Familjenormen på väg att luckras upp

Publicerad av AnnaMaria Berggren Ericsson

Tema: HBTQ

 (photo: )
Temat för årets Pride-festival är ”familjen”. Med begrepp som stjärnfamilj och regnbågsfamilj samt juridiska framsteg - som samkönade äktenskap - har det tidigare starka bandet mellan familjebegreppet och heteronormen sakta börjat ruckas på. Men varför är familjen så viktig, och hur ska vi som är normkritiker och feminister förhålla oss till begreppet?

För att titta närmare på vad familjebegreppets innebörd är krävs ett historiskt perspektiv. Länge har den heteronormativa familjen utgjort samhällets minsta ekonomiska enhet. Ända fram till 1971 beskattades exempelvis gifta pars inkomster gemensamt, vilket gjorde det mindre lönsamt för en kvinna med en högavlönad man att själv också arbeta. Än i dag sambeskattas par bland annat i Frankrike och Tyskland.
Men har kärnfamiljen alltid varit samhällets minsta byggsten? Låt oss förflytta oss en bit tillbaka i historien, närmare bestämt till en tid innan människan blev bofast. Lasse Berg skriver i sina böcker Gryning över Kalahari (2007) och uppföljaren Skymningssång i Kalahari (2011) om hur vi människor blev de vi är idag. Genom att basera sig på de senaste rönen inom arkeologi, antropologi och andra vetenskaper, men även egna besök hos ett av de san-folk i södra Afrika som sannolikt är de som längst bevarat vår ursprungliga jägar- och samlarlivsstil, visar han på hur det som gjorde att människan fick ett evolutionärt övertag över andra arter var vår förmåga till samarbete och jämlikhet. 

Under mer än 90 procent av Homo Sapiens cirka 200 000 år på jorden har vi levt som jägare och samlare, troligtvis i grupper om 20-40 personer. Sannolikt förekom mer eller mindre fasta parförhållanden, men det var inte dessa utan gruppen som utgjorde samhällets bas, inom vilken mat och annat fördelades lika. Även barnomsorg sköttes kollektivt, Lasse Berg skriver om hur han under sina besök hos san-folken lade märke till hur samtliga vuxna turades om att bära, sköta och kela med de minsta barnen. Redan från treårsåldern föreföll barnen bli relativt självständiga, de lekte med och tog hand om varandra och lärde sig genom att härma de äldre. På så sätt behövde ingen mor ”stanna hemma med barnen” utan både män och kvinnor kunde i större eller mindre utsträckning delta i såväl matinsamling och jakt som beslutsfattande. 
Något man kan sakna i Lasse Bergs båda böcker är redogörelser för hur det förhöll sig med heteronormen i de tidiga samhällena. Då man exempelvis på flera håll i världen hittat grottmålningar föreställande sexuella handlingar mellan samkönade personer kan vi åtminstone hoppas att olika sexuella läggningar tolererades.

För runt tiotusen år sedan började människan byta livsstil och bli bofast. Det finns flera teorier om de orsakerna, bland annat kan klimatförändringar ha spelat in. Genom att börja odla marken kunde fler människor försörjas på en mindre yta, även om det faktiskt krävde både mer och hårdare arbete per person. 
Med bofastheten kom möjligheten till egendom. Redskap och mat hade innan varit för tungt att bära med sig annat än i liten utsträckning. Nu kunde plötsligt ett överskott börja produceras genom jordbruk och boskapsskötsel, vilket vissa grupper också började utveckla. Detta lade grunden för konflikter. Dels uppstod risken för stöld av skörden eller boskapen, och därmed möjligheten för vissa individer att få stort inflytande genom att ta på sig rollen som beskyddare – ett första steg mot militärmakt. Dels kom frågan om vem som skulle ärva egendomen att bli viktig. 

Människorna levde ännu i matrilinjära storfamiljer, en samhällsform som långt in i modern tid rått hos exempelvis de nordamerikanska irokeserna, eller Haudenosaunee – ”folket i långhus” – som de själva kallar sig. Ett matrilinjärt samhälle, ej att förväxla med matriarkat, innebär att egendomen förs vidare på moderns sida. Döttrarna stannade i storhushållet medan sönerna fick gifta in sig i ett annat hushåll, vilket gav kvinnan en stark ställning och möjlighet att exempelvis sparka ut en man hon var missnöjd med. Modern forskning visar att övergången från detta system till ett patrilinjärt kom i samband med ökad djurhållning. Detta hänger ihop med att mannen inför ett giftermål förväntades föra med sig en gåva till det nya hushållet, och boskap blev en lämplig form för denna gåva. Genom att istället låta sönerna ärva boskapen kunde föräldrarna säkra sig om många barnbarn, särskilt om männen dessutom kunde gifta sig med mer än en kvinna. I samband med denna utveckling blev det även allt viktigare för männen att kontrollera kvinnornas sexualitet, för att försäkra sig om att avkomman verkligen var deras biologiska.

Fram växte ett samhälle där kvinnor blev en slags handelsvara som kunde köpas och säljas av män. Även annan typ av människohandel uppstod också snart. Genom att en person som arbetar på åkern eller med att vakta boskap producerar mer överskott än vad hen själv behöver för att överleva blev det för första gången lönsamt med slaveri. Samhällets minsta byggkloss hade nu blivit vad som på latin kom att kallas familia och betyder ”samtliga slavar, barn och annan egendom som tillhör en man”. 

Familjenormen har sedan fortsatt att förändras i takt med samhället. I och med industrialismen och kapitalismens införande bantades den ned till en kärnfamilj. 
Borgarklassens kvinnor förväntades vara hemmafruar, medan kvinnor inom arbetarklassen fick allt svårare att få ihop kraven på att ta hand om barnen med lönearbete för att klara uppehället. 
Idag har de reformer som arbetar- och kvinnorörelsen kämpat sig till gjort tillvaron något lättare för lågavlönade föräldrar men än kvarstår många problem, inte minst för den som bryter mot normerna.

Det går inte att skruva tillbaka klockan, och inte heller är det något att sträva efter, men kanske finns det ändå något att hämta ur den livsstil vi människor haft innan vårt samhälle började stratifieras. Med en omgivning som inte alltid var hundraprocentigt välvillig tog vi oss framåt i gemenskaper baserade på frivillighet och solidaritet –  en samlevnadsform som höll i uppåt tvåhundra tusen år!

AnnaMaria Berggren Ericsson