Marx liv och gärning

Publicerad av Per Olsson

Tema: Historia, Marxism

Denna artikel publicerades för första gången i Offensiv 103, våren 1983, till 100-årsminnet av Karl Marx död. Denna version har uppdaterats och vissa språkliga ändringar har gjorts.
Den 14 mars 1883 dog Karl Marx. ”Den 14 mars kvart över tre på eftermiddagen upphörde vår största levande tänkares tankeverksamhet. Knappt två minuter hade han lämnats ensam, vi fann honom vid återkomsten lugnt insomnad i sin länsstol – men för alltid”. Ur Friedrich Engels tal vid Marx begravning.
Idag är det nästan 130 år sedan Marx dog och under årens lopp har ett oräknat antal försök gjorts att också dödförklara marxismen – socialismen. Men marxismens idéer och metoder har stått pall. ”Karl Marx är mer aktuell än någonsin. När brittiska BBC lät sina lyssnare och tittare utse årtusendets tänkare segrade Marx före Einstein och Newton”, skriver Francis Wheen i sin biografi över Karl Marx som kom ut vid millennieskiftet.
Det var Karl Marx och hans livs- och stridskamrat Friedrich Engels som lade grunden till den moderna, vetenskapliga socialismen.
Marx liv och gärning var i den internationella arbetarklassens tjänst – en vägledning till handling och organisering.

Karl Marx föddes
den 5 maj 1818 i den tyska staden Trier. Hans far var av judiskt ursprung, men hade gått över till kristendomen. Redan tidigt lär Marx far ha kunnat iaktta en ”demon” i sin sons inre.
När Marx hamnade på universitet i Bonn kom han att förlova sig med en gammal barndomsvän: Jenny von Westphalen. Av namnet kan förstås att hennes familj var adlig.
År 1836 förlovades de båda. Marx far tyckte att Jenny slagit in på ”en farofylld och osäker framtid”. Efter några år gifte de sig och de kommande åren blev farofyllda och osäkra.
Samma år kom han till universitetet i Berlin. Tiden där kom att spela en betydelsefull roll för Marx intellektuella utveckling. I Berlin kom han i kontakt med filosofen Hegels lärjungar – de s k unghegelianerna.
Var och en som läser Marx stöter förr eller senare på hänvisningar till ”Hegels dialektik”. Hegel (1770-1831) var en i politisk mening konservativ professor, men hans filosofiska arbe­ten innehöll en oerhört viktig nyckel till hur verkligheten skulle betraktas.
Till skillnad från de flesta andra filosoferna nöjde sig Hegel inte med att studera samhällsutvecklingen på ett mekaniskt och allt igenom statiskt sätt.
Hegel studerade inte ting, historia, juridik eller stater som de är eller tycks vara. Han betraktade processer­na – rörelsen. Dialektik är att studera fenomenen i deras utveckling och följaktligen också i deras växelverkan.
Hegels förtjänst var att för första gången framställa naturens, historiens och kunskapens utveckling som en process, stadd i ständig ­förändring, ombildning och utveckling.
Utvecklingen skedde från en ­lägre till en högre nivå, men inte rätlinjigt – de inneboende motsättningarna i varje rörelse gjorde den motsägelsefull. Kvantitativa förändringar ­skulle övergå till kvalitativa.

