Tio år efter kriget: Irak skakas av protester

Publicerad av Arne Johansson

Tema: USA:s krig mot Irak

 (photo: )
 (photo: )
Det är den 20 mars tio år sedan USA inledde sitt katastrofala krig mot Irak, trots att miljontals människor i mer än 60 länder slutit upp i de största antikrigsprotester som någonsin genomförts innan ett krig.
Även om det bara tog USA:s flyg tre veckor att bomba den irakiska militären och infrastrukturen sönder och samman och störta den irakiske diktatorn Saddam Hussein skapade kriget fler problem än det löste – i stora delar av Irak en kaotisk misär med både väpnat motstånd mot ockupationen och inbördeskrig, terror och sekteristisk splittring utan ände, i hela Mellanöstern en destabilisering, i USA en vingklippt supermakt och globalt en betydligt mer multipolär världsoordning.


Tio år efter kriget och fem år efter att det väpnade motståndet och terrorn under åren efter invasionen bedarrat skakas Irak sedan i december av en ny våg av omfattande protester, samtidigt som oron växer för att det syriska inbördeskriget ska spilla över även till Irak och rentav leda till ett större regionalt krig. Men ­inte minst i södra Irak formulerar också Iraks protesterande oljearbetare och fredsrörelser gemensamma krav riktade mot de internationella oljebola­gen som kan bli fröet till ett arbetaralternativ.
Vi som deltog i organiseringen av den svenska proteströrelsen i både Nätverket mot krig och Elever mot krig under vintern och krigsvåren 2003 kommer aldrig att glömma den enorma demonstration i Stockholm, där cirka 100 000 människor trots vinterkylan den 15 februari deltog i en av de absolut största demonstrationer som någonsin har förekommit i Sverige. När de första demonstranterna i den sex kilometer långa protestmarschen kom fram till Gärdet i närheten av USA:s ambassad hade de sista ännu inte lämnat samlingen vid Norra bantorget.
Inte heller ska vi någonsin glömma hur tusentals elever deltog i de stora skolstrejker som genomfördes i samband med krigsutbrottet.
Även om de svenska massprotesterna faktiskt lyckades pressa den dåvarande S-regeringen från en ursprungligen förstående attityd från Göran Persson till Bushs krigsplaner till en på papperet mer kritisk inställning, räckte inte de globala massprotesterna till för att hindra USA:s anfall. För det skulle ­massprotesterna åtminstone ha behövt utvecklas till globala strejkrörelser, som hade kunnat blockera den enorma militära uppladdningen.

Det var i de upprörda efterdyningarna till terroristattackerna i USA den 11 september som Bushregering­en i upptakten av sitt ­proklamerade ”krig mot terrorismen” antydde att Irak varit inblandat och utmålade Iraks och Saddam Husseins ­påstådda innehav av massförstörelsevapen som ett hot som inte kunde ignoreras. Detta trots att inga belägg fanns för någon som helst irakisk roll i 11 september och trots att vare sig FN:s vapeninspektörer före kriget eller USA efter kriget hittat några irakiska massförstörelsevapen.
Enligt Richard N. Hass, som då hade en chefspost för politisk planering i USA:s utrikesdepartement och nu är ordförande för tankesmedjan Council on Foreign Relations, var de verkliga skälen till kriget mot Irak andra, sedan USA:s dåvarande presi­dent George Bush låtit sig övertygas om att ”stora saker kunde åstadkom­mas till små kostnader”. Bush hade efter den förödmjukande attacken den 11 september tre storslagna mål i sikte: att övertyga världen om att USA inte blivit vad även Richard Nixon ville motbevisa i Vietnam, ”en ömkansvärt hjälplös gigant”, att USA skulle hälsas som befriare och Irak kunna bombas till en lydig och allierad demokrati, vars exempel snabbt skulle smitta hela regionen och att allt detta skulle kunna göras till en låg kostnad.
Självklart handlade det också om att befästa kontrollen över Iraks och Mellanösterns oljereserver och ­öppna hela regionen för en nyliberal plundring. Som George Bush senior förklarade i samband med USA:s första flygkrig mot Irak 1991 skulle det knappast ha blivit krig om Kuwait, som Irak hade invaderat i efterdyningarna till 1980-talets krig mot Iran, hade odlat broccoli.

