Belgien: Jobbslakt möts med kamp och förstatligandekrav

Publicerad av Erik Byl

Plats: Charleroi, Genk, Liège, Strasbourg Tema: Världsekonomin

 (photo: Claude Truoung-Ngoc/cc )
I slutet av februari meddelade Caterpillar att man skulle genomföra omfattande personalminskningar vid sina fabriker i Vallonien, den fransktalande södra delen av Belgien. Nära 40 procent av de 3 700 anställda vid fabriken i Gosselies nära Charleroi kommer att förlora sina jobb. Detta var det femte varslet på fem månader som omfattar mer än 1 000 personer.

Stängningen av Fords fabrik i Genk, som planeras till slutet av 2014, kommer att innebära att 4 264 jobb går förlorade. Till det kommer ytterligare 2 000 jobb inom transportföretag och hos underleverantörer.
Stängningen av sju av tolv ­enheter som tillverkar stål och koks vid Arce­lor Mittal i Liège innebär att ytterligare 1 300 jobb försvinner.

Tills helt nyligen verkade det som om den belgiska ekonomin stod emot krisens effekter relativt bra jämfört med andra europeiska länder. Belgien var det första land vars ekonomi åter nådde upp till nivån vid krisens utbrott.
Tillsammans med Tyskland är Belgien ett av få länder inom ­eurozonen där BNP (bruttonationalprodukten) är högre än under första kvartalet 2008. Det beror delvis på landets roll som leverantör till den tyska ekonomin.
Men en annan faktor är de så kallade automatiska stabilisatorerna.  Uppräkningen, visserligen urholkad, av lönerna i förhållande till inflationen har hållit efterfrågan uppe. Ett relativt starkt socialt skyddsnät, tillsammans med subventioner när arbetstiden kortas vid låg efterfrågan, har mildrat krisens effekter. Detta är ett resultat av en historiskt sett stark ställning för fackföreningsrörelsen, med en organisationsgrad jämförbar med de skandinaviska ländernas.
Detta kombineras med en kampvilja, särskilt i Vallonien, den fransktalande delen, som mer påminner om länderna i södra Europa.

Ökningen av antalet varsel som kommit nu beror på flera olika faktorer, först och främst på den överkapacitet som finns i den belgiska ekonomin. Vidare eurokrisen och den ekonomiska nedgången i hela EU. Även inbromsningen för den tyska ekonomin, vilket starkt påverkar den belgiska exporten. Slutligen de åtstramningsåtgärder som politikerna  genomfört när de till sist lyckades bilda en federal regering, efter månader av politisk kris.
När Ford meddelade att de tänkte stänga fabriken i Genk var viljan att kämpa bland arbetarna måttlig.  Många arbetare trodde inte på sina fackföreningars förmåga att bedriva en effektiv kamp och förstatligande framstod inte som ett realistiskt alter­nativ att kämpa för.
Hoppet stod till en generös ­”social plan” med förtidspensioner och ­stora avgångsvederlag. Somliga hoppades på att få bonusar på upp till 150 000 euro (1,3 miljoner kronor) före skatt.
Men arbetare hos transportföretag och underleverantörer kände sig svikna. De organiserade en egen aktions­kommitté genom sina ­fackföreningar. De vägrade börja arbeta och stoppade på så sätt produktionen i Fords fabrik. Det ledde fram till en överens­kommelse om att samma sociala plan skulle gälla för både Ford och transport- och ­underleverantörsföretagen.
Men sedan dess har det visat sig att avgångsvederlagen verkar bli ­betydligt mindre än vad många hade hoppats på. Om så blir fallet kommer tanken på en ockupation, eller till och med kravet på förstatligande, att börja växa, åtminstone bland en kampvillig minoritet.

Trots att det egentligen bara är tomma ord från fackföreningsledningarnas sida vid ståljätten Arcelor Mittal, har det offentliga talet om övertagande genom det regionala styret eller förstatligande gjort att många arbetare har övervägt detta alternativ.
Under en period kunde de fackliga ledarna vid Arcelor Mittal kanalisera ilskan genom att be politikerna att ingripa för deras räkning. De vände sig till den federala regeringen i Bryssel, till EU-kommissionen i Strasbourg och till den regionala regeringen i Namur. Men arbetarnas demonstrationer möttes med vattenkanoner, tårgas, batonger och sköldar. I Strasbourg användes gummikulor, vilket ledde till att en arbetare förlorade synen.
Men successivt växer förutsättningarna för ett nytt initiativ fram. Solidariteten med de uppsagda arbetarna är enorm.

