Sverigedemokraterna – en 25-årig historia av rasism

Publicerad av

Plats: Askersund, Höör, Kristinehamn, Malmö, Norrköping, Stockholm Tema: Kamp mot rasism och nazism, Historia

 (photo: )
 (photo: )
”Är de så gamla?”, frågar många på stan när man berättar om att Sverigedemokraterna ska fira 25-årsjubileum. Det är lite märkligt att SD själva gör en så stor grej av det då historien är väldigt avslöjande. Det är den 9 februari, inuti och i skydd av Sveriges riksdag, som dessa hyllningar till den öppna nazismen kommer att ske.

Sverigedemokraterna bildades 1988 ur våldsrörelsen Bevara Sverige Svenskt. BSS i sin tur hade bildats 1979 genom att från 1930-talet övervintrade nazister som Per Engdahl (Nysvenska rörelsen) och Assar och Vera Oredsson (Nordiska ­rikspartiet) gjorde en sista dödsryckning och lyckades plantera sina förgiftade budskap till en ung generation skinnskallar.
Så här skriver Daniel Poohl i Expo: ”Nysvenska rörelsen och Per Engdahl var under flera decennier en av de grupper som höll den svenska nationella rörelsens idéer vid liv. Och förnyade dem. Under 1950-talet tog Per Engdahl en ledande roll i bildan­det av den så kallade ­Malmörörelsen. Där samlades resterna av Hitlers och Mussolinis stödtrupper från andra världskriget. Malmörörelsen formulerade om det nationalistiska budskapet. ’Ras’ byttes mot ’kultur’ och antisemitismen tonades ner. Den nya taktiken lade grunden för flera av de högerextrema grupper som nu ­sitter i parlament runt om i Europa.”
Grundarna till Sverigedemokraterna var i mångt och mycket samma personer som hade varit med och bildat BSS – Leif Zeilon och Anders Klarström hade varit sympatisörer till Nordiska partiet. Sven Davidsson hade ett förflutet i Nysvenska rörelsen. Anders Klarström, partiordförande mellan 1989 och 1995, var dömd för bland annat mordhot mot författaren Hagge Geigert.
En annan talesman var Ola Sundberg som snart blev känd för sina grova uttalanden i media, t ex ”Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två föräldrar med en indisk unge mellan sig.”
Den politiska huvudfrågan för SD var då som nu ”massinvandringen”. Framförallt försökte de få igång lokala opinioner mot flyktingförläggningar. Bland annat gjorde en SD-are från Norrköping sig till talesperson mot att en flyktingförläggning i Kimstad skulle upprättas.
År 1990 började SD använda sig av en flamma (flammande flaggan) som symbol.
Den engelska ­nazistorganisationen National Front använde sig av ­samma symbol, fast med brittiska flaggans färger.

Den 30 november 1991 i Kungsan är än idag ett ganska välkänt begrepp. På grund av en förvriden framställning i media, inte av rätt anledning; att en fredlig massblockad av 10 000 antirasister satte stopp för nazisternas marsch och på så sätt framkallade en kris i den nazistiska rörelsen.
Vad ännu färre känner till är att nazisterna utgjordes av Sverigedemokraterna.
SD-ordföranden Anders Klarström var huvudansvarig för 30 november-marschen i Stockholm, en upptrappad satsning för att dra ­nytta av de höger­vindar som blåste.
Märk väl att det var Sverigedemokraterna som organiserade nazis­terna, de var ju själva nazister. De både konkurrerade med och hade gemensamma aktioner med VAM, Vitt Ariskt Motstånd.
Skinnskallar med olika organisationstillhörighet i bombarjackor och kängor som heilade, misshandlade, utförde mordförsök, samlade på vapen och utförde terrordåd (bl a en bomb på centralstationen i Stockholm 1991).