Inget av USA:s mål för vad Bush kallade Operation Iraqi Freedom uppnåddes när i stället föreställning­en om dess militära allmakt skingrades i takt med att man körde fast i det irakiska träsket och återupptäckte den gamla sanningen att det är svårt att sitta på bajonetter.
Efter tre veckors terror från luften och en kort och maximalt brutal militär inmarsch (Chock and Awe som det kallades) beslutade ockupationsmakten snart om en upplösning av den irakiska armén och Saddamdiktaturens statsbärande baathparti.
Inte bara tusentals officerare utan även lärare och alla sorters statsanställda belades med yrkesförbud. Allt detta provocerade i sin tur främst talrika klaner och miliser ur främst den sunnimuslimska minoriteten, som gynnats under Saddamregimen, till ett växande uppror mot ockupationsmakten, vilket i sin tur ­bemöttes med en hård och blodig repression, som när den upproriska staden Falluja lades i ruiner 2004.
Även shiamuslimska miliser ­ledda av predikanten Muqtada al-Sadr deltog i ett tidigt skede i det väpnade motståndet mot ­ockupationsmakten, ett uppror som dock mot bakgrund av en växande terror även mot shiamuslimska moskéer och torg i civila bostadsområden fick en alltmer sekte­ristisk prägel.

Den irakiske forskaren
och författaren Munder al-Adhami vid Kings College i London har beskrivit hur redan den sönderslagna infrastrukturen under den 43 dagar långa flygbombningen under Gulfkriget 1991 och de brutala sanktionerna därefter försvagade de statliga strukturerna och tvingade bostadsområden och byar att klara sig själva. Även den stat som styrdes från presidentpalatset tvinga-des bidra till att återuppliva stambaserade auktoritetslinjer, där klanernas nätverk och trosgrupper ersatte ­civila strukturer. Som motvikt till ett ökat religiöst inflytande från såväl Iran som Saudiarabien försökte även den tidigare sekulära Saddamregimen an­amma mer och mer av ett religiöst språkbruk.
Det är utifrån en sådan miljö av religiöst eller klanstyrda lokalsamhällen som sedan både motståndet mot ockupationen och inbördeskriget växte fram.

Antalet attacker (inklusive attentat och självmordsbombare) riktade både mot USA:s militär och alla som ansågs samarbeta med ockupanterna, inklusive mot civila mål, ökade från 200 i veckan i juli 2003 till 1 500 i veckan i maj 2007. Enligt en opinionsmätning våren 2007 ­stödde också 51 procent av de tillfrågade irakierna angreppen mot koalitionsstyrkorna.
Först en ytterligare förstärkt militär insats från USA (Operation New Dawn och The Surge), kombinerat med tiotusentals nya legoknektar och säkerhetsvakter från privata säkerhetsbolag och en stor kampanj för att köpa stöd även från sunnimuslim­ska klanledare och avlöna deras miliser, fick det väpnade motståndet och de sunnibaserade attentaten att bedarra innan Obama efter att han besegrat Bush i presidentvalet 2008 kunde avisera ockupationens avslutning.
Än idag är dock väpnade attentat vanliga, liksom en växande rädsla för att inbördeskriget åter kan blossa upp när som helst.
Trots USA:s fortsatta militära närvaro i landet efter tillbakadragandet av stridande förband, i form av militära rådgivare och instruktörer, CIA och en myriad av privata säkerhetsbolag (som efter sex år av ockupation översteg antalet soldater, 218 000 jämfört med 195 000 uniformerade soldater), har det vakuum som har skapats av Iraks försvagning inte kunnat undgå att skärpa rivaliteten om makt över Irak och regional dominans mellan grannländer som Turki­et, Iran och Saudiarabien.

