Arbetarna betalar fortfarande för finanshajarnas kris

EU:s och IMF:s förödande stålbad i Baltikum

Publicerad av Per Olsson

Plats: Riga, Tallinn, York Tema: Antikapitalistiska protester, Världsekonomin

 (photo: )
– Det är viktigt för andra krisländer att lära av Lettland. Programmet [åtstramningspolitiken] blev en framgång och det ska vi uppmärksamma. Det sa chefen för den Internationella valutafonden (IMF),Christine Lagarde, när hon besökte Stockholm i början av juni 2012.
Anledningen till hennes besök var den ryggdunkarkonferens IMF arrangerat för att berömma IMF:s och EU:s krispolitik i Baltikum i allmänhet och Lettland i synnerhet. Konferensen som hölls under Grand Hotells kristallkronor i Stockholm hade den talande rubriken ”Against the Odds” – mot alla odds.
Men krisen och stålbaden har rivit upp djupa och varaktiga sår. Baltikum är ingen kapitalistisk framgångssaga.


Svältkurer fungerar, det visar Lettland och övriga länder i Baltikum. Det är budskapet från IMF, EU och exempelvis den svenska regeringen till invånarna i Europas krisländer. Men hur mycket sanning innehåller topparnas budskap?
Sant är att ekonomin i de tre baltiska staterna – Estland, Lettland och Litauen – har vänt uppåt sedan 2010. Men ännu är respektive lands ekono­mier betydligt mindre än innan krisen slog till 2008.
Till och med Internationella valu­tafonden (IMF) erkänner att den lettiska ekonomin måste växa med ytterligare 15 procent för att nå förkrisnivå (IMF:s chefsekonom Olivier Blanchard på the IMF Blog den 11 juni 2012).
Under 2000-talets första år och särskilt efter EU-inträdet 2004 växte de baltiska ekonomierna snabbt. Estland, Lettland och Litauen döptes om till ”De baltiska tigrarna”.
I Lettland ökade tillväxten mer än i något annat EU-land, 9-11 procent per år under perioden 2005-2007.
Det var dock från en låg nivå och tillväxten gick i mångt och mycket landets många extremt lågavlönade och fattigpensionärer förbi.
Under rubriken ”Svält i Lettland trots rekordtillväxt”, rapporterade Dagens Nyheter den 31 oktober 2007 att: ”Lettlands framgång har vänts i kris. 11 procents tillväxt har blivit lika hög inflation. Och den ökar. Värst drabbas fattigpensionärerna. ­Mjölken kostar nästan som i Sverige men pensionen är inte ens en fjärdedel.”. Vid den tidpunkten, efter flera år av snabb tillväxt, räknades fortfarande 26 procent av befolkningen som fattiga, enligt EU-normen (att leva på en dispo­nibel inkomst som understiger 60 procent av medianinkomsten i landet).
Visst ökade även arbetarnas och tjänstemännens löner under perioden 2000 till 2007, som en följd av arbetskraftsbristen, men det gjorde även hushållens skuldbörda.

Den snabba kreditexpansion som präglade inte minst Lettland efter 2001 saknar motstycke. Bakom denna kreditexpansion stod i huvudsak de svenska storbankerna Swedbank och SEB, som mer eller mindre tagit över banksektorn.
Den huvudlösa, och till en början mycket lönsamma, kreditexpansionen kan beskrivas i följande siffror: År 2000 hade Swedbank och SEB en utlåning i Baltikum på ca 30 miljarder kronor, hösten 2008 hade Swedbank 200 miljarder kronor utlånade och SEB 150 miljarder – en ökning på över 1 100 procent!
Utlåningen gödde en fastighetsspekulation som drev upp huspriserna till himmelska nivåer. Under åren 2003-2007 steg de reala huspriserna med över 150 procent i ­Estland och Lettland och med 120 procent i Litauen och ingenstans kunde man se fler lyxbilar på gatorna än i Lettlands huvudstad Riga.
Det var ett korthus som byggdes upp och redan innan den globala  krisen slog till var det uppenbart att den i grunden svaga baltiska kapitalismen var på väg mot en kollaps.
Men långt innan dess hade den svenska kapitalismen sett till att ­roffa åt sig en stor del av landets tillgångar och inhemska marknad. År 2004 kunde affärstidningen Veckans Affärer nöjt konstatera att: ”Estland, Lettland och Litauen är redan idag – drygt en månad före EU-inträdet – en andra hemmamarknad för svenskt näringsliv. Hela sektorer såsom banker, telekom och media kontrolleras idag av svenska storföretag.”
År 2007 hade de svenska bankerna en marknadsandel på 55-90 procent av utlåningen i de baltiska länderna.

