Fladdermusen möter sitt slut

FILM	The Dark Knight Rises
Regi	Cristopher Nolan
I rollerna	Christian Bale, Tom Hardy, Anne Hathaway, Gary Oldman m fl.

– När Gotham är aska har du min tillåtelse att dö, yttrar filmens skurk Bane med en röst som bara kan beskrivas som Sean Connerys, genom Darth Vaders röstlåda. Dessa slutord i trailern lovar ett storslaget slut på Christopher Nolans Batmantrilogi.

När Nolan skapade sin Batman gick han in för en trovärdig Batman satt i en mer grundad och trovärdig värld än de förra inkarnationerna av den mörka riddaren. Receptet blev snabbt populärt både bland publik och kritiker som kom att älska att se ­Nolans spinn på Batmanmytoset.
Det är minst sagt djärvt av Nolan att återvända en tredje gång då förväntingarna på The Dark Knight Rises är skyhöga och fansen förväntar sig inget annat än att julafton inträffar två gånger i år.

Lyckas Nolan förvalta filmens arv och ge den rättvisa? ”Nja”, verkar de flesta kritiker säga. Eller att ”det var en stark film men att den överskuggades av sin föregångare The Dark Knight”.
Alla som påstår detta måste ha sett en helt annan film än jag. Enligt min åsikt är detta den starkaste i trilogin, och inte bara det,  den stärker hela trilogin som helhet och det är inte ofta som det sker.

Vi introduceras till ett förändrat Gotham, det utspelar sig åtta år efter dess föregångare och Gothams ­gator är rensade från organiserad brottslig­het.
Samtidigt får våra hjältar allt svårare att hitta sin plats i dessa fredstider och tyngs av de mörka hemlighe­ter de fortfarande bär från förra filmen.
Bruce Wayne (Christian Bale) har blivit tillbakadragen från omvärlden och hans företag Wayne Enterprise närmar sig allt mer bankrutt.
Men under Gothams yta ryktas det om att det samlas en armé som har infiltrerat Gotham på varje nivå ledd av Bane (Tom Hardy). När ­detta hot kommer till ytan bestämmer sig Bruce för att ta på sig manteln igen. Samtidigt utlovar Bane till Gothams medborgare ett slut på alla lögner och att ge tillbaka staden till dess invånare.

Filmen har en rejält imponerande rollbesättning. Återkommande från de förra filmerna är Christian Bale, Gary Oldman, Morgan Freeman och Michael Cain, som verkligen får lysa i den här filmen som Albert. För att inte nämna de nya tillägen som Joseph Gordon-Levitt, Tom Hardy, men kanske mest överraskande Anne Hathaway som Selina Kyle/Catwoman. Hon inte bara briljerar i sina roller, det syns också att hon njuter av att spela dem.

Filmen kanske inte är lika tajt som sin föregångare, klippningen på ett fåtal ställen verkar udda, de extra 13 minuterna känns verkligen (totalt 152 min), med så många roller får alla inte lika mycket utrymme och filmens struktur kan kännas ojämn vid tillfällen. Men detta är småsaker när man kollar på det stora hela.
Visst känns längden men man vill sitta med i varje sekund, rollerna är många men de har alla sin roll att spela i det stora dramat. Strukturen kanske är ojämn, men anpassad för att täcka hela handlingen och dess teman.
Det är en Nolanfilm och kommer med alla hans kännetecken, gilla dem eller inte. Dock har han stärkt sina svaga sidor, t ex med närstridsscenerna.

Många har anklagat filmen för att vara politiskt ensidig både från höger och vänster. Det är något jag inte håller med om; filmen är inte opolitisk men politiken utgör mer en bakgrund till det övriga i filmen. Det är dock svårt att argumentera emot att Batman är politiskt konservativ som superhjälte.
Vad Batman blir är en hämnd­driven vigilant med en ohälsosam döds-önskan som försöker tvinga sin moralkod på resten av världen och har ett stort kapital för att backa upp denna farliga hobby. I detta personliga fälttåg är det som slutligen händer att han ger upphov till större faror än dem han föresatte sig att bekämpa; han föder extremism.
Filmen utforskar hur Bruce ­Wayne först är allt för ivrig att ta på sig manteln igen för att återuppta sitt fälttåg efter åtta år, för utan ett riktigt hot mot Gotham förlorar han sin identi­tet och sin relevans.

På andra sidan har vi filmens skurk Bane, en charmerande ledare som styr med järnhand men även är fysiskt överlägsen Batman. Bane skapa­des i serietidningarna i ett syfte, för att döda Batman och filmen utlovar legendens slut; Nolan lyckas ge denna skurk ett nytt djup.
I filmen är Bane terroristen med hjärtat av guld, vars mål man kan sympatisera med; dock är hans metoder för extrema och bara till för att han ska nå sitt eget mål. Han avslöjar de lögner Gothams falska säkerhet är byggd på, hans ambition att riva ut det korrupta systemets hjärta Gotham och besegra den mörka riddaren. I sitt uppdrag utnyttjar han varje spricka. Trots att brottsligheten är så gott som borta visar han att stöld bara har legaliserats och exponerar hur korrupt och bräckligt det finansiella systemet är.

Men det Nolans trilogi verkligen utforskar är rädslan; skalan har blivit större för varje film. I den andra var det rädslan för terrorism. I The Dark Knight Rises ligger rädslan i kommande klasstrider, i svagheterna i det ekonomiska systemet och hur nära barbarin kan ligga.
Socialism eller undergång i Batmans barbari!

Hugo Witting