Maduro segrade i Venezuela (Uppdaterad 2013-04-18)

Publicerad av Kristofer Lundberg

Tema: Antikapitalistiska protester

 (photo: )
PSUV:s (Venezuelas förenade socialistparti) kandidat Nicolás Maduro, tillika avlidne Hugo Chávez namngivne efterträdare vann söndagens presidentval, men valutgången visar ett allt mer polariserat land.

Arbetarna och de fattiga firar ­givetvis, men valresultatet skickar en verklig varning om högerns valresultat och PSUV-väljarnas röstskolk.
Maduro vann med en marginal på bara 265 000 röster, motsvarande 50,75 procent av rösterna mot 48,97 procent för högerns Henrique Capriles.
Samtidigt var valdeltagandet ­lägre än tidigare. Ett lågt valdeltagande har, som vi har varnat för, gynnat ­högern.
Vad valresultatet ger uttryck för är en fara för den bolivariska revolutionen, skeptism och trötthet från massorna.
Chávez popularitet märktes i hans förmåga att mobilisera ­arbetare och fattiga till att rösta. De som tidigare inte röstat på grund av ­misstro mot systemet såg att en röst på Chávez innebar en förändring.
Men 14 år av revolution utan brott med kapitalismen har tröttat ut massorna, som nu har röstat med fötter­na.
Maduro lovade i sina tal under valkampanjen att fortsätta den socialistiska revolution som har inletts av Chávez. De reformer han lovade är bland annat att höja minimilönerna med 45 procent.
Maduro och PSUV har samlat till massiva demonstrationer och massmöten, vilket visar att arbetare och fattiga inser att hotet från högern är på allvar – men det är långt ifrån de samlingar som Chávez mötte.
Men största delen av den korta och intensiva valkampanjen har präglats av en näst intill religiös framtoning om Maduro som Chávez lärjunge, om att ”vi alla är Chávez barn”.
Maduro har till och med sagt att han ”mött Chávez i skepnad av en fågel”. Dessa opolitiska utspel slog dock tillbaka och opinionssiffrorna sjönk som resultat av det.

Högerns Capriles, som förlorade fjolårets presidentval mot Chávez gick nu till val på parollen att han skulle bryta ”14 år av socialism” och under valkampanj anklagade han den sittande regeringen för korruption.
Som imperialismens och den inhemska kapitalistklassens och oligar­kins megafon anklagar han Chávez och PSUV för att ha rånat landet på dess oljerikedomar.

Men i själva verket har förstatligandet av oljeindustrin för första gången fört dessa rikedomar tillbaka till folket i form av sociala reformer, skola, sjukvård, arbete och bostäder. Något som befolkningen tidigare ­bara kunnat drömma om.
Högeroppositionens Capriles har falskt försökt framställa sig som de fattigas vän och lovat att missionerna ska få vara kvar. Hans kam-panj har framförallt spelat på nationalism och parollen ”Vi är alla venezuelaner”.
Till skillnad från tidigare har högern lyckats med att samla till verkliga massmöten, framförallt bland studenter.

Från att själva först varit ­skeptiska till att ett bra valresultat skulle ­kunna vara möjligt efter Chávez död kände de medvind under valkampanjen och i slutskedet utropade Capirales sig som den möjliga vinnaren.
Efter att ha förlorat ännu en gång skriker högern nu om valfusk.

Maduros valseger är givetvis ett viktigt om än tillfälligt försvar av de sociala reformerna, men det innebär inte på något sätt att revolutionen automatiskt är säkrad eller kommer att fördjupas under Maduro.
Chávez auktoritet och popularitet hade en stabiliserande effekt på såväl samhället som internt inom PSUV, något som Maduro saknar. Det är därför troligt att en inre maktstrid bryter ut inom PSUV mellan vänstern och högern, där högern lutar sig mot byråkratin.
Den nyvalda presidenten Maduro är busschaufför och kommer från de fackliga leden, vilket gör honom påverkbar av arbetarklassen.
De revolutionära massorna kan därför komma att pressa Maduro till vänster på samma sätt som Chávez pressades av massorna.
Men då måste känslan av hopplöshet åter bytas ut mot entusiasm, passivitet till aktivitet  och massorna formera sin egen makt underifrån i bostadsområden och på arbetsplatser.
Viljan till detta manifesterades på Chávez begravning, då 3 miljoner marscherade under slagord som ”Socialism nu mer än någonsin!” och ”Här marscherar ett revolutionärt folk!”.