Dialektiken var den klassiska ­tyska filosofins revolutionära gåva till framtiden. Men om Hegels tänkande var omdanande i den meningen, fördunklades hans tänkande å andra sidan av idealism (betyder i filosofisk mening tron på att materien och historien står under inflytande av ett högre väsen, ”Anden”, ”Gud” etc. Materialismen utgår istället från att naturen är det enda verkliga, att människan är en produkt av naturen och att talet om ”högre väsen” är en fantasiprodukt av människans hjärna).
Hegel menade att historiens och materiens utveckling återspeglades i Den Absoluta Idéns utveckling, vilket var ett annat namn för Gud eller ”världsanden”. Hegel hade ställt problemet, men inte helt kunnat lösa det. Marx var den som definitivt fö­renade dialektiken med materialismen.
Enligt Marx var dialektiken ”vetenskapen om de allmänna rörelsela­garna för såväl yttervärlden som det mänskliga tänkandet”. Dialektikens förening med materialismen gjorde det möjligt att klarlägga de processer och krafter som verkar i den snåriga och till synes motsägelsefulla utveck­ling som har präglat människans historia.
Naturen, de olika naturvetenskap­liga framstegen, från Darwins utvecklingslära till upptäckten av radioaktiviteten, är slående bevis på dialektikens riktighet. Allt befinner sig i ständig förändring och för att ­förstå orsak och verkan måste vi se tingen i dess rörelse, inte betrakta dem som en fast och oföränderlig form (det sistnämnda kallas metafysik och står i direkt motsättning till dialektiken):

”Naturen tar inga språng”, sa Darwin. Den senaste forskningen ger honom inte rätt på den punkten, inte ens inom hans eget område – studi­et av djurarternas uppkomst. De nya upptäckterna inom detta fält visar att arternas utveckling präglas av ”jämvikt och snabba ryck”, den gradvisa utvecklingen avbryts av hastiga språng som ger upphov till en ny art.
På historiens område skulle detta betyda att ett samhällssystem ger plats åt ett nytt genom sociala revolutioner, som i sin tur föranleds av ”brott i kontinuiteten” som kris, revolutioner, krig och katastrofer.
I sitt förord, vars ord blivit klassis­ka, till boken Till kritiken av den politiska ekonomin, säger Marx att de studier han inledde 1844  ”…ledde mig fram till slutsatsen, att rättsnormerna liksom statsformerna varken kan förstås ur sig själva eller ur den s k allmänna utvecklingen av det mänskliga tänkande, utan tvärtom har sin rot i de materiella förhållanden som Hegel… sammanfattar under ordet ’borgerligt samhälle’, men det borgerliga samhällets anatomi måste man söka i den politiska ekonomin”.
Vidare skrev Marx i nämnda förord att hans allmänna resultat:
”Kan kort formuleras sålunda: I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga av deras vilja oberoende produktionsförhållanden som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, dess reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, ­politiska och andliga överbyggnaden. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan ­tvärtom deras samhälleliga vara som bestäm­mer deras medvetande.
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena eller vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution.”

I sin strävan att tämja naturen och utvinna de rikedomar som är lagrade där, har människan hela tiden utvecklat produktivkrafterna (samhällets sammantagna möjligheter till produktion). Men samtidigt som människan förändrar naturen förändras också medvetandet.
”Moralen, religionen, metafysiken och all annan ideologi samt de former av medvetande som svarar däremot, behåller därmed inte längre skenet av någon självständighet. De har inte någon historia, de har inte någon utveckling, utan människorna som utvecklar sin ­materiella produktion och sitt materiella umgänge förändrar med denna sin verksamhet också sitt tänkande och produkterna av sitt tänkande. Medvetandet bestämmer inte livet, utan livet bestämmer medvetandet.” (citatet hämtat ur ett av Marx och Engels första gemensamma arbeten Den tyska ideologin, 1845-46, som inte publicerades i sin helhet förrän 1932.
   
Studiet av den franska revolutionen 1789 förde Marx till insikten om klasskampens betydelse som histori­ens pådrivande faktor: ”Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och ­klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer.
Marx levde naturligtvis inte i något tomrum, utan hans analyser baserades på den tidens samlade kunskap och forskning.
I det Kommunistiska Manifestet, heter det: ”Historien om alla hittills­varande samhällen (den ”skriftligt bevarade historien” , tillfogade ­Engels i en senare fotnot) är historien om klasskamp. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll. Kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.”
När borgarklassen (kapitalistklassen) kämpat ner motståndet från adeln, som i Frankrike efter 1789,  öppnades vägen för kapitalismens frammarsch. I England hade borgar­klassen segrat tidigare, i det inbördes­krig som rasade mellan 1642 och 1651, vilket möjliggjort att just England blev det kapitalistiska samhällets vagga. När produktivkrafterna inte längre kunde utvecklas under feodalismen, måste dess bojor sprängas för att ge plats åt ett nytt produktionssätt – det kapitalistiska.
Klassernas inbördes förhållande bestäms av dess ställning i produktio­nen. Under kapitalismen är samhället uppdelat i två huvudsakliga klasser: arbetarna och kapitalisterna som köper deras arbetskraft och låter dem arbeta åt sig och tillägnar sig det mervärde som bara arbetarna skapar. I ett kapitalistiskt samhälle är produktionsmedlen i privat ägo och ägarna (kapitalisterna) kontrollerar samhäl­lets rikedomar och trots dagens globalisering utgör nationalstaten ett socialt fundament. Det privata ägandet och nationalstaten sätter ­ständigt bestämda gränser för kapitalismens utveckling.