Ny demokrati leddes av bland annat Bert Karlsson som från riksdagens talarstol dundrade ut att ”80 procent av alla brott begås av invandrare”. Gellert Tamas beskriver i boken Lasermannen hur hetsen mot invandra­re både från Ny Demokrati och and-ra politiker inspirerade till rasistiska attentat. Attacker på flyktingförläggningar hade ökat dramatiskt.
Den 30 november 1991 tänkte nazisterna ha sin största marsch någonsin.
Lasermannen hade sedan augusti skjutit fyra av sina totalt tio offer, den femte – Jimmy Ranjbar – mördade han den 8 november. Stämning­en bland invandrare och alla antirasister började bli riktigt upprörd vid det här laget, pendlande mellan skräck och vrede.
Nazisterna hade samlat några hundra vid Slussen. Stämningen var extra hatisk då en polisman i Malmö kvällen innan hade skjutit en skinnskalle till döds.

”– Ut med packet! – Ut med ­packet! vrålade Anders Klarström i sin megafon och snart genljöd ropen från deltagarna i tåget. Hundratals röster bar partiledarens hat vidare. Längst fram i tåget, bland de blågula flaggor­na, vajade en vit flagga med en svart swastika i mitten. Inte en endaste av de hundratals poliserna gjorde en ansats för att ingripa. Inget ­polisbefäl beordrade att de som gång på gång höjde högerarmen i nazisternas hälsning skulle gripas” (Gellert Tamas: Lasermannen).
SD fick 5 000 röster i valet 1991 och ökade till nästan 14 000 1994. Det räckte till kommunala mandat i Dals-Ed, Höör och Ekerö. I Trollhät­tan var SD fem röster ifrån ett mandat. Där hade partiet året innan deltagit i ett mordförsök på en ­somalier och bränt ner stadens moské. I februari 1996 åtalades SD:s kommunfulmäktigeledamot i Dals-Ed för misshandel.

1993 bildades SDU, SD:s ungdomsförbund. Dess första ordförande blev Robert Vesterlund som sena­re bildade den nazistiska hemsidan info-14 (numera nerlagd) och var führer för Salemfonden (de ­nazistiska marscherna i Salems kommun under hela 00-talet). Syndikalisten Björn Söderberg mördades 1999 sedan han slagit larm om att just Robert Vester­lund blivit arbetsplatsombud på hans arbetsplats. SDU blev en plantskola för unga svenska nazister, som sedan har splittrats upp till olika nazistgrupper och fått ledarroller. Vesterlund var även en av de tre skinnskallar som greps med handgranat den 1 maj 1993 i Kungsträdgården, när vänsterpartiets Gudrun Schyman skulle tala.
Det var detta parti som Jimmie Åkesson gick med i 1995. Även om han själv inte varit med i en fascistisk sekt på 1970-talet så attraherades han till just Sverigedemokraterna med naziuniformer, hitlerhälsningar, misshandel, hat och rasism.
Samhället i övrigt dominerades av motsatsen, en kraftig rättvisekamp mot s-regeringens rekord i välfärds­slakt. Bland annat demonstrerade och strejkade det året 45 000 elever mot Göran Perssons sänkning av barn- och studiebidraget.