Det ligger en djup ironi i att det USA-ledda kriget mot Irak både lett till en återuppståndelse av al-Qaidas och den militanta jihadismens spöke där de inte funnits förut bland irakis­ka sunnimuslimer i västra och centra­la Irak och ett växande inflytande för Iran i den shiamuslimska södern. Därmed har också till USA:s grämel­se en inofficiell politisk axel skapats mellan Teheran, den ­shiadominerade regeringen i Bagdad, Assadregimen i syriska Damaskus och Hizbollah i Libanon.
Samtidigt har framförallt t­urkiska affärsintressen kunnat breda ut sig i den mer eller mindre självstyrande kurdiska regionen i norra Irak och de internationella oljebolagen kunnat sluka alltmer lönsamma kontrakt i söder.
Som Mellanösternforskaren ­Fawaz Gerges vid London School of Econo­mics skriver i Chatham House-tidskriften International Affairs, har USA:s misslyckade krig mot terrorismen i Afghanistan och Irak bidra­git till ”en global omfördelning av makt som har begränsat USA:s manöverutrymme och avslöjat dess relativa försvagning”. USA står också idag två år efter den arabiska vårens inledning, som störtade två av västs stöttepelare, Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten, handfallen ­inför regionens spiral av såväl fortsatta uppror som av kaos, våld och sekteristisk splittring.

Av den ”nystart” för USA:s relatio­ner med den muslimska världen som Barack Obama utlovade under sitt första besök i Mellanöstern 2009, i Kairo där Mubaraks ännu styrde, har hittills inget kunnat visas upp. Och när Obama denna vecka i början av sin andra mandatperiod, exakt tio år efter krigets inledning och drygt ett år efter ockupationens officiella avslutning i december 2011, besöker Mellanöstern för andra gången (denna gång Israel, Västbanken och Jordanien) sker det med hans egna ord för ”att lyssna”, utan storslagna planer.
Men tio år efter den militära ”chock och bävan” som den av USA och Storbritanniens ledda ”koalitionen av villiga” åsamkat Irak dignar USA fortfarande under dess pris i form av närmare 4 500 dödade USA-soldater (samt 170 brittiska och 120 andra) och enorma militära och civila omkostnader.
Enligt en färsk studie (Costs of War Project) av Watsoninstitutet för internationella studier vid Brown­universitetet, har USA:s krig i Irak kostat 1 700 miljarder dollar, oräknat en skuld på 490 miljarder dollar till krigsveteraner. När alla räntekostnader inkluderats kan kostnaden inom 40 år ha ökat till 6 000 miljarder dollar.

För Irak är så klart kostnaden i mänskligt lidande och materiell förödelse oändligt större. Antalet irakiska dödsoffer är svåra att uppskatta, samtidigt som stora delar av den tidigare infrastrukturen fortfarande ligger ödelagd och många av Iraks mest utbildade personer har flytt landet.
Medan de lägsta beräkningarna landar på 134 000 döda, kan antalet enligt Watson-institutet uppgå till fyra gånger så många. Den kända medicintidskriften Lancet uppskattade den irakiska överdödligheten bland såväl militärer som civila på grund av kriget mellan 2003 och 2006 till 650 000, varav 186 000 som ett direkt resultat av USA:s och koalitionsstyrkornas våld.
Andra seriösa uppskattningar landar på mellan 800 000 och 1,3 miljo­ner dödade. Det är mer i nivå med att irakiska myndighetspersoner uppskattat antalet krigsänkor till 1-2 miljoner, antalet föräldralösa barn till 5 miljoner och antalet som tvingats fly från sina hem till 4,5 miljoner (av en befolkning på 33 miljoner, med en genomsnittsålder på 21 år).
Trots tillbakadragandet av alla stridande USA-soldater har enligt nyhetsbyrån Reuters ”de 212 miljarder dollar som satsats på återuppbyggnad till stor del varit ett misslyckande då det mesta spenderats på säkerhetsåtgärder eller förlorats genom slöseri eller korruption”.
Även om en ekonomisk återhämt­ning har skett framförallt i det oljerika och i dag närmast självstyrande kurdiska området i norra Irak, liksom i delar av den oljerika ­shiamuslimska södern mellan de religiösa huvudorterna Karbala och Najaf och hamnstaden Basra vid Persiska viken, råder fortsatt kaotisk misär som är värst i stora delar av västra och centrala Irak, liksom i den splittrade huvudstaden Bagdad.

