Het höst väntar Europa
Eurokrisen är på väg mot en ny dramatisk vändning.
”Vi är inne i en mycket avgörande fas i eurozonens skuldkris”, sa exempelvis Tysklands förbundskansler Angela Merkel den 26 augusti.
Både den tyska och finländska regeringen har börjat förbereda sig för ett grekiskt euroutträde. Eller snarare för hur eurozonen ska se ut efter att Grekland tvingas lämna den.
Den tyske finansministern Wolfgang Schäuble har under de senaste veckorna gång på gång upprepat att Grekland inte kan räkna med en enda euro mer i stöd.
Det vore oansvarigt att kasta nya pengar i ett ”bottenlöst hål” menade Schäuble i mitten av augusti ”och tillfogade att det finns gränser för Tysklands kapacitet och – underförstått – också dess tålamod med Grekland.” (Svenska Dagbladet den 21 augusti).
Tumskruvarna dras åt på ett Grekland som kastas ned i en kris som saknar motstycke.
Budskapet från förra veckans toppmöte mellan Tysklands Merkel och Frankrikes nye president François Hollande var: Grekland måste strama åt mer och snabbare innan det kan bli tal om nya stödåtgärder. Därav EU-pamparnas krav på att den grekiska budgeten ska bantas med 14 miljarder euro (115 miljarder kronor) fram till 2014 i stället för som tidigare 11,5 miljarder euro (95 miljarder kronor).
Grekland kan inte betala skulden. Även efter den begränsade skuldavskrivning som de privata långivarna gick med på i våras fortsätter statsskulden att växa. För femte året i rad kommer landets ekonomi att krympa, prognoserna pekar mot att BNP sjunker med minst 7 procent i år. Sedan krisen slog till i början av 2008 har den grekiska ekonomin krympt med 17 procent.
En av fyra greker är utan jobb; bland unga är det mindre än hälften som har ett jobb. Men EU:s hökar kräver att ytterligare 40 000 offentligt anställda ska avskedas.
”Jag har jobbat för SOS Barnbyar i 30 år och aldrig upplevt en liknande social kris som idag. Och det kommer att bli värre”, sa chefen för SOS barnbyar i Grekland i somras.
Det är en fasansfull social kris som utvecklas i Grekland och andra EU-länder. Den gamla samhällsbyggnaden rasar ned i en avgrund. Inte bara arbetarklassen, de lågavlönade, dras ned i nyfattigdom utan även stora delar av medelklassen.
2012 har hittills kännetecknats av att krisen, trots alla massiva stödinsatser, krislån och ingripande från den Europeiska centralbanken, hela tiden har förvärrats och krisutvecklingen har accelererat.
Krishärdarna har bara blivit både fler och värre.
”Nu vacklar även eurobjässen Tyskland… medan eurozonens näst största ekonomi Frankrike backar, precis som Italien och Spanien som kvävs av åtstramningarna och sparpaketen” (Svenska Dagbladet den 13 augusti).
Det står klart att EU-politiken har nått vägs ände och att hela europrojektet, som handlar om mycket mer än bara en gemensam valuta, befinner sig i en dödskamp.
Den 24 juli skrev Dagens Nyheter att Europa är på väg mot en arbetslöshet som aldrig understiger 10 procent och ”åratal av lågkonjunktur eller recession, eller i värsta fall depression i euroområdet”.
I många avseenden är tidningens värsta scenario redan en realitet. Arbetslösheten bara fortsätter att öka inom EU och eurozonen.
Bara under de senaste tolv månaderna har antalet arbetslösa inom EU blivit 2,2 miljoner fler.
Sommarens relativa lugn på den europeiska kampfronten har varit ett lugn före stormen. De nya krispaket som regeringarna kommer att lägga fram i höst, som svar på den ekonomiska kräftgången, kommer att piska fram en ny våg av militant masskamp i såväl Grekland som andra europeiska länder. Europa står inför en höst som kan den bli en av de mest omskakande någonsin.