I början av 2008 föll de baltiska ekonomierna snabbt ned i ett svart hål. Krisförloppet blev oerhört dramatiskt och spred en paralyserande chock bland befolkningen.
”Den snabba tillväxttakten bröts och BNP sjönk i de baltiska ­länderna redan första kvartalet 2008 även om den kraftiga nedgången regi­strerades först mot slutet av samma år. Under 2009 sjönk BNP med 14-19 procent och den inhemska efterfrågan med hela 24-28 procent. Alla viktiga indi­katorer visade på att obalanserna minskade eller försvann. Priset blev sänkt levnadsstandard, en mycket kraftig uppgång i arbetslösheten, kraftigt fallande tillgångspriser (lägenhetspriserna i Riga föll med över 70 procent) och mycket stora kreditförluster i banksystemet”, skrev den svenska Riksrevisionen i rappor­ten Myndigheternas insatser för finansiell stabilitet: Lärdomar i ljuset av utvecklingen i Baltikum 2005-2007, publicerad 2011, i ett försök att analysera vad som gått snett.
Särskilt svår blev krisen i Lettland. Under de två åren 2008 och 2009 krympte landets ekonomi med drygt 22 procent, arbetslösheten mer än fyrdubblades och lönerna sänktes med uppemot 35 procent.
Skolor och sjukhus lades ner, arbetslöshetsersättningen sänktes och antalet fattiga fördubblades.
I Estland och Litauen var krisen och scenariot nästan lika ­förödande.

I rädsla för att krisen i den ­lettiska ekonomin skulle spridas och dra med sig de svenska storbankerna i fallet ingrep EU, Sveriges högerregering och Internationella valutafonden (IMF).
IMF föreslog till en början att Lettland borde devalvera eller åtminstone bryta den stenhårda kopplingen mellan landets valuta lats och euron.
Men EU och den svenska regeringen sade bestämt nej till både en devalvering och en mer ”elastisk” koppling lats-euron.
Anledningen var dels att en deval­vering i Lettland riskerade ge upphov till ett devalveringskrig i Europa vilket skulle kunna äventyra eurons framtid och dels att de svenska storbankerna inte skulle klara en devalvering eftersom en stor del av lånen (90 procent) till privatpersoner och företag i Lettland var i euro. Den lettiska regeringen, som siktade mot eurointräde 2014, slöt upp bakom EU:s och Sveriges hållning.
”De svenska bankerna skulle drabbas hårt vid en devalvering. En deval­vering skulle nämligen slå omedelbart, medan åtstramningarna skulle göra att bankernas kreditförluster sträckte ut sig mer i tid. Det skulle ta ett tag för den lettiska regeringen att skära ner löner och stänga skolor, sjukhus och äldreboenden. Och tid var vad Swedbank och SEB behövde för att få in nya pengar” (ur Birgitta Forsbergs bok Fritt fall – spelet om Swedbank).
När EU, den svenska regeringen och IMF till sist enades om att ge Lettland ett stödlån (i december 2008) var det på villkor att löner och pensioner skars ner och budgeten bantades.