Per-Åke Westerlund, partiordförande i nuvarande Rättvisepartiet Socialisterna och då en talesperson för Offensiv och bland annat Koalitionen mot rasism skriver i boken Vänd dem aldrig ryggen (1996: ”Fas­cistgrupperna är i mitten av 90-talet på nedgång. Den största av dem, sverigedemokraterna, kunde bara ­samla omkring 100 deltagare på Engel­brektsdagen den 27 april 1996 jämfört med över 400 två år tidigare.” Partiet sökte en väg ut ur krisen.
År 1995 blev Mikael Jansson (som 1993 hade gått från Centern till SD) partiordförande och fortsatte som det fram till 2005. Jansson började tala om att SD skulle växa och därmed ta avstånd från en del extremism, vilket ledde till splittringar. Bland annat hoppade Ekeröavdelningen över till Hembygdspartiet och deras hårda retorik om ”rasblandning som massmord”.
En av Mikael Janssons krav var att partimedlemmarna skulle sluta med att klä sig i nazistuniformer på möten. För säkerhets skull upprepades detta under flera år i SD-bulletinen. När partiledningen slutligen införde ett uniformsförbud på sina möten var det inte symboliken i SS-utstyrseln man vände sig emot. Det var rädslan för att partiet skulle bli förlöjligat.
Tina Hallgren Bengtsson, se bilden ovan, var en av dem kritiken var riktad mot. Hon var en av de första sverigedemokraterna som Jimmie Åkesson kom i kontakt med, då hon lämnade informationsmaterial till honom. Hon hade varit vice ordförande i partiet under två år i början av 1990-talet.
Vitmaktmusik slog igenom på 1990-talet och rekryterade många ungdomar till nazistiska rörelser genom sitt nationella budskap. År 1997 beräknade Brottsförebyggade rådet att 12 procent av alla skolungdomar lyssnade på vitmaktmusik. Med sponsring till Ultima Thules första skiva och vitmaktmusikscenens tidning Nordland hjälpte Sverigedemokratarna till att lägga grunden för vitmaktmusiken. Motsvarande sker idag då den främligsfientliga sidan Avpixlat får bidrag av järnrörsmannen Kent Ekeroth, som är tillbaka i SD-ledningen.
Mikael Jansson tog hjälp av den högerextrema rörelsen i Europa. I valet 1998 gav franska Front National sponsring på 500 000 kronor till en valfolder. SD fick 20 000 röster som räckte till åtta kommunala mandat. SD gick med i europeiska ­samarbetet EuroNat. Nätverket var en samling av diverse högerextrema, fascistiska och antisemitiska partier som t ex det italienska fascistpartiet Movimento Sociale Italiano.

Sverigedemokratisk Ungdom åt­erlanserades 1998, efter att legat ­nere ett tag.
Ordföranden Jimmy Windeskog gick några år senare över till Nationaldemokraterna i samband med splittringen. En annan Jimmie, Åkesson, intog platsen som ungdomsord­förande år 2000. Han var kommunfullmäktigeledamot i Sölvesborg.
Stieg Larsson och Mikael Ekman skrev i boken Sverigedemokraterna om SD:s omvandling. Först 1999 togs kravet bort på att alla invandrare som kommit efter 1970 skulle repatrieras (tvångsutvisas). År 2000 ägde ett trendbrott rum. I ­medlemsbulletinen publicerades det en text med rubriken ”Vår avsky för nazism”, av Mikael Jansson. ”Rubriken på Janssons aktstycke borde möjligen ha varit Vår avsky för demo­kratiska partier, men inte desto mindre fastslog partiledningen att Sverige­demokraterna tar avstånd från nazism. Frågan är ­varför denna artikel kom just då?”, skriver Larsson/Ekman. De ger själva svaret att 1999 hade upplevt extrema nazis­tiska våldsdåd; mordet på Björn Söderberg, polismorden i Malexander och bilbomben mot journalistparet i Nacka. Detta hade provocerat fram en massiv antinazistisk rörelse: 50 000 antirasister samlades för att hedra Björn Söderberg på Medborgarplatsen och de fyra största dagstidningarna gick samman om att hänga ut 64 nazister.

Alla gillade inte SD:s omsvängning. Två uteslutna medlemmar, Tor Paulsson och Anders Steen, bildade konkurrenten ­Nationaldemokraterna 2001 och fick med sig rätt många av SD:s medlemmar. ND stod och står för en ännu öppnare rasism och började återuppta nazistmarscher på gatorna (deltog bland annat i Salem).
SD fortsatte utvecklingen mot att bli ett ”etablerat” parti, med Dansk Folkeparti som modell.
Fler och fler medlemmar uteslöts för att hålla fasaden snygg. På grund av tidigare splittringar hade SD få aktivister och partiledningen ställde villkor: 2,0 procent i röster och vallistor i 80 av landets kommuner – annars skulle partitoppen avgå.