Marx kom efter det att han lycka­des blottlägga historiens till synes blinda krafter att helt ägna sig åt studier av det moderna kapitalistiska samhället. I mitten av 1840-talet kom Marx att söka kontakt med den tidens kommunister och arbetarcirklar, små grupper av organiserade arbetare, i Paris. Detta efter att ha blivit utvisad från Tyskland p g a sin oppositionel­la hållning gentemot den preussiska kadaverbyråkratin.
Året före sin utvisning 1845 inled­de Marx sitt livslånga samarbete med Friedrich Engels, som också kom från Rhen-provinsen. Marx var då 26 år och Engels två år yngre.
Engels och Marx arbete måste ses som en enhet. De samarbetade alltid, vare sig de gav ut böcker i eget eller gemensamt namn.
1847 gick Marx och Engels med i de Rättfärdigas Förbund, sedan de fått flertalet medlemmar att ge upp alla sammansvärjningsteorier. Förbundet bytte snabbt namn till Kommunisternas Förbund. Marx arbetade nu i Bryssel, dit han utvisats på begäran av de preussiska myndigheterna. Engels var kvar i Paris och såg till att vinna Förbundets medlemmar ”för vår sak”, som han uttryckte det.
”Marx vände sig skarpt mot utopismen och sade att socialismen ej kunde genomföras utan revolution, men han vände sig inte mindre skarpt mot blanquismen och hävdade att det politiska förståndet bedrog den sociala insikten, om det sökte komma framåt genom små betydelselösa kupper…” (ur Franz Mehrings Karl Marx del I).
Utopismen och konspirationstän­kandet hos den tidens socialister varav många mer förtjänar namnet radikala världsförbättrare, var en följd av att arbetarklassen ännu var svag och industrin dåligt utvecklad. Marx och Engels gav utopisterna ett erkän­nande – många var hedervärda män. Men den moderna storindustrins tidevarv, som utvecklat en enda revolutionär klass – arbetarna – krävde att arbetarrörelsen övergav utopismen och tanken på att man genom en kupp från en elit skulle kunna ta makten, vilket exempelvis var vad Auguste Blanqui ( 1805-1881) hävdade. Frånvaro av organiserad arbe­tarrörelse, fackföreningar och parti, medförde att Blanqui och hans anhängare förblev en elit som planerade och ibland genomförde kuppförsök, som var dömda att misslyckas.
Kommunisternas Förbund var ett litet internationellt propagandasällskap. Medlemmar fanns i Frankrike, Belgien, England och några enskilda i Tyskland. Förbundet vilade på den demokratiska centralismens grund.
I november 1847 höll förbundet sin andra kongress, den första hade hållits på våren. På denna kongress fick Marx och Engels i uppdrag att utarbeta ett manifest. När detta manifest senare publicerades kom det att heta Kommunistiska Manifestet.

