Vackert och varierat i Skitliv

Publicerad av Ruben Derkert

Tema: Böcker

I boken Skitliv (Bokförlag Atlas, 2012) följer vi olika personer som på ett eller annat sätt har drabbats av vår tids osäkra arbetsmarknad.

I boken Skitliv har flera olika skriben­ter skrivit olika kapitel. Vissa skriver faktamässigt om den rådande situationen på arbetsmarknaden, andra skriver om egna erfarenheter, på ­vissa ställen i diktform. Hela tiden på nya sätt, vilket gör att det aldrig blir tråkigt att läsa.
En röd tråd genom boken är dagens ungas osäkra tillvaro på många plan i livet. Inte bara var det gäller arbete, utan även att det är omöjligt att skaffa sig en bostad. I början av boken har Jason Diakte, även känd som Timbuktu, skrivit en dikt som briljant knyter band med stora delar av bokens innehåll.
I bokens första delen möter vi My, Erik och och många fler som lever i de bemanningsanställdas osäkra och ständigt stressande verklighet. Det  brukar beskrivas som ”flexibilitet” och är en verklighet som fler och fler unga möter idag.

En central del i skildringarna är att de som berättar inte har något negativt att säga om sitt arbete eller sina arbetsplatser, utan huvudämnet rör just den nya arbetsmarknadens villkor: dåliga scheman, underbemanning och den totala ­osäkerheten angående anställningens längd. Arbetaren förväntas sitta hemma och vara tillgänglig dygnet runt och ­vänta på ett sms eller mail om ett nytt arbetspass. Det gör att det blir omöjligt att veta ifall hyran och räkningarna kommer att kunna betalas.

Torun Carrfors berättar om sitt första arbete inom vården, om människor hon träffat, arbetskollegor som betytt mycket – det som fått jobbet att fungera trots ständig överbelastning och mycket övertidsarbete. Fokuset just på allt det som förväntas av vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor, men som inte förväntas inom många andra yrken: att orimligt mycket ska hinnas med på kort tid även om det går ut över patienter och de människor som får vård. Detta tär både på personal och patienter.
I ett kapitel följer vi skådespelaren Nour El Refai, som innan hon ­arbetar som skådespelare försörjde sig på olika ströjobb och bodde långt ­utanför Stockholm. Något som är slående i hennes historia är att bara för att man har ”kommit sig upp” så innebär det inte att det finns något som heter fast anställning eller trygga anställningsvillkor.

I ett annat kapitel får vi följa Richard från Södertälje, som är 20 år och arbetar som säljare på ett telefon­företag. Varje söndag får han veta vilka dagar och tider som han ska arbeta veckan som kommer och ibland får han inte sms:et från sin chef förrän natten till måndagen. Något som Richard och andra som intervjuas tar upp är problemet med att det inte går att få ett hyreskontrakt utan fast inkomst.
I en av berättelserna träffar vi Giulia Zanni från Italien, som efter studier i Sverige valt att flytta hit för att den italienska arbetsmarknaden är mångdubbelt hårdare än den ­svenska. Där tvingas många unga att arbeta gratis hos en arbetsgivare i ett år innan man, om arbetsgivaren är nöjd, kan få fortsatt anställning. När jag läser det här får jag känslan av att det är så arbetsmarknaden kommer att se ut även i Sverige om inte ­facken agerar.

Boken innehåller många människors berättelser om arbetsmarknaden. Men framför är den otroligt bra skriven då vi får möta människorna som verkligen drabbas av urholkningen av LAS, ungdomsarbetslöshet och nedskärningarna i offentlig sektor. Slutligen får jag känslan av att det ser mörkt ut för den kommande generationens arbetare.
Boken har fått ekonomiskt stöd av Byggnads, SEKO, Elektrikerna, Fastig­hets, Transport och Målarna.
Ruben Derkert