Klasskriget 1913

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Böcker

 (photo: )
För 100 år sedan gjorde kapitalisterna i Dublin ett allvarligt försök att krossa fackföreningarna. Resultatet blev ett sex månader långt klasskrig.

25 000 arbetare kastades ut från sina arbetsplatser (lockoutades) när de vägrade ta avstånd från den radikala fackföreningen ITGWU. Över 100 000 dublinbor sattes på svältkur, polis och militär upprättade ett brutalt förtryck och fem arbetare dödades under kampen.
Striden på Irland 1913 innehåller lärdomar och inspiration för idag, långt över landets gränser. Med kämpande ledare som Jim Larkin och James Connolly i spetsen för stridbara fack kunde arbetarklassen skaka hela samhället i grunden.

Socialist Party på Irland (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti) har påpassligt gett ut en bok om den hårda striden för 100 år sedan. Än så länge finns den inte på svenska, men många av Offensivs läsare kan läsa och ha glädje av den på engelska.
I ett kapitel utmanar Joe Higgins, parlamentsledamot för Socialist Party, dagens fackliga ledare. ICTU, motsvarigheten till LO och TCO, har en miljon medlemmar, varav 600 000 i republiken Irland.
Men istället för att ta strid mot massarbetslösheten, lönesänkningarna och åtstramningspolitiken stöder de fackliga ledarna Labourpartiet, som ingår i regeringen och genomför EU:s och Trojkans attacker.
Kontrasten mot 1913 kunde inte vara större. Under några år dessför- innan hade arbetarna byggt upp kämpande fackföreningar. De hade beredskap att gå ut i kamp, använda sympatistrejker och andra stödåtgärder, att strejker skulle ha effektiva strejkvaktskedjor och stoppa strejkbrytare, att blockera varor till och från de företag strejken gällde.
Boken ger flera exempel på hur facken då kunde pressa arbetsgivarna till eftergifter. Jim Larkin kom till Irland 1907 från Liverpool där hamnarbetarna vunnit flera strider. Han var först verksam i Belfast, som just 1907 skakades av en arbetarrevolt inklusive en massdemonstration med 100 000 deltagare.

Senare kom Larkin till Dublin, där det fack han byggde upp, ITGWU, på några år växte till 30 000 medlemmar. Den tidning han grundade, Irish Worker, hade i genomsnitt 20 000 i upplaga och nådde som mest 94 000 exemplar.
Skillnaden mot idag gäller inte bara Irland. Kampstämningarna i fackföreningsrörelsen gjorde 1900-talets första år till år av stora strejker och kamp, som t ex den första ryska revolutionen 1905 och storstrejken i Sverige 1909.
Arbetsgivarna förstod att Larkins fackförening var ett hot. Den störste kapitalisten av dem alla, William Martin Murphy som bland annat kontrollerade Dublins spårvägar, ställde ultimatum att hans anställda måste lämna ITGWU. När arbetarna vägrade avskedade han först sju och sedan 200 spårvägsarbetare. Motsvarande hände på Murphys tidning  Independent. Svaret blev strejk inom spårvägen, massmöten och demonstrationer.
Kapitalisterna och deras stat stängde ute 25 000 arbetare från jobbet. Hälften av dem var medlemmar i ITGWU, resten vägrade ta avstånd från den radikala fackföreningen. Boken beskriver hur det blev starten på ett långt klasskrig i Dublin.

De strejkande och andra arbetare konfronterade och kastade sten mot de spårvagnar som kördes av chefer och strejkbrytare. Independents tidningsbilar blockerades.
Kapitalisternas stat satte in polis och militär, som i praktiken ockuperade gator och torg. De gjorde allt för att förhindra ett stort arbetarmöte söndagen den 31 augusti. Denna dag, som kallades Bloody Sunday, tvingades över 500 arbetare söka läkarvård efter polisens attacker. Sammanlagt dödades fem arbetare under konflikten.
Larkin greps i samband med den blodiga söndagen och dömdes senare till sju månaders straffarbete. Men protesterna mot domen var så starka att han släpptes efter mindre än tre veckor. Han inledde då omedelbart en turné i England för att få stöd. Den blev en enorm framgång, med 20 000 åhörare i Manchester och 30 000 i London.
Samtidigt upprättades arbetarnas försvarsstyrkor, som sågs som klassens egen armé. Solidariteten från andra arbetare var mycket stark och kampen på gatorna fortsatte. I ett kapitel i boken beskrivs hur de många strejkande kvinnorna tillhörde “de mest högröstade av de strejkande, alltid med på demonstrationer, strejkvaktskedjor och de många aktiviteterna mot strejkbrytare”. Flera unga kvinnor dömdes till fängelse under lockouten.

Den brittiska fackliga centralorganisationen, TUC, utlovade stöd och skickade en del ekonomiskt stöd men förrådde i praktiken de strejkande. Larkin kommenterade att pengar var bra, men inte i sig räckte för att vinna striden. Stödstrejker från de brittiska facken var det som krävts för seger.
Klasskampen på Irland återkom ännu starkare under åren 1917-22. Här finns också exempel från massdemonstrationer och kamp under 1970- och 80-talen.
Jim Larkin reste efter strejken till USA för att försöka samla in pengar och stöd. 1915 var han en av talarna på Joe Hills begravning. Senare dömdes han till fängelse i USA, fick ett stöduttalande från den Kommunistiska Internationalen och besöktes i fängelset av bland andra Charlie Chaplin.
– Let us Rise, var Larkins uppmaning till arbetarklassen 1913. Boken med samma namn är en socialistisk måste-bok.

Per-Åke Westerlund