Krisen i världsekonomin 1847 ledde till en djup social och politisk kris över hela Europa 1848. Ungefär samtidigt som Kommunistiska Manifestet kom ut, störtades det franska borgarkungadömet av de revolterande massorna i Paris.
Men då som alltid riskerar en liten grupp att överflyglas av stora omskakande händelser. Revolutionerna 1848 formligen ”körde över” Kommunisternas Förbund. Som individer spelade Förbundets medlemmar en stor roll, så också Marx och Engels som nu åter kunde bestiga tysk mark.
1848 års revolution var den första revolution som inbegrep även arbetarna. Och det skulle visa sig att de borgare och småborgare som sade sig kämpa för demokrati och rättvisa fruktade arbetarna mer än de härskare som styrde.
I Tyskland var revolutionen borgerlig till sin karaktär, dess främsta uppgift var att ena de tyska staterna, slita bort de feodala fjättrarna och bryta storgodsägarnas makt. Den tyska borgarklassen vågade inte löpa linan fullt ut och tittade bort när de preussiska trupperna slog ned de förtryckta massorna.
Två år efter revolutionerna 1848  skrev Marx att den liberala borgar­klassen ”spelade en förrädarroll” i revolutionen. Samtidigt ­konstaterade han också att även borgarklassens mest radikala språkrör, de ”demokratiska småborgarna” inte på ­något sätt längre kunde understödjas av kommunisterna (ur Centralledningens cirkulär till Kommunisternas Förbund, mars 1850).

I samma cirkulär förklarar Marx att proletariatet måste organisera sig självständigt och att det ligger i vår uppgift och vårt intresse ”…att göra revolutionen permanent, tills alla klasser med mer eller mindre egendom trängts undan från makten och proletariatet erövrat statsmakten… För oss kan det inte gälla en förändring av privategendomen, utan endast dess förintande, icke en utsuddning av klassmotsättningarna, utan klassernas upphävande, icke en förbättring av det bestående samhället, utan att grundlägga ett nytt”.
I Tyskland segrade kontrarevolutionen. 1849 var landet åter under Preussens järnhäl. Marx blev på nytt utvisad och nu för gott. Efter en kort visit i Paris beslöt han sig för att bosätta sig i London. Där han kom att stanna ända till sin död.

Kontrarevolutionens seger innebar början till slutet för Kommunisternas Förbund. Flera av förbundets medlemmar hemföll åt konspirationstänkande och vägrade inse att den revolutionära vågen ebbat ut. 1852 kom Förbundet att läggas ned.
I London levde Marx i stor fattig­dom, hans familj led. Inkomsterna var ringa. Marx skrev regelbundet för olika tidningar, men honoraren var små och oregelbundna. Engels, som också bodde i England, men i Manchester, fick ständigt bidra till uppehållet. Engels var tvungen att arbeta i sin fars firma för att Marx skulle ges möjlighet att fullgöra sitt verk, vilket var en väldig uppoffring.
”Men det är ändå obetydligt [Engels ekonomiska hjälp till Marx hushåll] emot det största offer Engels gett: avstående från det mått av vetenskalig produktion som skulle varit hans ojämförliga arbetskraft och hans rika anlag beskärt”, anmärker Franz Mehring i sin Marxbiografi.

Redan i april 1851 lät Marx meddela Engels att han snart var färdig ”med hela det ekonomiska skiten”. Men vad som gjorde att inget ekonomiskt arbete blev klart förrän 1858/59, då Till kritiken av den politiska ekonomin utkom, förklarar Marx i nämnda boks förord:
”Det oerhörda material till den politiska ekonomins historia, som finns samlat i British Museum, den gynnsamma utgångspunkt London erbjuder om man vill studera det borgerliga samhället, slutligen det nya utvecklingsstadiet som det borgerliga samhället tycktes inträda med upptäckten av Kaliforniens och Australiens guld, förmådde mig att börja om på nytt ända från början och kritiskt arbeta mig igenom det nya materialet”.   
Till kritiken av den politiska ekonomin var till stor del förstudier inför den första volymen av Kapitalet. Del II och III fick Marx aldrig se i tryck, dessa gavs ut först efter hans död. Det var Engels som ombesörjde att del II och III kunde ges ut. ­Teorier om mervärdet, som ibland kallas Kapitalets fjärde del, gavs ut i början av 1900-talet efter Engels död.

