Dags att förstatliga skolan

Inom skolbranschen är förväntningarna stora på resultatet av utredningen om kommunaliseringens konsekvenser på skolan, som kommer 2014. Många talar om boken Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen? Även skolverkets kritiska rapport som kom i början av året återspeglas i personalrummet. Det är ett virrvarr av tyckande, ideologier och undersökningar. Men ingen jag har talat med verkar säga något annat än att skolan måste förstatligas.

Lärarnas Riksförbund (LR), ett av de två lärarfacken har som slagord att skolan ska förstatligas. LR har även tagit fram en undersökning som visar på de enorma summor som vinstgiriga riskkapitalbolag har rånat den svenska skolan på. Lärarförbundet däremot slåss inte för frågan utan vurmar hellre för individuella löner och står snällt och tyst på sidan, när skolorna privatiseras i allt större utsträckning.

När jag pratar med skolpersonal talar de för ett återför­statligande av skolan. Resonemanget brukar vara att om skolan hade varit statlig, hade vi haft mer pengar i verksamheten, riktig status i yrket och högre löner. Inte bara lärare i kommunala skolor utan även de i friskolor är för för­statligandet. Till och med en friskolerektor jag pratat med sa att ”vi skulle ha det bättre om skolan var statlig”. Likvärdig­heten (som är inskriven i läroplanen) har fallit till noll villket innebär att landets skolor är väldigt olika i fråga om kvalitet och resultat. Men lösningen är inte bara att staten ska vara huvudman för skolan, vi måste även sätta stopp för privatiseringarna och utförsäljningen av svensk utbildning. Parallellt måste skolan uppgraderas med moderna pedagogiker.

Just nu dränks dock rösterna om en statlig skola i spå­ren efter det svekavtal som lärarfacken skrev under med SKL. Ett avtal som i snitt över avtalsperioden inte ger mer än märket och samtidigt kan ge lärarna noll kronor i påslag de följande åren. Lärarna är arga och nu höjs röster om att ledningen borde avgå, men vem ska i så fall kliva in? Och vad gör en byråkratisk ledning som bara vill mörka för att sköta allt över förhandlingsbordet och inte heller tror på strejken som kampvapen. Ja, de kan lika gärna förhandla bort strejkrätten när vi vänder oss åt andra hållet.

Vi har en ledning som indoktrinerar ombud ute i verksamheten genom att göra massutskick med färdig­skrivna manus om vad vi ska säga till medlemmarna. Jag som förtroendevald i ett fack som säger sig stå för de­mokratiska värderingar, får tydligen inte säga något annat än att avtalet är solsken och pengar på banken, enligt ett antal e-postmeddelanden och ett infoblad i brevlådan.

Kampen för högre lön måste komma underifrån, lägg ut avtalen på medlemsomröstning, stå upp för kämpande fackföreningar. Om lärarna gick ut på gatorna tillsammans med andra offentliganställda som i Storbritannien, hade vi satt enorm press på arbetsgivarna. Då hade fackledningarna varit tvungna att välja sida, arbetsgivarna eller medlemmarna.Om lärarnas krut hade lagts på en ge­mensam strejk hade vi kunnat vinna som lärarna i Norge eller Chicago.
Men tänk inte om, utan gå med i facket och låt lärarnas röst bli hörd istället för nedtryckt i stövelskaften.

//Raymond Ohlson, medlem i Lärarförbundet och RS:are i Boden