”Vänta inte – organisera ett alleuropeiskt motstånd nu!”

Publicerad av Ammar Khorshed

Tema: EU och EMU, Antikapitalistiska protester

 (photo: )
Samtidigt som den europeiska kapitalismens representanter samordnade sina attacker mot arbetarklassen från ett slott utanför Dublin, samlades socialister och antiåtstramningsaktivister till en motkonferens under den gångna helgen för att stärka motståndet.

Motkonferensens deltagare var rörande överens om att åtstramningspolitiken fungerar helt i enlighet med maktelitens syfte; att omfördela samhällsresurser från arbetarklassen till kapitalistklassen.
– Den fungerar inte för oss, men den fungerar för de en procenten, förklarade helgens värd CWI:s och Socialist Partys irländska europaparlamentariker Paul Murphy, i sitt öppningsanförande.

Den gångna helgens motkonferens samlade uppemot 300 besökare inklusive internationella gäster. Det hölls högintressanta och stundtals heta debatter om hur kampen ska organiseras mot Trojkans – EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) – och regeringarnas attacker, med bidrag från Irland, England, Skottland, Nordirland, Grekland, Spanien och Portugal. Talarna representerade både en bred skara av vänsterpartier men också fackföreningar och sociala rörelser.
De mest intensiva debatterna kretsade kring synen på EU, nationellt respektive internationellt motstånd, metoder och organisationsformer, kampanjen mot den irländska hushållsskatten och slutligen alternativet till åtstramningspolitiken.
Offensiv sammanställer här de diskussioner, debatter och slutsatser som drogs under helgen.

Den ekonomiska krisen
har blivit en förevändning för den styrande klassen att gå vidare med sin nyliberala agenda och genomföra det man alltid har drömt om men inte kunnat få igenom i full skala inom ramen för demokratin.
Politiker, på både nationell och europeisk nivå, har under krisen gradvis monterat ned demokratiska institutioner, förskjutit politiskt beslutsfattande mot icke-demokratiska institutioner och förflyttat kapitalisternas privata skuldsättning till ländernas statsskulder.
– Man har förvandlat marknadens kris till en kris för den offentliga sektorn, konstaterade den engelske journalisten och författaren Owen Jones.
Nedskärningspolitiken syftar till att socialisera de privata förlusterna, försvaga arbetarklassen och att reducera lönernas andel av de nationella ekonomierna för att återupprätta kapitalisternas vinstnivåer.

Motkonferensen målade upp
en mörk bild av en krisande kapitalism som går mot allt mer auktoritära drag och människor som tvingas ned i misär.
Men å andra sidan punkterades myten om att arbetarklassen skulle vara passiv eller oförmögen att försvara sig mot Trojkan och den kapitalistiska elitens attacker.
EU grundades som ett verktyg i händerna på kapitalistklassen, för att förskjuta makten över den ekonomiska politiken från medborgare och nationella regeringar till överstatliga och icke-demokratiska institutioner.
Krisen innebar utökade möjligheter att förskjuta makten över de offentliga utgifterna, som av kapitalisterna alltid pekats ut som det svarta fåret, från demokratiskt till teknokratiskt beslutsfattande. På så sätt har EU-eliten sörjt för att åtstramningspolitiken institutionaliserats.
Med dessa argument punkterade Alex Gordon, före detta ordförande för det brittiska transportfacket RMT, illusionerna om att det skulle vara möjligt att bryta med åtstramningspolitiken via EU och euron.

EU har alltid varit ett kapitalistiskt projekt. Att försöka ”reformera” denna institution är en utopi. Att skrota kapitalets EU är däremot inte att likställa med att vända sig åt nationella lösningar.
EU:s krispolitik handlar om att försöka splittra arbetarklassen och ställa exempelvis tyska arbetare mot grekiska. Att nedmontera EU skulle vara ett viktigt steg mot att kämpa för verklig internationell solidaritet mellan arbetare i de olika europeiska länderna.

