Nya spänningarna över Gibraltar

Publicerad av John Hird

Rajoys och Camerons regeringar avleder uppmärksamheten från inrikes kriser med nya ökande spänningar över Gibraltar.

De till synes plötsligt ökade spänningarna mellan Spanien och Storbritannien över Gibraltar sätter strålkastarljuset på den olösta frågan om vem som ska ha överhöghet över området. Den frågan har levt kvar som ett arv från de båda ländernas koloniala historia.
Dagens strid om Gibraltar ger en bild av hur långt högerregeringar är beredd att gå i sin strävan att vända uppmärksamheten bort från den egna åtstramningspolitiken och misslyckanden.

Tidigare i år avslöjades att ledande företrädare för det styrande högerpartiet Partido Popular, inkluderat landets premiärminister Mariano Rajoy, via hemliga konton fått stora summor från olika bolag. Denna korruptionshärva kan fälla regeringen och PP söker desperat efter en väg som kan leda bort från den situation man nu är fångad i.
Det är knappast någon tillfällighet att regeringen gör allt för att Gibraltar ska förbli i medias fokus samtidigt som bland annat PP:s generalsekreterare Maria Dolores de Cospedal står inför domstol angående sin medverkan i den korruptionsskandal som rullats upp och som bara blivit än allvarligare efter att PP:s förre kassör Luis Barcenas erkänt att partiet under 20 år tid tagit emot stora summor i mutor från det så kallade näringslivet.
Rajoy-regeringen har därför ett brännande egenintresse av att medias intresse även i fortsättningen fokuseras kring Gibraltar och att pressen, radio och tv hellre talar om behovet av att ”Stå upp för Spanien” än rapporterar om korruptionshärvan.

Den spanska regeringen har exempelvis anklagat Gibraltars myndigheter för att sabotera det spanska fisket genom att dumpa stora betongblock i Algecirasbukten (bukten mellan Gibraltar och Spanien). Vidare har Spanien anklagat Gibraltar för att vara ett illegalt skatteparadis och en bas för smuggling.
Den spanska polisen har dessutom beordrats att minutiöst kontrollera alla bilar som passerar gränsen vilket resulterat i enorma köer och långa förseningar. Den spanska utrikesministern har också hotat att kräva 50 euro (456 kr) av alla som åker in eller ut ur Gibraltar. Om denna avgift infördes skulle vara en stor upptrappning av tvisten.
10 000 spanska arbetare jobbar i Gibraltar. Manuel López, från Astecg (den fackförening som organiserar de spanska arbetare i Gibraltar) menar att de ökande spänningarna mellan de spanska och brittiska regeringarna har en negativ påverkan på arbetarnas liv och riskerar underminera grannsämjan.
I en tv-debatt nyligen svepte olika högerförståsigpåare in sig i den spanska flaggan och fördömde brittisk kolonialism och hyllade Rajoy för att ”stå upp för Spanien”. Borgmästaren i Algeciras (spansk stad nära gränsen till Gibraltar), från PP, som spelat en central roll i den senaste tidens inflammerade utveckling kring Gibraltar utmanades dock av Astecg-fackets Juan José som sa att ”Borgmästaren säger att han står upp för Andalusien men trots det talar han aldrig om den enorma arbetslösheten i La Linea. Han gör inget för arbetarna i La Linea” (La Linea gränsar till Gibraltar).

Juan försökte göra ytterligare poäng om hur hela frågan var en skenmanöver men tystades av en hysterisk panel. Facket beklagade i samma tv-debatt att konflikten användes för att avleda uppmärksamheten från andra frågor.
”Frågan om betongblock i bukten har manipulerats. Andalusiens regering har lagt ner många fler block i bukten med hänvisning till att man vill skydda den marina faunan, men inget har sagt något om detta”.

En annan organisation (en spansk NGO) har påpekat att miljöfrågor inte borde användas som en ursäkt att inflammera konflikten och att regeringen borde uppmärksamma viktigare frågor som exempelvis fartygens ”bunkring” (överföring av bränslen till sjöss för att undvika skatter). “Bunkring” används flitigt i bukten mellan Spanien och Gibraltar. Spaniens jordbruks- och miljöminister Arias Cañete (PP) har tidigare varit styrelseordförande i Petrolifera Ducar S.L, vilket är ett företag som ägnar sig åt denna miljöfarliga ”affärsverksamhet”!

