Tio år efter kriget: Elevstrejker mot Bushs krig

Publicerad av

Tema: USA:s krig mot Irak

 (photo: )
Elevrörelsen mot Irakkriget i början av 2003 är en av de största elevrörelserna i modern tid. EMK-kampanjen (Elever mot krig) sattes upp av den socialistiska Elevkampanjen och unga medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna. EMK spelade en viktig roll i hela antikrigsrörelsen.
Tusentals ungdomar fick kamp- och organisationserfarenheter. Men rörelsen var också viktig för samhället i stort; strejkvapnet som kampmetod återlanserades.


När USA:s krigshets trappades upp i slutet av 2002 började vi i Elevkampanjen att organisera på skolorna.
Vi hade ett första stormöte i febru­ari med 100 deltagare från olika skolor, där vi beslöt att inte bara varsla om strejk för dag X (dagen för krigsutbrottet), utan även att strejka innan krigsutbrottet.
Massprotesterna världen runt med 30 miljoner på gatorna den 15 febru­ari hade höjt ribban för ­elevrörelsen.
Stormötet beslöt om skolstrejk den 5 mars, som var en internationell strejkdag kallad ”Books not bombs”, utlyst av studenter i USA och det spanska elevfacket.
Dagarna innan skolstrejken gick vi ut i ett strejkvarsel i morgon-tv. Den 5 mars fylldes Sergels torg till bristningsgränsen av 12 000 strejkande elever.
Bland talarna fanns elevaktivister och fackliga företrädare. Vid Mynttorget i Stockholm, dit vi marschera­de, pressades flera politiker i utfrågningar, bl a den dåvarande ordföran­den i riksdagens utrikesutskott Urban Ahlin (S).
Elevstrejken kablades ut i alla media under kvällen och dagen efter. Det var också elevstrejker i Australien, Pakistan, Bangladesh, Egypten, Spanien, Ghana, Colombia, Frankri­ke, England/Wales, Irland, USA och Kanada.
Några dagar efter strejken anslöt sig ledande representanter från Vänster­partiets ungdomsförbund Ung Vänster (UV) och Miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom (GU) till EMK.
Men olika planer stod på dagordningen och en debatt började ta form på stormötet den 17 mars. UV och GU ­ifrågasatte att stormötena var för stora, att vi diskuterade krigsutvecklingen och andra politiska frågor på mötena och att ”organisationer” styrde för mycket. Syftet med detta var att  göra EMK mer etablissemangsvänligt till priset av begränsad direktdemokrati i EMK. De ville begränsa stödet till RS inom EMK.

Istället för att prioritera ­strejken föreslog UV och GU att samordningsgruppen skulle mobilisera till en ”fredshelg” på Café Lava.
En majoritet på stormötet var öve­rens om att det skulle vara felprio­riterat att mobilisera till en fredshelg när bara några dagar återstod till krigsutbrottet. Mötet beslöt att vi skulle koncentrera oss på strejken och bygget på våra skolor.
Redan veckan efter strejken 5 mars varslade vi för riksomfattande skolstrejk för dag X i tidningar och i morgon-tv. Brev med varsel om strejk till rektorerna delades ut till skolkommittéerna.

Kvällen innan krigsutbrottet, den 19 mars, uppvaktade en delegation från EMK LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin.
Delegationen pressade henne på att utlysa politisk strejk mot kriget efter den uppmaning om internationel­la strejker Europafacket gått ut med. LO valde istället en tyst minut medan andra, t ex flera SEKO-klubbar och Teaterförbundet, flera dagar innan antagit uttalanden för strejk.