Några månader innan valet 2002 gick den moderate riksdagsledamoten Sten Andersson över till SD. Den brinnande partisymbolen byttes ut till den oskyldiga blåsippan. Valet gav SD 76 300 röster och 49 ­kommunala mandat i 29 kommuner.
Precis som på senare år började problemen med de kommunala mandaten dagen efter valet.
Göran Hagberg i Kristinehamn fick lämna sin post efter att han skrivit ett brev till kulturdepartementet och ifrågasatt Förintelsen, Björn Lennartsson i Askersund ringde lokalra­dion och klagade på ”förbannade negerjävlar” o s v.
År 2004 lämnade partiorganisatö­ren Tommy Funebo SD. Han berättade för Expo att partiet är toppstyrt och att man sällan diskuterar invand­ringen: ”Skulle invandringspolitiken diskuteras öppet så är det stor risk för splittring av partiet. Det finns ju de som har höga poster i partiet som tycker att man ska upprätta en stor manual med busstidtabeller till Bosnien och sånt där. De skulle ju inte komma överens med den grupp som förespråkar en politik som den Sten Andersson företräder”.
År 2006 fick SD 162 000 riksdags­röster och blev invalda i hälften av landets kommuner. Det stod klart för alla aktiva antirasister att risken för riksdagsplatser 2010 var överhängande. Det räcker inte med protesterna vid SDU:s och SD:s torgmöten, som fullständigt buar ut rasisterna. Det räcker inte med fakta som att som att var tionde av SD:s kommunkandidater finns med i brottsregistret. Det politiska etablissemanget öppnade riksdagsdörren för SD-rasisterna.
Offensiv skrev under rubriken Rasismen föds ur högerpolitiken veckan efter det beska valresultatet 2010:
”Svar till borgerliga ledarskribenter och andra proffstyckare – Hur kunde Sverigedemokraterna nå nästan 340 000 röster, 5,7 procent? Här är svaret:
  • 20 år av nedmontering av välfärden, som kulminerade med högerre­geringens attacker efter valet 2006.
  • Effekterna av bank- och industri­krisen sedan 2008 ökade osäkerheten och klyftorna ytterligare.
  • Den ­akuta bristen på en kämpande arbetarrörel­se ger rasismen utrymme.”

Istället för att ta vara på den ilska som fanns med ökade klassklyftor, arbetslöshet och extrema privatiseringar valde Socialdemokraterna, med stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet, att lägga sig nära högern och kopierade dem i mycket. ­Därmed lämnades fältet fritt för SD att dra åt sig antietablissemangsröster.
Efter terrordåden i USA 2001 hakade SD på den islamofoba trenden bland högerextrema partier i Europa. Jimmie Åkesson och särskilt Kent Ekeroth pekar ut islam som ett ”hot mot Europa”.
Sverigedemokraterna har putsat sin fasad så hårt att det svider inpå bara skinnet, men rasismen läcker ut med jämna mellanrum. Det är inte bara järnrörsfilmer. Som etnologen Jonas Engman sa i P1-morgon den 12 december om järnrören på Kungsga­tan: ”Det här är partiprogrammet in action”.

SD lade senast i sitt budgetförslag 2012 återigen fram kravet att ­minska asyl- och anhöriginvandring med 90 procent, vilket skulle spara den påhit­tade summan 101 miljarder kronor. Att ständigt peka på stopp för invan­dring som lösningen på alla problem är att skylla alla problem på invandring och det är rasism.
Även om SD inte längre är ett nazistiskt parti så innebär rasismen ett allvarligt hot och rasismen verkar nu öka även på gator och torg. ­Rasismen för oss mot ett allt våldsammare samhälle där klassorättvisorna tillåts att bestå och frodas. Runt om i Europa har rasistpartier som SD drivit etablissemanget högerut, i Danmark genom rasistiska lagar, i Frankrike med massutvisningar av romer, i Nederländerna med hets mot muslimer. Anders Breivik inspirerades av Sveri­gedemokraterna. I Grekland och ännu mer i Ungern marscherar åter fascisttrupper på gatorna. De sistnämn­da är exempel på hur nazismen/fas­cismen kan komma tillbaka.
En framgångsrik antirasism behöver gripa tag i de sociala frågorna: arbetslöshet, lönesänkningar, bostadsbrist, vårdnedskärningar m m, som ger rasismen en grogrund. Men vi kan inte sitta och vänta. Det är hög tid att skaka liv i den antirasistis­ka rörelsen. Därför manar Rättvisepartiet Socialisterna till protester den 9 februari. Det kommer inte räcka, men det kommer vara ett steg på vägen.
Enzo Kozta och Elin Gauffin