En invändning mot att kräva ett utträde ur EU är att starka opinioner i krisländer som Grekland och Irland tycks vilja vara kvar i  EU av rädsla för isolering och ekonomisk tillbakagång. Denna rädsla kan inte viftas bort, utan måste bemötas med socialistiska förklaringar och krav.
Om en framtida vänsterregering i Grekland skulle bryta med Trojkan och vägra betala skulderna tyder det mesta på att man skulle tvingas lämna euron och kanske även EU. Det stämmer att ett sådant scenario skulle innebära en storm av ekonomiskt sabotage, isolering och en massiv kapitalflykt från landet, just därför måste en antiåtstramningspolitik gå längre och helt bryta med kapitalismen.
En vänsterregering i Grekland måste utöver att vägra betala skulderna även gå vidare med att förstatliga bankerna och ekonomin under arbetarkontroll och expropriera kapitalisternas resurser för att dessa ska komma samhället till nytta.
Dessutom måste arbetarklassen i andra europeiska länder resa sig mot sina egna regeringar och Trojkans diktat för att förhindra isoleringen av och kapitalismens attacker mot en revolutionär utveckling i exempelvis Grekland.

– Situationen kräver en
radikalare politik, menade Andros Payiatsos från Xekinima (CWI i Grekland). Han ser dock ett hopp i en allt mer omfattande socialistisk medvetenhet inom vänstern, som ett resultat av den objektiva situationen och Trojkans attacker.
Andros Payiatsos varnade för att om en framtida vänsterregering sviker arbetarklassen, finns en stor risk för att fascistiska Gyllene Gryning kan ta det politiska kommandot i Grekland.
Xekinima arbetar intensivt med att organisera en revolutionär opposition, samtidigt som man deltar aktivt i att bygga antifascistiska kommittéer i bostadsområden för att bemöta Gyllene Grynings försök att utnyttja den desperata situationen för sina egna reaktionära syften.

Trojkans attacker är
välkoordinerade och internationellt samordnade. Därför måste motståndet vara internationalistiskt. Samtidigt har attackerna mot olika länders arbetare varierat i intensitet i ett led att så splittring. Frågan om hur arbetarklassen kan besvara attackerna genom samordning på europeisk nivå är avgörande.
Att arbetarklassen i olika länder skulle ha olika intressen är direkt felaktigt. För även om Trojkan för att så splittring försöker framställa arbetarna i de sydeuropeiska länderna som lata, väntar samma attacker som grekerna, spanjorerna och portugiserna tvingas utstå idag, för alla arbetare i Europa.

– Vänta inte tills
ni hamnar i samma situation som vi är i, varnade den portugisiska hamnarbetaren Antonio Mariana, som manade till kamp mot Trojkans attacker även om de ännu inte har hunnit gå lika långt i andra europeiska länder.
Även om det är viktigt att stå upp för varje lands arbetares rätt till självbestämmande, är det viktigt att komma ihåg att ett utträde ur EU i sig inte kommer att lösa de grundläggande problem som arbetarklassen står inför.
Ett brittiskt utträde ur EU skulle inte innebära att arbetarklassen undgår attacker mot sin levnadsstandard.
EU-motståndarna inom det brittiska torypartiet hoppas tvärtom att ett utträde ur EU kan öppna dörrar för att trappa upp de antifackliga och antisociala attackerna utan inblandning från EU-fördrag och -byråkrati.

Under de senaste åren har vi sett en tendens till alleuropeisk klasskamp med samordnade aktionsdagar och gemensamma strejker som den 14 november i fjol.
Detta har varit oerhört viktigt för att öka medvetenheten bland de mest krisdrabbade länderas arbetare, en signal om att man inte står ensam i kampen mot Trojkans attacker.
Närmast framöver väntar alleuropeiska  aktionsdagar den 13 och 14 mars, då protester kommer att organiseras både på nationell nivå och på EU-elitens hemmaarena i Bryssel.

Ammar Khorshed