Stopp för tvångssteriliseringar

Publicerad av Stefan Berg

Tema: Hbtq+

Den 10 januari 2013 blev en historisk dag i Sverige, då man efter 78 år stoppade steriliseringslagstiftningen. Över 60 000 personer ska ha blivit steriliserade i Sverige under denna period, många av dem under tvång.

Det är en dom i kammarrätten som har slagit fast att kravet på sterilisering av personer som vill ­genomföra könskorrigering avskaffas, eftersom kravet är diskriminerande och strider mot grundlagen.
En lagändring skulle träda i kraft i juli, men praxis hinner före, skriver Svenska Dagbladet den 10 januari.

Tvångssteriliseringar är ett mörkt och nedtystat kapitel i Sveriges historia.
Svenska Statens institut för rashygien grundades 1921 och blev den första institutionen av sitt slag i världen.
Det politiska stödet var brett och Socialdemokraternas ­dåvarande leda­re Hjalmar Branting fanns bland dem som hade undertecknat motionen till riksdagen.
Fram till 1975 då lagen ­avskaffades steriliserades framförallt kvinnor. Enligt en statlig undersökning från år 2000 var upp till hälften av ingreppen genomförda under tvång.
Ett vanligt krav riktat mot kvinnor var att för att få abort måste man underkasta sig sterilisering.

Men förtrycket upphörde inte 1975, utan levde vidare i en lag skriven 1972 som kräver att personer som vill byta juridiskt kön måste steriliseras – och därmed berövas möjligheten till egna biologiska barn.
Sedan dess har drygt 500 personer genomgått ingreppet.
RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) driver nu 76 ärenden om skadestånd och upprättelse, riktade mot staten.
Lagändringen är ett viktigt steg mot lika rättigheter för transpersoner, men långt ifrån tillräckligt. Transsexuella ses det fortfarande ned på och även inom hbt-samhället är man en ofta bortglömd grupp.
I kontrast till att arbetarrörelsen pressats tillbaka sedan 1990-talet har ändå hbt-krav lyfts fram och vunnit en rad framgångar som höjt medvetenheten kring frågan. Men juridiska erkännanden är ensamma inte nog och de framsteg som har gjorts är långt ifrån tillräckliga.

Det hade kunnat se annorlunda ut, med en kämpande hbt-rörelse som tog politisk kamp mot förtryckets alla sidor. Pridefestivalerna har utveck­lats till en sviktande plattform för hbt-kamp, med fokus allt mer på kommersiella intressen och företags­sponsring.
Det behövs emellertid kamp mot diskriminering och hot mot hbt-personer, från rasister och nazister, från statliga myndigheter som Försäkringskassan och polisen, från mobbning i skolor och på arbetsplatser.
Knutet till den här kampen är kampen mot högerpolitiken, som med sina nedskärningar försvårar arbetet – skolor som helt saknar elevvårdande personal har knappast hbt-kompetens. Även inom vården behövs mer resurser för att kunna bemöta hbt-personer på ett respektfullt och kompetent sätt.
Stefan Berg