att andas av det klarspråk som talades.
Wrangborg läste ur Kallskänken som blev hennes genombrott när den kom ut för två år sedan. Dikterna bearbetar hennes erfarenheter från nio år i restaurangbranschen. Stress, utmattning, översitteri, utsugning, stolthet, solidaritet och kamp. I sin enkelhet är berättelserna om värk i axlar och leder på de 25-åriga arbetarna, som aldrig från någon arbetsgivare har fått ut rätt övertidsersättning, ett ovärdeligt synliggörande.
 

”i tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda
som på den fast anställda
tjänar vi pengar ner i någon annans ficka
vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte
och bygger våra bilar
drar skruvarna på plats i det stora maskineriet
 
i tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna
eller på tv
står vi inte på gatorna eller
utanför arbetsplatserna och skriker
i tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt
att det finns de som glömmer bort
att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid”
 

(ur dikten Striden)

 
Nästan övertydligt, också i mellansnacket, kommer Jenny tillbaka till behovet av organisering, om hur små men viktiga segrar vunnits på alla hennes arbetsplatser där de börjat organisera sig, men också om de stora orden – ”Vi måste prata om socialismen”. Hennes dikter är det knivvassa svaret på vårens debatt om klasshat bland förvirrade ledarskribenter eftersom  de som är där nere inte har några problem med att skilja på vad som är högt och vad som är lågt. ”Klassförtrycket är den förlorade arbetsglädjen”.
 
Konferencieren för den regniga kvällen vid Ängra var något tafflig men en sak hade han rätt i – hur viktigt det är med den nya generationen arbetarförfattare som Jenny Wrangborg tillhör. När denna nya generation återupptäcker och lyfter fram sina föregångare spinns den röda tråden längre och tjockare med stärkt tyngd till kampen. Därför några ord också om Albert Viksten.
 
Den självlärde Albert Viksten 1889-1969 är trots sin omfattande produktion idag okänd för de flesta, troligtvis för att han stängdes ute från Akademin.
Han växte upp under skogsbolaget Graningeverkens piska. Han och de åtta syskonen tvingades tidigt arbeta i skogen och med flottningen. Familjen var arrendatorer och i det ingick att utföra dagsverken på skogsbolaget.
 

”Min släkt hade skogar i milsvida fält som pris
för odling och flit
bolaget tog skogen med list och svält och gav
oss betalning i slit
Vi fällde vår skog under frätande hat
det gav knappt betalning till mat
och mor vätte brödet med tårarnas salt när åkern
av frost stod vit”
 

(ur dikten Skoglandet)

 
Mycket av Vikstens författarskap utgörs av skildringar av vildmarken (det till och med användes som skolbok i naturvetenskap under 1920-talet).
Där finns också  naturfilosofi, arbetarporträtt, böcker om strejker – som romanen Timmer – och om bönders behov av organisering – som Byns ögon – debattinlagor inte minst angående regleringen av älvarna – som historieboken Laforsen – självbiografier samt poesi. 

Precis som Jenny Wrangborg värdesätter socialisten Viksten erfarenheterna från kroppsarbetet som han menade till och med ger arbetardiktaren ett fast förankrat övertag över den akademiska diktaren som lätt svävar bort från verkligheten.
Blir du intresserad av att veta mer om Albert Viksten rekommenderas du att börja med en rapport med samma namn skriven av Eva Vikström på Umeå Universitet. Eller kom hit till västra Ljusnan. Här finns fortfarande – men under en tynande tillvaro – vandringsleder, kulturaftnar och friluftsmuseum som uppmärksammar Viksten tack vare några åldrade människors ansträngningar att föra minnena vidare till yngre generationer.
Elin Gauffin