Krisen och den stundande åtstram­ningen möttes emellertid av en stor, omtalad protest. I januari samlades över 10 000 personer på Rigas gator i spontan protest mot landets regering. Kravaller utbröt och ­regeringen tvingades avgå. Den lettiska regering­en blev därmed den första inom EU som tvingades avgå på grund av den globala kapitalismens kris som inleddes med raset på USA:s bomarknad sommaren 2007.
Massprotesten i Riga var en spontan protestyttring som påminde de styrande om deras dödlighet, men den följdes inte av nya stora mobiliseringar utan det handlade om mindre protester från främst lärare och studenter. Skälet var krisens snabba och dramatiska förlopp och den hopplöshet som satte in.
I alla baltiska stater är fackföre­ningarna svaga. Under hela kapitalis­mens framväxt, efter stalinismens kollaps 1989-91, har arbetarklassen förblivit i det närmaste ­oorganiserad och utan kamperfarenheter.
Missnöjet har mest uttryckts passivt – i en total misstro mot alla partier och kapitalistiska institutioner. Inte minst i Lettland där misstron mot staten och dess institutioner är mer utbredd än i något annat EU-land.
I inget av de baltiska länderna har den borgerliga demokratin slagit rot, utan partierna är i stort sett supporterklubbar till enskilda och skillnader-na uttrycks mest i graden av nationa­lism och högerpolitik.

Arbetarklassens fackliga
och politiska svaghet uttrycks i extremt ­låga löner, lönerna når inte ens upp till 30 procent av snittlönen i EU.
De åtstramningar som följde efter 2008 var främst motiverade av att pressa ned lönerna än mer och ge svenska storbanker tid och möjlighet att kompensera förlusterna i Baltikum med ökade vinster på hemmaplan samtidigt som de fick stöd och billiga lån av regeringen och Riksbanken.
Det blev alltså löntagarna i både Lettland och Sverige som fick betala den stora banksvindeln. Det var framför allt de förstnämnda som fick betala för en kris som spekulanter och banker skapat. I Lettland minskade hushållens disponibla inkomst mer än i något annat EU-land 2008-2011, enligt Eurostat.
Fortfarande lever 40 procent av Lettlands befolkning i fattigdom ­eller riskerar att falla ned i fattigdomsfällan. Lettland räknas som ett av EU:s tre fattigaste länder. De andra två är Bulgarien och Rumänien och enligt FN:s barnfond Unicef i fjol är det bara Rumänien som har fler fattiga barn än Lettland.

Vad IMF och EU mest berömmer sig av är att krispolitiken i Baltikum inte mötte större motstånd. Det vill säga om inte arbetarna, unga och pensionärer gick ut på gatorna i södra Europa skulle allt vara bättre.
Det är självfallet nonsens. Men sant är att avsaknad av organisationer, sociala rörelser och kamptraditioner underlättade för de baltiska regering­arna att genomföra en kostsam interndevalvering.
Swedbanks chefsekonom i Estland, Maris Lauri, erkände i intervju för Sveriges Radio 2010 att avsaknaden av arbetarorganisationer som kunde samla ”arbetskraften i protester” var en anledning till att man så snabbt lyckades sänka lönerna.  Detsamma kan sägas om Lettland, där lönesänkningarna blev ännu större än i Estland.
En annan mycket viktig orsak till att det inte blev större protester är att de som kunde lämnade de baltiska staterna. Minst en av sex letter bor nu i något annat land.
Under 2009-2011 minskade den lettiska befolkningen med över       120 000 personer. Det motsvarar en tiondel av arbetskraften.
Lettlands invånarantal ligger nu under 2-miljonerstrecket. Varje år lämnar tiotusentals landet samtidigt som födelsetalen är låga. Fortsätter nuvarande trender kommer den lettiska befolkningen år 2100 att ha sjunkit till 300 000.
Litauen plågas av en ännu större befolkningsminskning och utflyttning – landets befolkning har minskat med en femtedel sedan 1991. I Estland har befolkningen inte minskat lika mycket, men antalet ­invånare ligger nu under 1,2 miljoner.
Enligt en färsk undersökning ”funderar 37 procent av esterna på att flytta på grund av missnöje med ­löner och levnadsvillkor”.

