50 år sedan Algerietkrigets slut

I år är det precis 50 år sedan Algerietkrigets slut och den franska imperialismen fick ge upp sitt 132-åriga styre av landet. Det 8 år långa kriget (1954-62) kom att bli ett av de längsta och blodigaste i kampen mot kolonialismen.

Den franska kolonialmakten betecknade Algeriet som sitt flaggskepp.  Den franska kolonialmakten styrde med hjälp av rasistiska lagar, folkfördrivningar och landstölder. Den stora majoriteten av algerier levde i absolut fattigdom och deras låga löner gjorde att bolagen kunde hämta hem stora vinster från kolonin.
Vid Algerietkrigets utbrott 1954 fanns 1 miljon europeiska nybyggare/bosättare i landet – 70 procent av dem var född i Algeriet – och 9 miljoner algerier. Det fanns även en stor judisk befolkning.
Merparten av nybyggarna var fattiga och deras levnadsstandard var lägre – 20 procent på 1950-talet – än i Frankrike. Men i toppen på nybyggarnas samhällspyramid fanns en liten ekonomisk och politisk maktelit som kallades ”Colons”.
Efter andra världskrigets slut 1945 svepte en våg av nationell befrielsekamp fram över världen och i Algeriet trappades kampen för självständighet upp. Självständighetskampen sammanföll med en mäktig strejkrörelse och en önskan om en genom­gripande social förändring. I många fall kämpade algeriska och franska arbetare sida vid sida.

Den 1 november 1954 inledde FLN (Front de libération nationale, Natio­nella befrielsefronten) en serie gerillaattacker runt i landet. FLN s­amlade många radikala aktivister som tröttnat på de gamla nationalistledarnas tilltagande konservatism och reformism. Med attackerna under allhelgonahelgen ville FLN-aktivisterna ”tända revoltens gnista”.
Den franska armén svarade med systematisk terror: Den lät bränna ner byar, satte upp provisoriska koncentrationsläger och genomförde allt fler summariska avrättningar. ­Våldet visade den franska kapitalismens ­rätta ansikte.

Upproret i Algeriet fick snabbt återverkningar i Frankrike. Värnplik­tiga vägrade att åka till ”Franska Algeriet” och flera franska städer skakades av stora protester mot kolonialmaktens våldshandlingar. Och ju längre kriget pågick desto impopulärare blev det.
Kriget blev dessutom en allt större ekonomisk börda att bära för den franska staten. Budgetunderskottet ökade oavbrutet i takt med krigsansträngningarna.
År 1958 tog general de Gaulle, på ett kuppartat sätt, makten i ­Frankrike. Som ny president lovade de Gaulle att Algeriet skulle förbli franskt och med oerhörd grymhet försökte han krossa upproret och FLN. Men trots att den franska armén kom mycket nära att militärt besegra FLN:s militära gren ALN i sin offensiv 1959 började den härskande klassen i Frankrike tvivla på att kriget kunde vinnas. Bland de styrande ökade oron över att det blodiga kriget började betinga ett alltför högt politiskt och ekonomiskt pris.
När sedan algerierna i städer gick ut på gatorna i december 1960 och krävde självständighet, i en långt större omfattning än vad ­FLN-ledningen hade räknat med, gick befrielsekampen in i ett avgörande skede.
Några månader senare, i april 1961, revolterade de franska soldater­na mot generalernas kuppförsök. de Gaulle fick kämpa desperat för att återta kontrollen över armén. I Blida (norra Algeriet) tog värnpliktiga även över den största militärbasen, arresterade sina officerare och hissade revolutionens röda fana.
General de Gaulle insåg att han var tvungen att agera eller riskera att helt förlora kontrollen över den fortsatta utvecklingen. Till sist återstod inget annat alternativ än ­Evianavtalet, som skrevs under av den franska regeringen och FLN i mars 1962 och som öppnade vägen till ett självständigt Algeriet.