Utrikesministern, Margallo, har demagogiskt förklarat att ”nu är det roliga slut” vad gäller frågan om Gibraltar. Astecg har svarat att ett så oansvarigt prat kan leda till den värsta krisen sedan 1969 då diktatorn Franco stängde gränsen till Gibraltar. Det står klart att även om Gibraltars myndigheter inte sänkt ner betongblock i bukten skulle PP-regeringen hittat på någon annan ursäkt för att resa frågan om Gibraltars framtid. När det gäller den spanska regeringen så pekar mycket på att det handlar om en planerad igångsättning av konflikten.
Rajoy och den brittiska premiärministern David Cameron är nu inblandade i en lika för lika (tit-for-tat) diplomati. Cameron hotar med att dra Spanien inför Europadomstolen över gränskontrollerna samtidigt som brittiska krigsfartyg tagit kurs mot Gibraltar, medan Rajoy insisterar på att de är i sin fulla rätt och överväger på fullt allvar att införa avgifter för att korsa gränsen. Spaniens utrikesminister undersöker till och med möjligheten att tillsammans med Argentina få igenom en FN-resolution som kopplar konflikten om överhögheten över Gibraltar till konflikten om Malvinas/Falklandsöarna, vilket skulle utgöra en exempellös höjning av spänningarna mellan två av EU:s stora makter. De försöker båda att verka starka och beslutsamma. I verkligheten liknar de två skalliga män som slåss om en peruk!

Vilka är då de de historiska rötterna till dagens konflikt?
Spanien förlorade Gibraltar till England enligt fredsfördraget i Utrecht 1713, som lät britterna behålla Gibraltar som ett krigsbyte efter det krig som rasat om den spanska tronföljden. Under andra världskriget (1939-45) var klippan ett strategiskt fort och flottbas för Storbritannien i Medelhavet. Francoregimen (diktatorn Francisco Franco regerade i Spanien från 1939 till sin död 1975) krävde hela tiden att Storbritannien skulle återlämna Gibraltar, 1969 stängdes till och med gränsen. Det i sin tur skapade den, fram till idag, allvarligaste krisen.
Spänningarna över Gibraltar avtog gradvis i och med att den parlamentariska demokratins införande i Spanien, Lissabonavtalet 1980 och Spaniens inträde i EU och Nato. Öppnandet av gränsen fördröjdes emellertid när Gibraltar användes som en omlastningsplats under Malvinas/Falklandskriget 1982.

De ungefär 30 000 innevånarna i Gibraltar har två gånger röstat med överväldigande majoritet mot att inte bli en del av Spanien. De ökande spänningarna över Gibraltar visar att olösta koloniala konflikter kan blossa upp i denna instabila politiska situation som den kapitalistiska ekonomiska krisen orsakat. Den visar även att skrupelfria högerpolitiker inte tvekar att använda det patriotiska kortet när det passar dem utan att man tar någon som helst hänsyn till konsekvenserna för arbetare och deras familjer och deras levebröd.
I det långa loppet kan konflikter som Gibraltar, som är en återgång till kolonialismens och imperiebyggandets tid, endast lösas under ramen för samarbete mellan folken som skulle följa på en socialistisk federation på den Iberiska halvön och i hela Europa. Under den pågående krisen måste socialister förklara att de spanska, brittiska och Gibraltars arbetare inte kan lita på Rajoy och Cameron och deras högerregeringar.

Ledarna för den spanska arbetarrörelsen och vänstern delar delvis skulden för att den svaga spanska regeringen kunnat använda Gibraltar som ett medel för att avleda och få andrum. Endast en brådskande och fast kampplan, vilket inkluderar en generalstrejk för att fälla regeringen, ockupation av arbetsplatser och bildandet av demokratiska massförsamlingar kopplade till en enhetsfront för vänstern runt UI och de sociala rörelserna som tar kamp för arbetarregering kan skära igenom de rökridåer som Rajoy och Cameron har upprättat.

Försvara de spanska arbetarnas rätt till jobb i Gibraltar.
Nej till nya tidskrävand och överdrivna gränskontroller.

– Inget stöd till Rajoy eller Cameron och deras arbetarfientliga regeringar
– Skydda miljön i Gibraltarbukten/Bahía de Algeciras. Stoppa bunkringen
– Enighet mellan Spaniens och Gibraltars arbetare – kamp för en socialistisk federation på den Iberiska halvän, med garanterade demokratiska rättigheter för alla nationella, som en del av ett socialistiskt Europa och värld.

John Hird, Socialismo Revolucionario (CWI i Spanien)