Den 16 augusti 1867 fick Marx korrekturen till Kapitalets första del. Marx syfte med första bandet var att klargöra den kapitalistiska ekonomins väsen.
Marx konstaterar i Kapitalet att ”där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ’oerhörd varuanhopning’… Vår undersökning börjar därför med en analys av varan.”
En vara måste kunna tillfredställa ett behov, den måste kunna användas. Det var detta som Marx kallade bruksvärde. Men för att bjudas ut på en marknad, för att kunna bytas mot andra varor, måste den också ha ett bytesvärde (det egentliga värdet).
Vad bestämmer då en varas värde? Varför är en del varor mer värda än andra? Marx, med utgångspunkt från vad även borgerliga ekonomer kommit fram till, gav svaret – den genomsnittliga samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Går man in i närmas­te affär kan man också se att en vara som är tillverkad med hjälp av moderna maskiner är betydligt billigare än en handgjord vara. Dessutom när teknik blir allmän och massproduktionen dominerar pressas priset, det går åt mindre mängd arbete att framställa varan.
Priset på en vara, är i stort sett en varas värde uttryckt i pengar. Av det följer att ju mindre värde en vara har, desto billigare är den och omvänt.
Detta säger dock inget om varifrån profiten kommer. Ingen skulle i längden tjäna på att varorna hela tiden såldes över dess värde. Möjligen skulle en kapitalist lura en annan. Men konsekvensen skulle i stort bara bli att det en kapitalist vann som säljare, skulle han i nästa steg förlora som köpare och ingen skulle tjäna på det.
Det finns emellertid en vara, som samtidigt är en vara och dessutom kan skapa ett nytt värde: arbetskraften.

Pengar (P) omvandlas till kapital under kapitalismen enligt formeln      P – V – P, där det sista P:t självfallet vis är större än det första. Kapitalisterna bedriver ingen välgörenhet. Kapitalisten köper arbetskraft (V) på arbetsmarknaden, som i sin tur alltså resulterar i att ett mervärde uppstår. Hur?
”Vad är arbetskraftens värde? Enligt den bekanta lagen är det värdet av livsförnödenheterna som enligt i det givna landet och under den givna historiska epoken är nödvändiga för arbetarnas existens och fortplantning. Vi antar att arbetaren får sin arbetskraft betald till sitt fulla värde. Vi antar vidare att detta värde representeras av ett arbete på sex timmar dagligen eller en halv dag. Men kapitalisten hävdar att han har köpt arbetskraften för en hel dag och låter arbetaren arbeta tolv eller flera timmar. Han har alltså med ett tolv-timmars-arbete förvärvat produkten av sex arbetstimmar utan att betala för den. Härav drar Marx slutsatsen: Allt mervärde – oavsett hur det fördelas: som kapitalistens vinst, jordränta, skatt o s v – är obetalt arbete.”
Detta skrev Engels i en av de recensioner som han gjorde för att göra Kapitalet mer känt.
Produktion av mervärde är kapitalistens omedelbara mål. I dagligt tal – kapitalismen är ett system för produktion av profit.
Trots att kapitalismen har skapat och förenat världens ekonomier på en världsmarknad förkvävs produktionen av de ännu existerande nationella barriärerna. Trots att produktio­nen är samhällelig (varje vara är en produkt av många människors arbete) sker arbete inte för samhället utan för en eller ett fåtal kapitalister. Kapitalisterna erbjuder sedan varorna på en marknad som för dem är att likna vid en okänd, blind storhet.
Produktivkrafternas utveckling kommer därför hela tiden i motsättning till det privata ägandet av produktionsmedlen och nationalstaternas barriärer. Krig och kriser ­uppstår och detta har kännetecknat kapitalis­men sedan sin begynnelse.
I sin bok Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen, mest känd under namnet Anti-Dühring, som utarbetades i nära samarbete med Marx, han skrev bl a ett avsnitt, karaktäriserade Engels de kapitalistiska krisernas utveckling:
”Storindustrins enorma expansionskraft… framträder nu som ett kvalitativt och kvantitativt expansionsbehov, som trotsar varje mottryck. Mottrycket bildas av konsum­tionen, avsättningen, marknaden för storindustrins produkter. Men marknaden, såväl utåt som inåt, behärskas i första hand av helt andra långt mindre energiska lagar. Marknadens utvidgning kan inte hålla jämna steg med produktionens utvidgning. En kollision blir oundviklig och då ingen lösning i längden är möjlig inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet, måste den med nödvändighet återkomma.”