Natten till torsdagen den 20 mars gick krigslarmet. Samordnings­gruppen satte under småtimmarna igång en telefonkedja till strejkkommittéerna och ut till EMK-grupper i landet, funktionärerna samlades och vi varslade för strejk ytterligare en gång på morgon-tv.
I Stockholm anslöt 10 000 elever till demonstrationen. Av 18 talare var elva representanter för olika skolkommittéer.
I Göteborg gick 4 000 elever ut i strejk, 1 500 i Uppsala, 1 000 i Umeå, 500 i Luleå, 350 i Eskilstuna. Det var också strejker i Skellefteå, Karlstad, Söderhamn, Hudiksvall, Flen, Sundsvall och dagen efter i Lund. Sammanlagt strejkade över 20 000 elever i Sverige dag X.
Strejken var en enorm succé och EMK växte till att slutligen ha kommittéer och aktivister på 120 skolor i Storstockholm.
På följande stormöte i Stockholm blossade återigen debatten om EMK:s organisering upp. Representanterna från UV och GU förlorade mot majoriteten när de på stormötet, ­dagarna efter strejken, lade förslag om ett mer restriktivt och byråkratiskt EMK i Stockholm.
Det ena kravet var att ”politiska organisationer inte ska få synas på mötena”, inte sälja tidningar eller ge ut flygblad. Inga partier skulle få tala på demonstrationerna. En ledande medlem i UV försvarade förslagen med att SSU inte skulle vilja gå med annars.
Den logiken innebar att de organisationer som spelar en viktig roll skulle begränsas så att en annan – vars moderparti inte tydligt sagt nej till krig – ­skulle kunna gå med.
Den öppna samordningsgruppen skulle enligt UV och GU bli en liten styrelse, röst- och yttrandefriheten skulle begränsas. Bara en elev per skola skulle få rösträtt på stormöten – vilket inte skulle bli representativt då vissa skolor hade dussintals ­aktiva men andra bara en.
Ung Vänster gick på stormöten endast för att debattera formfrågor och struntade helt i att bygga ­rörelsen. På dag X uppmanade de sina medlemmar till strejkbryteri.
Dubbelspelet genomskådades och samtliga förslag av UV och GU röstades ned med överväldigande majo­ritet på stormötet.

Stora och levande rörelser ­kräver enhet i aktioner, men också full ­frihet att ha olika politiska idéer och möjlighet att föra fram dem.
Att förbjuda socialister – som arbetat hårt för EMK – att föra fram sin syn, olika paroller och krav i tal, flyg­blad och tidningar är alltid ett bevis på egna politiska svagheter.
Bakom dessa debatter stod två helt olika synsätt på hur kriget kan bekämpas och en massrörelse byggas.
Ung Vänster och andra med koppling till det politiska etablissemanget var rädda för att stöta bort  socialdemokratiska politiker och andra makthavare.
Den ambition vi i Elevkampanjen och Rättvisepartiet Socialisterna (RS) hade med strejkerna var att ungdomen skulle vara stormsvalor och sprida strejkerna till arbetsplatserna.
Om strejkerna hade spridits till svensk vapenindustri, transporter, hamnar, flygplatser m m hade det svenska stödet till kriget kunnat stoppas i praktiken. I en global skala ­hade en sådan utveckling kunnat stoppa hela kriget.
Vi organiserade flera uppmärksammade ”vapeninspektioner” under paroller som ”Rusta skolan – inte militären” med protester utanför de svenska rederier som transporterade krigsmateriel åt USA och Storbritan­nien samt mot t ex Saabs fabrik i Järfälla, vilka tillverkade remsfällare till bombplanen F-14 och F-15.
Vi uppmanade anställda på fabriken att agera fackligt. I pressmeddelanden krävde vi att regeringen omgående skulle avbryta all export av krigsmateriel samt återkalla samtliga exporttillstånd till alla krigförande länders försvarsmakter i kriget mot Irak.

Kriget stoppades inte. Men Elever mot krig och de globala skolstrejker­na var inte förgäves. Som den brittiska journalisten John Pilger skrev ”räddade skolstrejkerna tusentals liv”. Om det inte vore för stormen av protester skulle de krigsförande länderna släppt alla hämningar och tiotusentals fler hade fått sätta livet till i än kraftigare bombräder, av klusterbom-ber och bomber laddade med ­utbränt uran, som i det förra Irakkriget 1991.
Elever mot krig var också en viktig erfarenhet för tusentals unga som för första gången kände en kollektiv styrka, vikten av organisering och skolades politiskt.
För många ledde kampen mot kriget också till en djupare förståelse för vad krig, imperialism och kapita­listisk plundring är och till att de organiserade sig som medvetna socialister för att i grunden förändra samhället och befria det från krig, kvinnoförtryck, rasism, svält och allt vad den kapitalistiska plundringen för med sig.

Mattias Bernhardsson

ordförande i Elevkampanjen 1999-2003