Storbankerna är ”krisprofitörer”

I förra veckan avslöjade Finansinspektionen (FI) att storbankernas marginaler (vinst) på bolån är högre än någonsin. För en bankkund som har ett lån på 1,5 miljon kronor, vilket är snittet för banklån i Stockholm, innebär det att 6 900 kronor om året går till banken i ren vinst. Det  är nära 1 000 kronor mer jämfört med för bara ett kvartal sedan. Häri finns mycket av förklaringen till storbankernas rekordvinster.

– Bankerna är krisprofitörer, som höjer sina marginaler under slöjan av krisen i övriga bankvärlden. De har lyckats höja sina marginaler genom att peka på att det har blivit dyrt för dem att låna på grund av ­finanskrisen i Europa. De lägger ut dimridåer om kris och höjer samtidigt sina priser, sa SVT:s ekonomiske kommentator Peter Rawet efter att FI presenterat sin nya rapport.
Att storbankerna tjänar pengar på att råna sina kunder är väl ingen nyhet. Men att storbankerna idag tjänar mer än någonsin på bolånen är en nyhet, som ytterligare avslöjar den moderna finanskapitalismens parasitära natur.
I fjol redovisade de fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – en vinst på nära 80 miljarder kronor, vilket är lite mer än vad grundskolan kostade 2011.

Att döma av de kvartalsvinster som storbankerna redovisat i år kan den totala vinstsumman bli 88 miljarder kronor för helåret 2012, det vill säga en daglig vinst på otroliga 241 miljo­ner kronor. Inte undra på att direktörerna skrattar hela vägen till banken.
För att inte låta sig helt överflyglas av opinionen har även regeringen känt sig tvungen att ibland kritisera bankernas vinster. Men efter regeringsutspelen händer ingenting, förutom att storbankernas vinster och räntemarginaler (vad de tjänar på lån) bara fortsätter att öka.
”Den genomsnittliga skillnaden mellan tremånaders bostadsränta och Riksbankens styrränta var under en procentenhet i början av 2007. Efter finanskrisen steg den till nästan 1,4 procent. Hittills i år har den legat högre än 2,5 procent. Den ökade skillnaden får bolåntagarna betala för. Det innebär upp emot en tusenlapp i merkostnad per månad efter skatt för den som har ett lån på en miljon kronor”, konstaterade TCO:s ordförande Ewa Nordmark på DN Debatt den 28 februari och varnade för att ”affärsbankerna låter höga lönsamhetsmål äventyra utvecklingen i ekonomin”.
I maj avslöjade statliga Finansinspektionen att bankerna tjänar dubbelt så mycket på bolån som på annan bankverksamhet. Och den 28 augusti larmade samma Finaninspektion om att bankernas margina­ler på hushållens bostadslån är de högsta på tio år.
I själva verket har bankerna aldrig tjänat så mycket som nu på ­skillnaden mellan kostnaderna för in- och utlåning. Denna skillnad, som kallas räntenettot, ”uppgick till 28 miljarder kronor under andra kvartalet i år, vilket innebär en ökning med 11 procent jämfört med andra kvartalet i fjol” (Svenska Dagbladet den 28 augusti).
Trots jättevinsterna fortsätter ­storbankerna att göra sig av med personal. ”Vår ambition är att minska kostnaderna under 2012 med cirka 1 miljard kronor, exklusive rörliga personalkostnader, jämfört med 2011”, skrev Swedbanks vd Michael Wolf i det senaste kvartalsbokslutet, från juli i år, som visade en vinst på ­dryga 4 miljarder kronor andra kvartalet i år.

För att få upp lönsamheten än mer, ämnar Swedbank minska antalet anställda i år med 600 personer och Nordea bantar med över 2 000. Dessa två banker har enbart under första halvåret i år redovisat en sammanlagd vinst på över 27 miljarder kronor. Mindre än två tredjedelar av den summan skulle räcka till att avskaffa barnfattigdomen.
Men mycket vill ha mer. Med avsked och högre räntemarginaler hoppas storbankerna höja avkastningen till 15 procent på eget kapital och därmed nå samma exceptionellt ­höga vinstnivå som de privata vård- och skolkoncernerna. (Privata bolag i vård, skola, omsorg redovisar ett snitt på 15 procents avkastning på eget kapital, jämfört med hela näringslivets 8 procent.)
Eftersom storbankerna tjänar så mycket på hushållens bolån ­försöker man medvetet underblåsa den bostadsbubbla som har utvecklats ­under de senaste 15 åren. Storbankerna har tjänat på ”lånefesten” och de som tagit bolån har erbjudits allt längre am­orteringsperioder samtidigt som staten/regeringen bidrar med generösa lånesubventioner i form av ränteavdrag.
”I dag eldar staten på skuldbrasan genom att subventionera bolån. Sven­skarna har kunnat dra på sig högre lån genom att dra av 30 procent av sina ränteutgifter mot annan inkomst... De stora vinnarna på ränteavdraget har varit bankerna. För bankerna är utlåning till bostäder mer lönsamt än annan utlåning, eftersom förhållandevis lite kapital måste hållas för varje utlånad krona till bostäder. Regler om att bankerna ska tvingas behålla mer kapital, genom att öka de så kallade riskvikterna på bolån, lades oväntat på is tidigare i sommar” (blog.svd.se/neurathsbors den 12 augusti).

Sedan 2006 har den svenska bolåneskulden mer än fördubblats, och skulderna ökar mycket snabbare än inkomsterna.
Hushållens skulder ligger nu i genomsnitt över 170 procent av dess disponibla inkomster. Samtidigt är priserna för villor och bostadsrätter klart övervärderade  – med minst 20 procent.
Det är självklart en ohållbar situation. Visserligen kan skuldbördan bli något lättare att bära om räntorna sänks och under förutsättning att ingen i hushållet drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Men det är långt ifrån säkert att boräntorna ­följer Riksbankens eventuella räntesänkningar. De senaste åren har skillnaderna ökat mellan Riksbankens viktigaste styrränta (reporäntan) och boräntan, bland annat på grund av att bankerna ökat sina marginaler på bolån.

Statsminister Fredrik Reinfeldts försök att prata ner boräntorna är därför patetiska. Detsamma gäller medias råd om att ”bankkunderna ska bli tuffare” när de förhandlar om sina lån.
För att stoppa storbankernas plundring i skydd av regeringens politik och garantier krävs kollektiv politisk kamp för ett förstatligande av banker och finanshus.
Demokratisk kontroll och styrning av bankerna skulle skapa förutsättningar för att de tillgångar som storbankerna förfogar över kan användas till samhällsnyttiga investeringar och produktion, billiga lån och skuldavskrivning.

Per Olsson