Kapitalismens kriser uttrycks i överproduktion och överkapacitet som följs av en förödande slakt av produktivkrafter. Det i sin tur resulterar i fattigdom och massarbetslöshet, mitt i överflödet. Idag försvinner miljoner jobb och den globala arbetslösheten är högre än någonsin – mer än 205 miljoner människor går utan jobb och hälften av alla som har jobb har otrygga, extremt lågavlönade anställningar. Till det ska läggas en allt mer accelererande klimat- och miljökris. Nyligen varnade exempelvis Värlsbanken för att världen – kapitalismen och de styrande – har lagt ut en katastrofal kurs mot en global temperaturhöjning på 4 grader celsi­us.
Kapitalismen förmår inte längre utveckla produktivkrafterna, vilket inte minst märks i dagens globala sociala, ekonomiska, politiska och ekolgiska kris. Systemet befinner sig i en total återvändsgränd, utvecklingen går bakåt.
Tiden är övermogen för socialism och en demokratisk planekonomi i världsskala.

Det var inte bara arbetet med Kapitalet som sysselsatte Marx under 1850- och 60-talet. Han upprätthöll även kontakter med den tidens arbetarledare i England och medverkade regelbundet i deras tidningar.
Tyvärr blev också Marx tvungen att lägga ner mycket möda på att bemöta alla de illasinnade rykten och skamgrepp, förtalskampanjer som så ofta uppstår i exilkretsar efter ett nederlag. Marx anklagades t o m en gång för att vara ledare för ett gäng utpressare. Samtidigt måste han slåss mot sviktande hälsa och ständigt armod.
Kapitalismen bredde ut sig över världen. Ett nytt uppsving hade grundlagts av upptäckterna av guld i Kalifornien och Australien. Världshandeln expanderade som aldrig förr.
Organiseringen av arbetarklassen i internationell skala ställdes åter på dagordningen i slutet av 1850-talet. Kapitalismen var internationell och därmed uppstod behovet av en international.
Marx var alltid beredd att kasta allt åt sidan om han kunde göra något som direkt kunde bidra till arbetar­klassens organisering.

På ett möte i London 1863 bildades en kommitté, som skulle utgöra utkast till stadgar för en ny internationell förening, preliminärt skulle en kongress hållas påföljande år. Kommittén bestod av representer från engelska fackföreningar, socialistiska grupper (Marx representerade de tyska socialisterna) och utopister av olika kulörer.
År 1864 bildades den Internationella arbetarassociationen. Marx skrev den plattform som antogs enhälligt. Denna plattform innehöll en summering och generalisering av händelserna från 1848-64 och perspektiv på framtiden. Den ­avslutades med orden ”Proletärer i alla länder förena er!”.
Marx formulerade också de stadgar som antogs. Där slogs fast att: ”Arbetarklassens frigörelse är dess eget verk”. Vidare hette det att: ”arbetarklassens frigörelse är varken en lokal eller en nationell uppgift utan en samhällelig [läs social och interna­tionell]. Den omfattar alla länder med modern samhällsutveckling. Den kan fullbordas endast genom dessa länders planmässiga samverkan”.
Marx och Engels idealiserade aldrig förhållandena inom den Första Internationalen (som Internationella arbetarassociationen har kallats). Redan i plattformen hade Marx varit tvungen att kompromissa, viljorna var många och den politiska medvetenheten varierande hos de anslutna organisationerna. Rörelsen var hur som helst ett verkligt steg framåt, den baserades på arbetarklassen och det var ett avgörande kriterium för Marx.
Han skrev också till Engels att han deltog i arbete för att: ”Jag visste att det nu var ’äkta’ krafter som var inblandade”.
Marx förstod dock att det skulle
ta tid och kräva nya erfarenheter av  kamp innan Internationalen helt skulle kunna vinnas för den revolutionära socialismen eller vad Marx kallade det ”gamla språket”, men det gällde att vara ”stark i sak, behaglig i sättet”.

