(V)ill göra upp med Reinfeldt

Vänsterpartiets debattutspel hyllas av borgare

I ett inlägg på DN Debatt föreslår Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson blocköverskridande överenskommelser med regeringen  för att ”minska krisens risker”.

Men förslagen de lägger fram minskar inte ”riskerna” eftersom de är helt inomkapitalistiska och dessutom motsägelsefulla.
Delar av borgerligheten som börjat tvivla på Reinfeldts budgetfundamentalism, till exempel på Håkan Boström på DN:s ledarsida och Swedbankchefen Michael Wolf, ger dock Vänsterpartiet beröm.
”För att kunna bekämpa krisen rätt krävs att man förstår dess orsaker” konstaterar helt riktigt Sjöstedt och Andersson, för att sedan göra det väldigt enkelt för sig genom att hävda att orsakerna är

1. Bankernas förluster har vältrats över på skattebetalarna.
2. Euron och den gemensamma växelkursen som gett krisländer ”hopplöst dålig konkurrenskraft”.
   

Även om inget av påståendena är direkt felaktigt förklarar det inte krisens orsaker. Bankernas spekulationsförluster är ett resultat av kapitalismens kris, inte en orsak. Förlusterna är ett resultat av en enorm spekulationsbubbla och utökning av möjligheterna att låna, som i sin tur orsakats av kapitalismens oplanering, otillräckliga löner och oförmåga att hitta lönsamma investeringar m m i den verkliga ekonomin.
Att skattebetalarna får stå för notan förvärrar krisen men är dess huvudorsak.

Att euron förvärrat krisen och underminerat ekonomin i flera mindre ekonmiska utvecklade länder är helt klart.
Men vad Sjöstedt och Andersson säger är i princip att Grekland, Spanien m fl måste devalvera för att förbättra sin ”konkurrenskraft”. En devalvering får i princip samma effekter som trojkans (EU/IMF/ECB) sänkningar av pensioner, löner, bidragsnivåer eftersom priserna på alla importerade varor stiger vid en devalvering.
Faktum är att många ekonomer kallar EU:s politik i Grekland m fl länder för en ”intern devalvering”.
Ur sin analys av krisen ger Vänsterpartiet tre förslag:

1. För att minska hushållens höga skuldnivåer bör en amorteringsplikt på banklån införas.
2. Inför en bankdelningslag där bankers in/utlåning skiljs från ”finansiell handel”, d v s spekulationsverksamhet. Staten ska bara garantera ren bankverksamhet. Uppmuntra lokala sparbanker.
3. Öka de samhälleliga investeringarna.
   

Det första och tredje förslaget är på många sätt motsägelsefulla. Vänsterpartiet menar att ”Sverige” måste spendera mer för att minska sitt bytesbalansöverskott mot andra länder och hävdar helt riktigt att de offentliga investeringarna måste öka.
Samtidigt kommer en amorteringsplikt att begränsa konsumtionen och Sjöstedt/Andersson slår redan i andra meningen fast att Sverige ska ”slå vakt om sin låga statsskuld”.

Även förslaget om bankdelningslag är helt verkningslöst. Problemet är inte det juridiska ansvar staten tar för bankernas spekulation utan spekulationen i sig och dess omfattning.
Faktum är att dagens kris bröt ut på allvar när USA:s regering beslutade att låta en ren investmentbank (d v s en bank som bara sysslar med ”finansiell handel”), Lehman Brothers, gå i konkurs 2008.
När andra stora investmentbanker och försäkringsbolag var på fallrepet några veckor senare var de tvungna att rädda dem för att kunna rädda sitt kapitalistiska system från en total finansiell kollaps. Det enda förslaget om en bankdelningslag gör är att det sår illusioner i att spekulationsekonomin kan tämjas, när den i själva verket är ett resultat av hela kapitalismens oförmåga att bland annat utveckla ekonomin genom investeringar i produktion, infrastruktur osv.

I stället för en politik som vänder sig till Reinfeldt i en slags ”nationell enighet” i kristider behövs en politik som för fram en oberoende arbetarklasståndpunkt mot regeringens attacker och som betonar att det i kapitalistisk kris behövs kamp för att försvara levnadsvillkoren för arbetare, ungdomar, pensionärer m fl.
Krisen är en organisk del av kapitalismen och kan bara bekämpas med ett antikapitalistiskt program, där ett program av offentliga investeringar i välfärd, klimatomställning m m kombineras med förstatligande under demokratisk konstroll och styre av storbanker/finansiella institutioner och andra avgörande delar av ekonomin.

Jonas Brännberg