Det påstått franska Socialistpartiet SFIO slöt upp bakom den franska imperialismens krig mot Algeriets befrielse. En av SFIO:s parlamentsledamöter sammanfattade partiets hållning så här: ”Vi vill att ­algerierna ska bli vänligare, jämlikare och ­friare, det vill säga bli mer franska”.
Det franska kommunistpartiet PCF, som på 20-talet var ledande i motståndet mot det krig som ­Spanien och Frankrike förde i Marocko 1920 (Rifkriget), fransk-spanska ­Rifkriget i Marocko, var ett helt annat parti när Algerietkriget bröt ut. PCF hade blivit ett redskap för det stalinistiska Sovjet och dess diplomati. PCF-ledningen slöt upp till försvar för den ”egna” nationen och gjorde allt för att hålla tillbaka såväl arbetarkampen i Frankrike som befrielsekampen i Algeriet. Trots att många PCF-medlemmar stödde och kämpade för Algeriets självständighet röstade ­partiet 1956 för att ge den dåvarande ­franska regeringen, ledd av ”socialisten” Guy Mollet, speciella befogenheter i Algeriet. Det innebar grönt ljus för att intensifiera förtrycket i Algeriet och skicka hundratals, tusentals värnplik­tiga till slagfältet.
Avsaknaden av ett franskt parti som stod för arbetarklassens och de förtryckta massornas enhet blev en viktig orsak till att den ­antikoloniala kampen i Algeriet inte följdes av en social frigörelse. PCF:s hållning innebar också att det algeriska kommunistpartiet förlorade i inflytande.
FLN satte sin tillit till den ­militära styrkan, dess armé samlade i huvudsak landbygdens invånare och totalt utblottade stadsinvånare. Betecknan­de nog tillhörde flera av FLN:s grundare en lantlig elit som hade ­utarmats av kolonialismen och ingen av dem hade haft någon djupare kontakt med arbetarklassens kollektiva organisationer och kamp.

Istället för att orientera sina ansträngningar mot att förena alla arbetare och fattiga i en gemensam kamp och att försöka dela de europe­iska nybyggarna utefter klasslinjer – inklusive att garantier för ­europeiska minoriteter att deras rättigheter ­skulle respekteras – genomsyrades merpar­ten av FLN:s av en renodlad nationa­listisk hållning. Det fanns inget s­ocialt och politiskt program för hur ­landet skulle kunna utvecklas efter att man hade vunnit kampen för självständighet.
Bomber mot offentliga platser som frekventerades av europeiska arbetare och medelklass var ­exempelvis en av de metoder som FLN använde sig av. Attacker mot europeiska ­civila bidrog till splittra algeriska och icke-algeriska arbetare och driva de sistnämnda i armarna på kolonialismen. På hösten 1962 hade 99 procent av de europeiska nybyggarna lämnat landet av rädsla för repressalier.
Trots de många FLN-kämparnas hjältemod och offervilja kom kampen inte att leda till de djupgående förän­dringar man hade hoppats på. Efter självständigheten kom Algeriet att bli en enpartistat, styrd av en regim som direkt avspeglade FLN:s militaristiska uppbyggnad och ­hierarkiska struktur samt metoder.
Det var en regim som fruktade massornas självständiga organisering och engagemang och som länge försökte gå en balansgång mellan kapitalismen i Väst och stalinismen i Öst. Med hjälp av bland annat delförstatliganden kunde man dock börja utveckla infrastruktur, hälsovård och utbildning. Men när stalinismen i Sovjetunionen och Östeuropa rasade samman 1989-90 flyttade sig ­regimen allt längre åt höger och omfamnade massprivatisering och nyliberala kontrareformer.
Idag är, trots landets oljereserver, vägen till anständiga levnadsvillkor stängd för de flesta algerier, vilka me­stadels lever i fattigdom.
För majoriteten av algerier, som varje dag tvingas att brottas med fattigdom, korruption och våld, fanns det knappast något att fira vid 50-årsjubiléet av självständighet.
Landets notoriskt ­bakåtsträvande ”familjekod” stadfäster att kvinnor är minderåriga hela livet. Valen är fuskval, bostadsförhållandena ­urusla och polisens maktmissbruk omfattande. Missnöjet är utbrett.
De unga, som utgör majoriteten av landets invånare, har inget till öv­ers för den styrande korrupta eliten.

På tröskeln till en ny massiv kampvåg i Algeriet är det viktigt att den unga befolkningen drar lärdomar från den historiska kamp som deras fäder utkämpade för drygt 50 år sedan och som ändade nästan en ­mil­jon människors liv.

Cédric Gérôme, CWI