Men vände inte ekonomin uppåt i Baltikum och har inte arbetslösheten minskat? Ingen kan förneka den ekonomiska tillväxt som har ägt rum sedan 2010, men det i sig bevisar inte att åtstramningspolitiken bär frukt utan endast att kapitalismen ännu lever.
Arbetslöshetstalet har minskat, delvis som en följd av att så många i arbetsför ålder flyttat utomlands. Arbetslösheten förblir dock hög, i exem­pelvis Lettland är arbetslösheten 14 procent, nära 17 procent om man inkluderar de som helt har slutat att söka nytt jobb. I Lettland är vård och skola ännu i kris, bristen på resurser är skriande.
Lettland följt av Litauen toppar EU:s svältlönelista. De båda länderna har fler extremt lågavlönade i förhållande till antalet arbetande – i Lettland tjänar 27,8 procent och i Litauen 27,2 mindre än 60 procent av respektive länders medianlön.
”Dom säger att krisen är över, men det märker inte jag, säger Marika Timma, mor till tre barn och vars man förlorade jobbet när bobubblan sprack. Timma arbetade tidigare som städare, men slutade när hennes lön halverades till endast 168 dollar [1 080 kronor] i månaden. Många av hennes vänner har emigrerat och de kommer aldrig tillbaka”, skrev New York Times på nyårsdagen.

De baltiska länderna är små och intimt sammankopplade med andra länder i Östersjöområdet, som t ex Finland, Tyskland och Sverige.
Till följd av den svenska regering­ens stöd och kapitalinjektioner till de storbanker som har orsakat krisen i Lettland kunde en finansiell härdsmälta undvikas. Medan de skyldiga gick fria och till och med tjänade på krisen, fick vanliga människor – de oskyldiga – betala. Och de betalar ännu.
Det ligger mycket i påståendet att krishanteringen ”outsourcades”, för att använda det uttryck som ­professor Rainer Kattel och Ringa Raudla vid universitetet i Tallinn har myntat i en rapport (Levy Institute 2012/5: The Baltic states and the crisis).
Med outsourcing åsyftar de båda det massiva stödet från EU:s struktur­fonder, det svenska bankstödet, att Baltikums främsta exportmarknader – t ex Sverige, Tyskland och Polen – kom snabbare ut ur den globala krisen än andra länder samt den accele­rerande utflyttningstakten.
Men de underliggande problemen – det extrema beroendet av utländskt kapital och några få ­exportmarknader (Ryssland, Skandinavien och Tyskland), låga löner och produkter med lågt förädlingsvärde (sammansättningsfabriker, underleverantörer) –  medför att det inte är troligt att Baltikum hittar tillbaka till samma tillväxt som 2004-2007. Samtidigt fortsätter arbetskraften att krympa och pensionskrisen förvärras.

”Lettlands ekonomi påminner inte så lite om omslaget till Roy Anders­sons klassiska bok Lyckad nedfrysning av herr Moro, där en man, herr Moro, ligger infrusen i ett isblock. Vid det lettiska isblocket står IMF-bossen Christine Lagarde, EU-kommissionären Olli Rehn, ECB-direktö­ren Jörg Asmussen och faktiskt vår egen Anders Borg. De är så glada för isblocket har börjat tina. Hur de infrusna letterna mår verkar de inte vara så intresserade av”, som SvD Näringslivs Per Lindvall så träffande uttryckte det 12 juni 2012.
Tillväxttakten mattas nu i Baltikum och arbetslösheten förutspås bli fortsatt hög. Samtidigt intensifieras plun­dringståget med svenska kapita­listers landgrabbning av mark och skövling av Estlands och Lettlands skogar.
En ny kris i Baltikum är i vardande, men från ett svagare utgångsläge än 2007 och som inte kommer att mötas med samma passivitet och uppgivenhet som tidigare.
Precis som i andra länder kommer det inte att finnas något annat alternativ än att organisera sig och ta kollektiv kamp för en annat samhälle och en socialistisk framtid.

Per Olsson