Europa i jäsning

Publicerad av

Tema: EU och EMU

Det få ljus i tunneln som fortfarande brann, om än svagt. håller snabbt på att släckas. Så kan man beskriva det ekonomiska, politiska och sociala läget i Europa i allmänhet och inom eurozonen i synnerhet.
Arbetslösheten i exempelvis Grekland och Spanien ligger nu på samma höga nivåer som i USA under 1930-talets depression. I mars nådde arbetslösheten i eurozonen över 12 procent (19,2 miljoner människor), efter att ha stigit 23 månader i rad.
Aldrig har väl allt tal om ett ”socialt Europa” klingat så falskt som nu.
I sex kvartal i rad har nu eurozonens ekonomi varit krympande, vilket är ett nattsvart historiskt rekord. Allt fler har antingen kastats ned i avgrunden eller står vid dess brant. Skaran av krisländer i akut nöd inkluderar idag även Frankrike och Italien, eurozonens nästa största respektive tredje största ekonomier.
Efter Cypern kan Slovenien bli nästa euroland att hamna under Trojkans förödande förmyndarskap. I ett desperat försök att slippa söka nödlån har Sloveniens regering lanserat ett nytt gigantiskt privatiseringsprogram. Trots att det var ilskan mot privatiseringar och den påföljande korruptionen som födde den massrörelse som fick landets tidigare regeringschef att avgå tidigare i år. Nya massprotester står på dagordningen i Slovenien och resten av Europa. Det blir en het försommar, åtminstone vad gäller klasskampen.
Dessutom tenderar kampen att bli än mer militant och bitter till följd av regeringarnas försök att dölja sin eg­en svaghet bakom diktatoriska åtgärder och allt hårdare utfall mot dem som kämpar.
I Grekland har den sittande regeringen vid tre tillfällen i år använt sig av en diktatorisk undantagslag för att stoppa strejkerna. Det senaste tillfället var i förra veckan när en lärarstrejk förbjöds.
Den grekiska regeringen, vars tre partier inte ens tillsammans når 30 procent i opinionsundersökningarna, sitter endast kvar på grund av vänsterns – Syriza och kommunistpartiet KKE – och fackföreningarnas totala oförmåga att ta kampen vidare.
Istället för att ta sikte på att fälla regeringen genom en serie längre generalstrejker och ockupationer av alla viktiga samhällsfunktioner fortsätter man med att genomföra kortare protestaktioner som samlar allt färre, eftersom det finns en utbredd medvetenhet om att det inte är tillräckligt med ännu en 24-timmars strejk och demonstration.
Men den fortsatta kampen i Grekland kan också, precis som i fjol, få ny kraft av växande massprotester i andra länder. Inte minst kampen i södra Europa kan bli en injektion.
I både Spanien och Portugal står nya miljonprotester på dagordningen. ”Närmare två tredjedelar av spanjorerna ställer sig bakom proteströrelsen ’de indignerade’ som åter börjat ta till gatorna. I en opinionsundersökning för den spanska tidningen El País räkning svarade 63 procent av de 14 000 tillfrågade att de stödjer rörelsen. Stödet är ungefär lika stort som för två år sedan” (europaportalen.se den 20 maj).
Samtidigt visar en annan undersökning fallande stöd för de två traditionellt största partierna – det regerande högerpartiet Partido Popular och socialdemokratiska PSOE. Vänsterpartiet IU går däremot framåt och ligger på rekordhöga 15,9 procent. Och i Portugal samlar vänstern – Vänsterblocket och kommunistpartiet PCP – dryga 20 procent. I båda dessa länder har vänstern nu en historisk chans att ta initiativet och tillsammans med fack och sociala rörelser bygga upp en kamprörelse som har målet att fälla respektive lands högerregering.

Gemensamma samordnade strejkaktioner på inte bara den iberiska halvön utan runt om i Europa kan ta kampen till en ny, högre nivå. Europafacket bör omedelbart sätta ett nytt datum för en gemensam aktionsdag, som går längre än den historiska kampdagen den 24 november i fjol, mot EU:s högerpolitik – för jobb och välfärd.