För att bygga socialismen i Venezuela behöver revolutionen fördjupas och kapitalismen avskaffas.
Marknadens makt måste brytas och ersättas med en demokratiskt planerad ekonomi och arbetarstyre. För detta kämpar Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation Socialismo Revolucionario (CWI i Venezuela).

Kristofer Lundberg

Uppdatering 2013-04-18

Efterspelet av valet i Venezuela har varit de våldsammaste på flera år med sju dödsfall som följd. Högern har utnyttjat Chavez död för att destabilisera Venezuela.

Under måndagen (den 15 april)  mördades flera framstående aktivister för PSUV (Venezuelas förenade socialistparti, som grundades av den bortgångne Hugo Chavez ) och fackligt aktiva. Kubanska läkare har misshandlats, skolor och vårdcentraler som satts upp av regeringens missionesprogram har attackerats och bränts ned och PSUV:s lokalkontor vandaliserats. Även regeringsbyggnader och statliga TV kanalen Telesur attackerades.
     
När masken ramlat av ”den demokratiska oppositionen” visas dess verkliga ansikte.

President Maduro uppmanar nu sina sympatisörer att mobilisera.

PSUV supportrar uppmanas försvara vårdcentraler och aktivister, men fredligt betonar han.

- Låt er inte provoceras av deras våld, meddelade Maduro.

Samtidigt har regeringen satt upp en ny anti-kupp-styrka.

Högern kräver omräkning av rösterna i ett sätt att misstänkliggöra regeringen, de har fått internationellt stöd av USA och Spanien medan Kuba, Bolivia, Uruguay, Nicaragua, Argentina och Brasilien redan gratulerat Maduro till valsegern.

Tusentals rödklädda regeringsanhängare samlades när Maduro svors in som president för att visa sitt stöd till regeringen.

Samtidigt som PSUV aktivister firade med fest och fyrverkerier samlade högern tusentals studenter som blockerade Avenyn Plaza Altamira.

Högern erkänner inte valresultatet och har uppmanat sina supportrar ut på gatorna. Högerdemonstranterna har skapat kravaller och bilbränder. Där de drar fram har de bränt sopor och bildäck och svarta moln sprider sig från deras samlingar.

Avslöjande om våldsamma planer på destabilisera landet kom redan innan valet då Colombianska paramilitärer greps i Venezuela och det avslöjandes att Salvadorianska legoknektar tagit sig in i landet. Detta var bakgrunden till att Venezuela stängde gränsen inför valet. Hur många som tagit sig in innan gränsen stängdes vet ingen.

Högern provocerar fram våld och instabilitet för att försvaga regeringen och vänstern. Bakom detta står samma krafter som försökte genomföra militärkuppen mot Chavez och kan bara besvaras på samma sätt, av massornas egna ingripande.

Maduro står inför svåra uppgifter. Att PSUV tappade 630 000 röster samtidigt som högern gick fram med 700 000 är en allvarlig varning. Det blir allt tydligare att vad som höll ihop den Chavistiska rörelsen var Chavez.

Maduro testas nu inför massorna, om han skulle mena allvar bakom slagorden från valkampanjen om att fortsätta bygget av den socialistiska revolutionen är detta ett tillfälle då högerns provokation bör besvaras med störtandet av kapitalismen.

För revolutionära socialister och arbetarklassen i Venezuela står man nu inför att slå tillbaka högern och dess provokationer men framförallt att fördjupa och fullborda revolutionen.

Uppgiften att en gång för alla krossa högern är en politisk fråga och kopplat till de sociala reformerna och vem som kontrollerar samhället.

Kontrarevolutionens piskrapp kan mobilisera massorna för att bygga socialismen.

Att slå tillbaka högern handlar om att bekämpa det missnöje som faktiskt gjort det möjligt för Capriles att ökade med 700 000 röster handlar om att förbättra levnadsförhållande ytterligare, ta kontroll över situationen med stigande kriminalitet och att ytterligare minska arbetslösheten och förbättra bostadssituationen. Detta är starkt sammankopplat med kampen för att bryta med kapitalismen.

PSUV och arbetarklassen måste besvara kontrarevolutionen och isolera högern. Detta kan enbart göras genom att fullborda den socialistiska revolutionen.

Kristofer Lundberg