Marx som var medlem i styrelsen (Generalrådet) arbetade hela tiden för att övertyga Internationalens medlemmar om behovet av självständig politisk organisering, samt betydelsen av att delta i arbetarkampen och stärka fackföreningarna.
Genom fackföreningarnas aktivitet skulle arbetarna dra slutsatsen att det också behövs politisk organisering och kamp för att störta kapitalismen.
Kongressen 1867, den andra, kunde inte meddela några omedelbara framgångar utom i Belgien och Schweiz. Marx och Engels hade emellertid lyckats få igenom en ­resolution, som de själva ansåg som betydelsefull. Kongressen uttalade nämligen att arbetarklassens sociala frigörelse var oskiljaktig från deras politiska aktion.
Vid denna tid var Internationalen känd. Borgarpressen ansåg den som värre än pesten.
På kongressen 1871 lyckades Marx vinna stöd för behovet av ­arbetarnas politiska organisering. Kongressen beslöt att tillfoga dessa rader till stadgarna: ”I sin kamp mot de besuttna klassernas makt kan proletariatet endast genom att konstituera sig i ett politiskt parti… tillförsäkra den sociala revolutionens mål”.
Bygget av arbetarnas masspartier var en logisk konsekvens av Marx tes; ”all klasskamp är politisk kamp”.

Det fransk-tyska kriget 1870-71 slutade med det franska ­kejsardömets fall i september 1870. Fred slöts och Frankrike tvingades avstå Elsass-Lotringen och betala dryga krigsskade­stånd.
I Frankrike följdes kriget av revolution. Den 26 mars 1871 tog beväp­nade massor makten i den franska huvudstaden – Pariskommunen hade fötts. Marx hade varnat för att tiden inte var mogen för ett väpnat uppror och att arbetarna inte skulle låta sig provoceras och gå i samma fälla som juni 1848 då deras revolt krossades. Men när väl Kommunen uppstod och det skedde spontant och utan plan, var han den förste att mobilisera Internationalen till stöd.
De styrande i Frankrike, i gott sällskap med Bismarck, som lät släppa över 100 000 krigsfångar för att en ny borgerlig armé skulle kunna byggas upp i Frankrike, började ögonblickligen förbereda hämnden på kommunen.
Kommunens hemlighet var denna: ”den var väsentligen en arbetar­klassens regering, resultatet av den produktiva klassens kamp mot den exproprierande klassen, den äntligen upptäckta formen, under vilken arbe­tets ekonomiska frigörelse kunde fullbordas”. Ur Internationalens manifest, som finns publicerad i Marx skrift Pariskommunen.
Kommunen upplöste den stående hären och ersatte den med det beväpnade folket, förklarade att alla de styrande skulle kunna väljas och när som helst avsättas, alla valda skulle tjäna ungefär lika mycket som en arbetare och Kommunen skulle samtidigt vara ett beslutande och verkstäl­lande organ. Genom dessa åtgärder började Pariskommunen lägga grunden till en statsmakt och verklig demokrati (folkstyre), det som Marx och Engels kallade ”proletariatets diktatur”, det vill säga socialistisk demokrati.
I ett par månader kunde kommu­narderna behålla makten, därefter utbröt en bestialisk terror och masslakt. 30 000 mördades och 45 000 häktades.
Efter Pariskommunen slog Marx och Engels ånyo fast att den kapitalistiska staten inte kunde användas i socialismens tjänst. De skrev: ”Särskilt bevisade kommunen att arbetarklas­sen icke kan helt enkelt ta den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål”, ur förordet till l872 års utgåva av Manifestet.
Den kapitalistiska staten, vars stomme utgörs av armén, polisen och den månghövdade byråkratin är en produkt av kapitalismen och måste ”krossas” för att ge plats åt en ny stat – arbetarnas – som sedan kan börja ”dö bort”.