Premiärministern Nuri Kamal
al-Maliki från det ledande shiamuslims­ka Dawapartiet, som också är chef för såväl försvars-, som inrikes- och de nationella ­säkerhetsministerierna, har nu suttit vid makten i sju år.
Ändå kan mycket få resultat ­visas upp när det gäller att återställa grundläggande service. Bristerna är enorma även när det gäller dricks-vatten, el, avlopp, elementär sjukvård och utbildning. Fortfarande fungerar elnätet även i Bagdad bara under några få timmar varje dag, vilket leder till en enorm förbränning av hushållsgas och diesel för miljö- och ­hälsovådliga generatorer.
Utan att Irak ännu kunnat anta en ny olje- och gaslag har långvariga affärskontrakt redan tecknats med utländska oljebolag som Exxon, BP, ENI, Shell, Total och Lukoil för 80 procent av landets olje- och gasreserver. Först i början av förra året kunde dessa garantera en produktion i nivå med den som rådde utan utländska oljebolag första kvartalet 2003, trots att produktionen då begränsades av mycket hårda FN-sanktioner. Att även myndigheterna i den kurdiska regionen själva har undertecknat dussintals produktionsavtal har lett till en skarp konflikt med regeringen i Bagdad.

Irak klassas idag av Transparancy International som ett av världens mest korrupta länder, på plats 8 av 174.
Enligt The Economist speglar det faktum att Bagdad dagligen översvämmas av gatuförsäljare att bara 40 procent av alla vuxna irakier har ett arbete.
Nästan en fjärdedel av alla ­familjer lever på en inkomst under två dollar per dag – en siffra som inte har förbättrats sedan 1990-talets ­sanktioner.
Desto mer uppslitande är konkurrensen om de 3,5 miljoner statliga jobben, som oftast säljs till den som har råd att betala, varav 1,2 miljoner tillhör de olika säkerhetstjänsterna, som ännu är 65 procent av alla sysselsatta och svarar för 70 procent av BNP.
Trots den enorma anhopningen av säkerhetsstyrkor finns inget funge­rande rättsväsende.
”Det finns ingen stat, inga institu­tioner, inget system som kan garantera dina rättigheter”, säger en människorättsaktivist till Financial ­Times. Auktoriteten ligger hos stammar och klaner, och ”om någon döms kommer stammarna att lägga sig i och hitta en annan lösning”.

Missnöjet mot den dödliga kombinationen av misär och arbetslöshet, laglöshet och fängslanden utan rätte­gång, statlig repression, tortyr och obeskrivlig korruption har också sedan i december 2012 fått missnöjet att koka över i en ny och än så länge i huvudsak fredlig intifada, där hundratusentals har deltagit i de massprotester som samlas i samband med fredagsbönen varje vecka i landets västra och centrala delar.
I Bagdad upprättar Malikis kravallpolis vägspärrar runt sunnidominerade kvarter, där batonger och vattenkanoner har använts för att hindra alltför stora folkmassor att samlas, samtidigt som även vägarna in till huvudstaden blockeras.
Enligt tidningen The National, som utges i Abu Dhabi, befarar en citerad rådgivare till Maliki att de som står bakom demonstrationerna vill se ett nytt inbördeskrig. ”Den här gången är det farligare än 2006 och 2007”, säger han med en vid ett första påseende märkligt argument. ”Då ­utförde al-Qaida bombdåd och mord. Men nu är syftet att ge en fredlig täckmantel”.