LSP/PSL (CWI i Belgien) har föreslagit att denna solidaritet bör manifesteras genom lokala demonstrationer. I Liege planeras det en sådan den 30 mars. Vi förespråkar även ockupation av de drabbade arbetsplatserna för att skapa en grund kring vilken ett solidaritetsarbete kan organiseras.
Vi förespråkar också att aktionskommittéer och solidaritetskommit­téer ska bildas för att ge utrymme för alla som vill vara med och bygga upp rörelsen.
Ännu kan det framstå som abstrakt, men vi tror att en ockupation av en arbetsplats kan leda vidare till en kedja av ockupationer av samma slag som under ockupationsrörelsen under 1970-talet.
På 1970-talet var arbetarnas självförtroende och aktivitet större, men då var ockå facktopparnas manöverutrymme större.
De fackliga ledarna tvingades exempelvis att den 21 fe­bruari utlysa en massdemonstration som samlade 40 000 personer. I den stora demonstrationen riktade LSP/PSL in sig på  två krav.
På plakaten kunde man läsa ”Arcelor Mittal, Ford,…det är vi som bygger upp fabrikerna: mobilisera, organisera, ockupera för övertagande och förstatligande” och ”Stoppa åtstramningarna med en verklig aktionsplan och generalstrejk(er)”.
Några banderoller från olika arbetsplatser hade liknande innehåll.

En opinionsmätning som genomfördes veckan före den 21 februari och som offentliggjordes dagen ­efter demonstrationen visar att våra krav ligger i linje med stämningarna. Mer än 70 procent sa att de var för att multinationella företag ska tvingas ge garantier för anställningstryggheten för att få skattelättnader. 60 procent ville se ett lagligt förbud mot uppsägningar i företag som gör vinst. Men kanske viktigast var att 43 procent var för ett regionalt övertagande eller förstatligande av företag som ett sätt att förhindra nedläggningar och att rädda jobb.
Inget av de politiska partierna står för den politiska kurs som pekas ut i opinonsundersökningen. Alla beskri­ver sig som maktlösa gentemot de multinationella företagen, marknaderna och EU.

De fackliga ledarnas inriktning att försöka minimera skadorna genom att försöka ha goda relationer med så kallade arbetarrepresentanter inom det kristdemokratiska partiet, eller inom de socialdemokratiska och gröna partierna, har misslyckats fullständigt.
Det finns ett stort antal lokala bränder som kan bryta ut när som helst och sprida sig vidare. Ilskan över förlorade arbetstillfällen, ojämlikhet, social orättvisa och de rikas lyxiga leverne börjar påverka stämningarna.
I ett flygblad från det socialdemokratiskt kontrollerade facket vid Bayer i Antwerpen avslöjas en del chockerande fakta hämtade från företagets årsredovisning. Bayers vd tjänar 2 000 euro (17 000 kronor) i timmen. Det är 88 gånger mer än en genomsnittslön på Bayer.
Många är redan övertygade om att det är dags för de rika att betala. Opinionsmätningar tyder på att upp till 80 procent är för en ökad beskatt­ning av de rika.
Men det finns också en stämning  av att allt är ödesbestämt, en utbredd känsla av att ingenting kan göras, att de fackliga ledarna inte är bättre än politikerna och att när de tar kamp är det bara för att det gynnar byråkra­terna i toppen, inte medlemmarna.

Samtidigt som det finns en potential, är vänstern fortfarande svag och bristfälligt organiserad. Men detta kan förändras snabbt när stormen bryter ut, som ett resultat av mer allmänna angrepp på löner och levnadsstandard.
På grund av att arbetarklassens potentiella styrka inte används fullt ut, framförallt eftersom det inte finns någon konsekvent ledning, finns tyvärr en risk för fortsatta nederlag, som kan bli stora.
Men på detta skulle många aktivister inom arbetarrörelsen svara: ”De som kämpar kan förlora, men de som inte kämpar har redan ­förlorat.” Vi gör allt vi kan för att förhindra ytterligare nederlag. Samtidigt ser vi att de kommer att bidra till att ytterligare skärpa det taktiska, strategiska och programmatiska vapen arbetarna behöver i kampen för en socialistisk samhällsomvandling.

Erik Byl
PSL/LSP (CWI i Belgien)