Efter Pariskommunens nederlag  dukade den Första Internationalen under.
Marx och Engels politiska och organisatoriska arbete hade dock lagt grunden för framväxten av nya arbe­tarpartier i Tyskland, Schweiz, Danmark, Portugal, Italien, Belgien och Holland.
Redan 1878 hade Marx i en artikel påtalat att i och med dessa partiers framväxt ”så har ­Internationalen istället för att dö bort inträtt från ett första stadium till ett högre”.
Tack vare Marx och Engels kunde en ny socialistisk internationell arbe­tarorganisation (Andra Internationalen), bestående av masspartier, bildas 1889.
Marx och Engels strävade alltid efter största möjliga klarsyn i program och metod. Deras polemik kunde vara bitande hård även mot meningsfränder. Full förståelse av teori är en förutsättning för en framgångs­rik praktik.

Redan i slutet av 1870-talet varnade de det tyska partiet för att allt för mycket betona det parlamentariska arbetet och för att släppa in för många ”icke-proletära element” i partiet.
Marx och Engels förstod att om personer från samhällets övre skikt och som inte är beredda att bryta med sin bakgrund som de själva gjort, tillåts dominera partiet skulle fientliga klasskrafters politik och metoder smyga sig i partiet. Detta i sin tur skulle uttryckas i både byråkrati och ensidig parlamentarism. Häri hittas förklaringen till den revisionism eller reformism som började märkas i den tyska socialdemokratin redan vid förra sekelskiftet i form av den ”revisionism” av Marx som förklarade klasskampen som förlegad, kapitalismen hade övervunnit sina kriser och genom parlamentet skulle socialismen gradvis kunna infrias.
Den politiska urartningen av det tyska partiet ledde slutligen till Andra Internationalens och socialdemokra­tins kollaps när det första världskriget bröt ut 1914 och det blev nödvän­digt att bygga en ny International, den kommunistiska, som formades efter den ryska oktoberrevolutionen 1917. Men den Internationalen föll offer för stalinismens politiska kontrarevolution i Sovjetunionen samt oförmågan att stoppa Hitler och nedräkningen mot ett nytt världskrig.
Efter stalinismens sammanbrott i Östeuropa och Sovjetunionen (1989-91), stalinismen hade inget med socialism och marxism att göra,  och de gamla arbetarpartiernas förborgerligande reses uppgiften att återuppbygga arbetarrörelsen på socia­listisk grund. En uppgift som inte låter sig göras utan att dra lärdom av Marx liv och gärning.
Återigen står vi i en situation där bara marxismen kan ge vägledning till en framtid som är värd att ­kämpa för – socialismen. Till och med en rad borgerliga skribenter och kommentatorer hänvisar till Marx. Men endast till ”ekonomen” Marx och dennes analys av kapitalismen och dess kriser och självfallet inte till hans politiska slutsats som kommer ur Marx analys; en socialistisk samhällsomvandling – revolution – är nödvändig.
 
Marxismen är ingen dogm utan en vägledning till handling och en metod att förstå det som verkligen händer i det som tycks hända.
Marxismen är en generalisering av arbetarklassens långa kamp för ett bättre samhälle. Eller som Marx uttryckte det: ”filosoferna har endast förklarat världen, vad det gäller är att förändra den”.
Marx offrade sin hälsa och till slut sitt liv för den socialistiska revolutionen.
Den 14 mars 1883 slog Marx igen sina ögon för evigt. Den 17 mars begravdes han i London. Engels höll begravningstalet och sammanfattade Marx liv och gärning med att han ”framförallt var revolutionär. Att på ett eller annat sätt medverka till att störta det kapitalistiska samhället och de av detta skapade statsinstitutionerna, att medverka till befrielsen av det moderna proletariatet, som han först givit  medvetande om dess läge, dess behov, medvetande om villkoren för dess frigörelse, det var hans verkliga livsuppgift. Kampen var hans element”.
Per Olsson