Hur ska EDL-hotet stoppas?
English Defence League, EDL, är ett rasistiskt huligannätverk med band till kriminella våldsorganisationer. De har gjort sig ett namn genom sina provokativa och våldsamma aktioner, där de i anslutning till fotbollsmatcher samlar huliganer och marscherar genom invandrartäta bostadsområden, inte sällan med vandalisering och regelrätta attacker och misshandel mot invandrare som följd.
Men EDL har också en fientlig inställning mot alla som de ser som ett hot mot sin splittringspolitik.
Inte bara organisationer och partier på den yttersta vänsterkanten utan också mot fackföreningsrörelsen. De har ställt sig som kapitalets försvarare genom att attackera strejkvaktskedjor, fackföreningslokaler och möten.
I november 2011 tvingades fackliga aktivister i Liverpool jaga bort tio rasistiska EDL-huliganer.
Rasisterna attackerade Unites och PCS regionala högkvarter. De båda fackföreningarnas medlemmar gick samman och försvarade kontoren och drev bort huliganerna.
Unite konstaterade senare att detta visar att EDL:s attacker mot fackföreningsrörelsen rör sig mot en fascistisk taktik.
Unite meddelade också att ”vi är stolta att stå upp mot rasism. Det är avgörande att fackföreningarna mobiliserar mot EDL”.
Detta bekräftar socialisternas syn, att det är arbetarrörelsens plikt att mobilisera sina styrkor för att bekämpa rasistiska organisationer.
EDL:s medlemmar består framförallt av unga våldsamma män. Deras enda gemensamma nämnare är våldet.
De har gjort islamofobin till en ideologi för att slå mot alla invandrargrupper oavsett tro och försöker nu bygga upp ett europeiskt rasistiskt våldsnätverk.
Den svenska motsvarigheten SDL har hittills varit en flopp, liksom DDL i Danmark o s v. Därför har EDL:s kringresande aktivister tagit sig an uppgiften att hjälpa de europeiska motsvarigheterna. Vad som stoppat dem är de stora massprotesterna som i Göteborg och Århus. EDL måste bemötas på samma sätt när de nu försöker etablera sig i Stockholm.
EDL och deras europeiska motsvarigheters nya taktik är att försöka utnyttja Pride för att nå uppmärksamhet och hetsa hbt-personer mot muslimer och islam. Men de flesta förstår att det bara är ett sätt att använda Pride som ett slagträ mot invandrare och flyktingar.
Avhoppade EDL-medlemmar vittnar om hur de misshandlats av andra medlemmar när de kommit ut med sin sexualitet.
Homofobin inom EDL är lika stark som rasismen och islamofobin.
EDL vill framställa sig som en massiv organisation som inte skyr några medel. Men de är små och isolerade, men våldsamma.
Hot, misshandel, vapenbrott och förberedelse till våld förknippas med denna grupp. Våld och misshandel hör till vanligheten när rasisterna i EDL håller sina marscher.
Men de har sällan möjlighet att bedriva något lokalt arbete utan är kringresande aktivister för att organisera utåtriktade aktioner i Europa, framförallt i England. Men även om EDL är små och isolerade bör de inte förlöjligas. För enskilda individer innebär de ett verkligt hot, och om de inte bekämpas kan de bli ett politiskt hot i framtiden för arbetarrörelsen.
En sådan organisation är det polisens ansvar att ta hand om, menar liberaler och pacifister.
Inget kan vara mer fel. Hbt-, asyl-och arbetarrörelsen kan bara lita på sin egen styrka och solidaritet.
Polisen har varken vilja eller möjlighet att stoppa rasisterna. Istället har polisens roll vid så gott som samtliga manifestationer stått till rasisternas skydd och förfogande, för att möjliggöra deras marscher när lokalbefolkningen gjort sitt bästa för att köra bort dem.
Vad som krävs för att stoppa EDL och deras gelikar är en offensiv antirasism. En antifascistisk motståndsrörelse som stoppar rasisterna vid dess minsta försök att samlas eller etablera sig. Samtidigt måste detta kopplas samman med kampen mot klassklyftor och högerpolitik, för jobb, bostad och kollektivavtal. Att bekämpa rasisterna handlar om självförsvar.
