Högerns språkrör rasar mot graffiti

Efter att väggmålningen i Uddebo, Luleå invigdes har debatten om graffiti och/eller klotter blossat upp. Är graffiti att jämställa med skadegörelse och brottslighet, eller är det snarare ett sätt för ungdomar att göra sina röster hörda och visa att de är en del av samhället?

Under hela sommaren har åtta graffitiartister arbetat med väggmålning­ar på sopförbränningsstationen på Uddebo, som invigdes för några veckor sedan. Målningarna upptar 700 kvadratmeter väggyta.
Den 26 september skrev Kuriren att hälften av de åtta som målade i Uddebo har åkt fast för klotter, åtalats och dömts. Samt att även taggar och signaturer från de som målat i Uddebo har hittats som ”olagligt klotter” på andra platser. Ledarskribenten för Kuriren attackerade ­sedan graffiti.

Graffitin som konstform eller klotter och skadegörelse? Det är helt skilda saker. Och att den så kallade o­lagliga graffitin ökar har bevisligen inte med att fler ytor görs ­tillgängliga för laglig graffiti att göra.
–  Polisens arbetssätt är kontraproduktivt, olaglig graffiti minskar inte för att lagliga väggar inte finns. Kanske vill de ha mer jobb, det kan man undra, sade ”Anton” till Kuriren den 27 september. Han har dömts för klotter tidigare, har lagt den olagliga graffitin bakom sig, men kommer aldrig att ta avstånd från graffitin som en levande konstform.
Att artisterna har varit dömda eller ej, vad har det med målningen på Uddebo att göra? Det som kallas olagligt klotter och graffiti som i ­detta fall har målats lagligt, är inte samma sak.
Att laglig graffiti ska minska klotter är inte heller huvudtanken i kommunens satsning.
– Tanken är att även unga ska få ta plats i det offentliga rummet och få visa sin konst där, sade Liselotte Wallin, enhetschef på Ung i Luleå, till Kuriren den 28 september.
Polisen ser problem med att om de ser misstänkta klottrare med skisser och sprayburkar kan dessa säga att de är på väg till ett av de lagliga planken, vilket de kanske är – men inte alla. Det finns inget som tyder på att lagliga plank skulle minska det olagliga klottret, enligt polisen.
– Samtidigt finns det en poäng i att det inte behöver betyda att det blir mindre olagligt klotter utan lagliga plank. Däremot får polisen en lättare uppgift utan dem, sade Johan Kemppainen vid polisen till Kuriren.

Högerspöket Johan Eriksson, ledarskribent på Norrbottens-Kuriren, gjorde några makabra uttalanden i vad som känns som en hetskam­panj mot graffiti i ledarartiklarna den 27 och den 28 september.
Bland annat hänvisar han till ”broken windows”, en brottsförebyggande teori som han hävdar har visat sig fungera.
”En krossad fönsterruta, ett kringraglande fyllo eller en nedklottrad dörr är en första signal om att ingen bryr sig. Det leder till en känsla av otrygghet och i förlängningen också till grövre brottslighet som rån, mord och misshandel”, skriver Eriksson. Återigen har detta ingen koppling till graffitin som konstform och väg att uttrycka sig.
Han går så långt som att skriva: ”En stad eller ett område där man tillåter klotter och vandalisering av enskild och allmän egendom blir i förlängningen också ett samhälle med fler allvarliga brott som stölder, misshandel, rån och andra övergrepp.” Detta är en attack på konstformer som inte ”passar in” enligt den rådan­de ordningen.
Att tillåta klotter och vandalisering har aldrig varit på tapeten, det som görs är att utrymme lämnas till de som vill uttrycka sig genom graffiti och de får möjlighet att på vissa ställen göra det utan att riskera straff.
Eriksson får mothugg från ­chefen för konsthallen, Hans Sundvall, i Luleå. I Kuriren den 2 oktober skrev han att: ”Om en person någon gång brutit mot lagen och till och med blivit dömd, är det inte så bra, men Eriksson menar att man då är dömd för all framtid, kanske skall bära en stämpel, armbindel eller rentav en Davidsstjärna.”
”Graffiti – konst eller klotter” var namnet på vår artikelserie i veckan. Kanske borde den ha hetat ”konst OCH klotter”, skrev Kalle Sandham­mar, som är redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare för Kuriren i en krönika den 30 september.
Hårda vindar från höger blåser mot en form av konst som kommer underifrån. Möjligen kan vinstintressen skådas även i debatten om graffiti.

Konstvetaren Jacob Kimvall som har sysslat med graffiti i stort sett hela sitt liv intervjuades i Kuriren den 28 september.
–  Begreppet nolltolerans i Stockholm föddes samtidigt som klottersaneringen privatiserades. Folk tjänar stora pengar på nolltoleransen, samtidigt som det ledde till ett ­ängsligare och mer självcensurerande ­kulturliv, säger han. Han påpekar också att i ett samhälle ska alla människor ha rätt att kunna uttrycka sig.
Kurirens ledare hetsar mot ­graffiti och ”olagligt klotter”. I det ­offentliga rummet måste det ges plats för alla att uttrycka sig, alla ska ha rätt att göra sin röst hörd.
Graffiti är ett sätt för framförallt ungdomar att visa att de är en del av samhället.  Det är en konstform som växer underifrån och som kan väcka uppmärksamhet.
Johanna Evans