Den tändande gnistan
i december var gripandet av 100 av den sunnimuslimske finansministern Rafi Issa­wis livvakter, varav nio har kvarhållits misstänkta för terrorism. Enligt diplomater ska uppåt 10 000 personer, varav de flesta sunnimuslimer, idag hållas fängslade för liknande anklagelser av någon av Iraks alla ­talrika säkerhetstjänster. Regeringen i Bagdad ska också ha inställt betalningar­na till många av de sunnimiliser som betalades av USA.
Men kraven har snabbt breddats till 13 nyckelfrågor, som frigivandet av alla fängslade demonstranter och politiska meningsmotståndare, ett stopp för dödsstraffet, en lag om amnesti, för anställningar på basis av meriter, ett slut på geografiska militärkommandon, grundläggande service, åtal mot övergrepp på fångar och kvinnor, en FN-övervakad folkräkning, ett stopp för ­marginalisering och sekteristisk agitation, liksom husrannsakningar utan legal grund och kamp mot sekterism i alla former. Men alltmer framförs också kravet på Malikis avgång och en marsch till Bagdad.
Säkert oroas Maliki också av att demonstranterna i protesternas centralorter har vinnlagt sig om att ta emot sympatiserande delegationer från städer både i den shiamuslimska södern och den kurdiska ­regionen i norr.
Demonstrationer har också förekommit i nästan alla städer. En tales­man för Muqtada al-Sadrs rivaliserande shiaparti har också uttryckt al-Sadrs stöd till de legitima kraven från protesterna.
Att den sekteristiska Malikiregimen är skärrad visas av att den i ett försök att blidka protesterna har frigivit 3 000 fängslade.
Hittills har protesterna varit mestadels fredliga trots att demonstranter vid ett par tillfällen har skjutits ihjäl, samtidigt som det här och där har förekommit att demonstranter viftat med både al-Qaidas svarta flagga och den gamla Baathpartistatens flagga med tre stjärnor.
Samtidigt finns så klart en överhängande risk för att spänningen kan koka över i nya väpnade strider.

Inför tioårsdagen
av krigsutbrottet har också en rad blodiga provokationer utförts i Bagdad form av bombattentat mot civila mål i shiamuslimska områden som ­marknader, restauranger och busshållplatser. ­Bara under tisdagen dödades 60 personer och skadades över 150 i 15 bombattentat.
Det är uppenbart att ett ekonomiskt och socialt utmattat Irak tio år efter krigsutbrottet mer än någon­sin står inför en ny mycket allvarlig politisk kris. Denna kan också, i likhet med läget i Syrien, tippa över i ett nytt blodigt och sekteristiskt sönder­fall utan ände. Men den kan också bädda för en revolutionär resning bakom demokratiska och sociala krav som kan förena irakiska arbetare och fattiga över alla etniska och religiösa gränser.

