Röda Korset förutspår revolutioner i Sydeuropa

Publicerad av Anna Löfgren

ICRC, Internationella rödakorskommittén, uppmanar nu Europa att förbereda sig för protester liknande de i Nordafrika. Den allmänna levnadsstandarden sjunker drastiskt i nästan alla europeiska länder och den ekonomiska krisen ligger bakom uppmaningen.

– Vi ser nu för första gången att ­Röda Korset i flera europeiska länder ­måste fokusera på fattiga i det egna landet, mycket mer än på externa uppdrag utanför Europa, sa ­generaldirektören för ICRC, Yves Daccord, till den danska tidningen Politiken.
För första gången på väldigt länge lägger ICRC nu upp en strategi för rödakorsetorganisationer i Sydeuropa ”så att de kan hantera svår nöd och konflikter” (Svd den 2 januari). Ett tragiskt om än talande exempel är att Röda Korset i Grekland till och med är hotat av konkurs.
Den ekonomiska krisen i Europa är utan tvekan den mest allvarliga för världskapitalismen just nu. Arbetslösheten i de 17 länder som har euron som valuta ligger på 18,49 miljoner. Enbart i oktober förra året blev 146 000 arbetslösa och över hela Europa är 26 miljoner arbetslösa. ­Detta är över 10 procent av Europas arbetskraft. Samtidigt sjunker levnads­villkoren för framförallt sydeuropas alla arbetare. Grekland har gått från att vara ett av de länder med lägst antal självmord till att ha det ­högsta i Europa.

Att nedskärningar, eller ”åtstramningar” som det så fint kallas, inte har fungerat överhuvudtaget har inte bara blivit ett faktum för redan frälsta socialister, antikapitalister, arbetare eller fattiga, utan även för några av de mest nyliberala och kapitalistiska instanserna i EU. Till och med IMF har varnat de krisdrabbade nationernas ledare för ”överdrivna åtstramningar”. Då kanske framförallt p g a de explosiva stämningarna och det hårda motstånd som dessa attacker möter. Auktoriteterna i Trojkan spelar ett väldigt speciellt ­dubbelspel, då Europeiska Centralbanken (ECB) å ena sidan har försökt implementera en form av keynesianism, alltså att de har köpt statsobligationer av skuldsatta länder, och gett billiga lån till vissa banker och länder. Å andra sidan har dessa samma auktoriteter varit verktyg för enorma nedskärningar i länder där arbetare, fattiga och unga redan går på knäna.
Endast tre procent av befolkningen stödjer de nedskärningar som har drabbat och fortfarande i allra ­högsta grad drabbar de redan utsatta i Grekland. Trots den oerhört hårda situation som massorna befinner sig i och tvingas leva under kommer landets statsskuld fortfarande att ligga på 192 procent av BNP i slutet av det pågående åtstramningspaketet! Det finns alltså ingen chans att denna skuld kommer att kunna betalas av. Vad som väntar är en väldigt utdragen period av fattigdom och lidande, en väg som kapitalisterna har lagt ut men inte behöver gå på. Detta är givetvis något som folket känner till och faktumet att de ledande inte kommer att lyssna till folkets krav utan att arbetarklassen i ytterligare grad organiserar sig och för en kollektiv kamp blir mer och mer tydligt.

Dock råder det i Grekland, som i många andra länder i Sydeuropa eller hela Europa för den delen, extrema antipartistämningar.
Trots en otrolig kamp som arbetare har fört i Grekland hittills, står det alltså klart att Trojkan inte böjer sig för massans krav på ­förbättringar. En förhoppning om en ny vänsterre­gering, som skulle kunna leda landet ur krisen, växer sig nu allt större. Vänsterkoalitionen Syriza har fått 30 procent i nya opinionsundersökningar, men det finns fortfarande en skepsis mot att gå med i eller aktivt jobba för det här alternativet och tyvärr finns det en tendens för Syriza att vandra mer åt höger än vänster, trots de radikala stämningar som råder. Syriza har inte bara successivt börjat urholka sitt program, utan har även öppnat dörrarna till partiet för socialdemokratiska ledare som har ­spelat en aktiv roll i att bryta upp strejker under den senaste perioden.

Det är svårt att säga när den nuva­rande högerregeringen kommer att kollapsa, men det står i alla fall klart att den kommer att göra det. Just nu ser det ut som att Syriza kommer att ersätta den, men det är oklart i vilken form och man kan inte utesluta att det blir i en koalition med kommunistpartiet.
Om arbetarklassen, de unga och fackföreningsrörelsen med flera i Grekland inte lyckas genomföra en socialistisk revolution inom en snar framtid, pekar tyvärr historien på att konsekvenserna för detta kommer att stå dem dyrt.
De sociala stämningarna kommer inte att kunna hållas tillbaka hur länge som helst. Över 90 procent av befolkningen förtrycks redan av de 1 procenten och det råder enligt många en stämning av inbördeskrig. Plus det faktum att många redan känner sig ockuperade av Trojkan. En ­öppen konflikt står för dörren.

En milstolpe i arbetarkampen i Europa var 14 november 2012. Det var den första samordnade gränsöverskridande generalstrejken i Europa någonsin genom tiderna, vilket ­visar prov på internationell solidaritet – det är otroligt viktigt att den ­massiva europeiska arbetarklassen enas om att bekämpa de få förtryckarna ­istället för de som förtrycks i ­grannländerna.
Kapitalismen härjar över nations­gränserna, vilket innebär att arbetarkampen också måste bli internationell. Om de grekiska arbetarna skulle kunna bryta kapitalismens kedja och appellera till arbetare i västra, eller åtminstone södra Europa, skulle det antagligen finnas en stor positiv respons för en socialistisk konfederation. Antagligen skulle förutom Grekland även Spanien, Portu­gal och Italien eller Irland ingå.

Anna Löfgren