Det finns också
lovande inslag i denna cocktail, som en växande våg av strejker och massprotester bland både oljearbetarna och arbetslösa i Basra och andra områden i södra Irak. Kraven omfattar både krav på utveckling och jobb, löner och villkor, fackliga och demokratiska ­rättigheter.
Så här börjar ett öppet brev till de oljebolag som opererar i Irak som undertecknats av flera ­fackföreningar, och som mycket väl skulle kunna inkluderas i ett demokratiskt och socialistiskt övergångsprogram:
”Tio år efter USA:s invasion av Irak, som skenbart genomfördes för att störta den förre diktatorn och främja mänskliga rättigheter och demokrati, ser vi att ett mer grundläggande, långsiktigt mål var för att låta de internationella oljebolagen ta kontrollen över Iraks nyligen privatiserade oljeresurser, och för att skapa ett ’befriat’ Irak som skulle fungera som en ekonomisk modell för ett ’Nytt Mellanöstern’ och sprida nyliberalismen i hela regionen. Projektet har varit ett misslyckande på alla fronter.
De som drabbas av konsekvenserna är Iraks medborgare. Deras land är plågat av våld och sekteristiska konflikter.
Deras rättigheter kränks. Viktiga tjänster – vatten och el – är otillgängliga, medan internationella oljebolag får förtur till dessa knappa resurser och verkar under långsiktiga kontrakt för att utveckla iraki­ska oljefält, som undertecknades med Irak fortfarande var ockuperat. Allt detta sker på bekostnad av Iraks nationella oljebolag.
Det har ytterligare förvärrat ett redan stört förhållande mellan Kurdistans regionala regering och den centrala regeringen i Irak. Och med deras smala fokus på att öka produktionen och vinsten har de internationella oljebolagen visat liten hänsyn till offentlig redovisningsskyldighet och arbetarnas rättigheter i Irak.
Dessa företags frenetiska ­strävan att utvinna allt större mängder ­olja har lett till en ökning av den våldsamma korruption som nu ­drabbar Irak. Sedan ankomsten av dessa företag har mutor och oregelbunden bokföringspraxis blivit normen i den irakiska oljeindustrin. Bolagen har inte genomfört ordentlig planering och resurshantering, utan övervakar snarare en slösaktig politik som berövar framtida irakiska generationer sin förstfödslorätt. Och dessa företag arbetar utan en nationell irakisk arbetsrätt som kan skydda de irakiska arbetarnas rätt att gå med i fackföreningar, förhandla kollektivt och organisera strejker, protester och demonstrationer. Deras politik straffar arbetstagare och förneka dem rättigheter som är internationellt erkända och garanterade i många av de länder där de internationella företagen är registrerade.”
Uttalandet utmynnar sedan i ett antal krav som börjar med det irakis­ka folkets rätt till suveränitet över sina naturresurser, och noterar den bristande legitimiteten i oljebolagens kontrakt, med krav på dem att avstå från alla anspråk på rättigheter till Iraks olja. Sedan oljebolagen nu har tagit de utländska truppernas plats i att trampa på Iraks suveränitet, krävs en tidsplan för deras tillbakadragande och överföring av teknik till Iraks nationella oljebolag.

Andra krav handlar om att oljebolagen ska upphöra med att förvärra spänningarna mellan Kurdi­stans regionala regering och den centrala regeringen i Irak och främja öppenhet i oljesektorn, liksom en irakisk arbetsrätt som garanterar alla arbetares rättigheter och rätten att ­strejka och skydda den irakiska miljön.
Vidare krävs att privata säkerhets­företag som är baserade i andra länder och undergräver Iraks ­suveränitet inte ska tillåtas.

RS / Offensiv säger:
  • Omedelbart tillbakadragande av alla USA:s styrkor och privatarméer i Irak. Det irakiska folket ska bestämma landets framtid.
  • Inga inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Fullt stöd till arbetarkampen och bildandet av kämpande fackfören­ingar. Försvara kvinnors rättigheter.
  • Bekämpa nationell och religiös sekteristisk splittring – enad motståndskamp.
  • Det kurdiska folket har rätt till nationellt självbestämmande och en egen stat om de så vill.
  • Stoppa plundringen och privatiseringen av Iraks tillgångar. Statligt ägande av Iraks olja, gas och större företag – demokratisk kontroll och styre av ekono­min.
  • För ett demokratiskt socialistiskt Irak, som en del i en frivillig, socialistisk federation i Mellanös­tern.

Arne Johansson