Eurokrisen sedd från Aten

Bästa boken hittills om EU och Trojkan

Publicerad av Per Olsson

Tema: EU och EMU, Böcker

Skulden – eurokrisen sedd från Aten av Kajsa Ekis Ekman (Leopard Förlag, augusti 2013) är enligt mitt tycke den absolut bästa bok som hittills har skrivits om eurokrisen och Trojkans – EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) – samt den så kallade marknadens allt hårdare strypgrepp om Grekland. 

Kajsa Ekis Ekmans nya bok Skulden är en lysande uppgörelse med alla borgerliga ursäkter för åtstramningspolitiken och försök att skylla krisen på grekerna som ständigt anklagas för att ”ha levt över sina tillgångar”. Men också en bok som visar var alternativet finns; i solidaritet, organiserad kamp och demokratisk socialism.
Boken flyttar läsaren till ett Grekland som pulserar av kamp och diskussioner om vad som bör göras och hur.
Kajsa Ekis Ekman deltar exempelvis på stormötena på det ockuperade Syntagmatorget i centrala Aten, som under 2011 är symbolen för direktdemokrati. Hon blir tårgasad i den historiska 48-timmars generalstrejken i oktober 2011 och berättar från möten med Vi betalar inte-kampanjer. Vidare träffar hon anställda på ett behandlingshem för psykiskt sjuka som driver verksamheten vidare, trots att de inte har fått lön på fyra månader samt besöker en fabrik som arbetarna tagit över. 
Detta sker samtidigt som krisen bara förvärras och når en i det närmaste ofattbar omfattning och djup. Effekterna av Trojkans krispolitik har bara sin motsvarighet i krigets förödelse. På ett par år har det grekiska samhället kastats decennier tillbaka i tiden. 
De flesta av författarens vänner har under de två senaste åren förlorat sina jobb och en av de få  som har jobbet kvar har fått sin lön i det närmaste halverad. Hon arbetar tio timmar om dagen sex dagar i veckan för en månadslön som ligger på under 6 000 kronor i månaden.
Boken är emellertid inte bara en beskrivning av vad som sker utan tecknar också bakgrunden till euron och EU samt ger inte minst förklaringar till krisens orsaker. Avsnitten om kapitalismen mutation – från ”guldåldern” 1950-73 till dagens kronisk instabila monopolfinanskapitalism – kan läsas som en kort introduktion till Marx och dagens kapitalistiska kris. 

Men framför allt är detta en bok om Grekland. Ett Grekland som har brandskattats till den grad att de som söker sig till sjukhus uppmanas att ta med egna sprutor och bandage, lönerna har halverats och det finns kvarter i Aten där knappt någon har jobb och där en gammal vän som bara för några år sedan hade ett välbetalt jobb men som nu har tvingats att bli tiggare. Enligt officiella siffror steg arbetslösheten i maj i år till 27,6 procent och ungdomsarbetslösheten till 64 procent, mot 16,7 procent respektive 42 procent sommaren 2011 då Kajsa Ekis Ekman anlände till landet och bestämde sig för att skriva boken.
”Läget är så allvarligt att insamlingar startats för att skänka barnmat, mjölkpulver och mediciner. Samtidigt lämnar runt 17 miljarder euro (drygt 155 miljarder kr)landet varje kvartal i form av räntor. Att betala av skulden går före allt annat. Betalningarna går till utländska banker, privata långivare och de som köpt grekiska statspapper. De tre senaste åren har Europa och IMF lånat Grekland 219 miljarder euro (2 002 miljarder kr). I stort sett hela summan, 221,2 miljarder 2 022,5 miljarder kr) , har gått till att betala av räntan på de gamla lånen och stötta upp grekiska banker.”
Stödlånen har inte varit till någon hjälp för Grekland, utan har fungerat som bidrag till banker och spekulanter samt, inte minst som ett verktyg för att påtvinga landet den moderna historiens kanske mest omfattande nedskärningspaket. 

De oemotsvarade nedskärningarna har mötts av en masskamp av väldiga dimensioner. Inte bara arbetarna och ungdomarna utan även stora delar av medelklassen, egna företagare och bönder har varit ute på gatorna. Masskampen nådde sin höjdpunkt under 2011 med två 48-timmars generalstrejker inom loppet av några månader. En högerpolitiker som intervjuas i boken erkänner ”jag tänkte att nu blir det revolution” när han såg massorna och röken från tårgasen under generalstrejken i oktober.
Masskampen fick visserligen ny energi i Grekland under 2012, mycket till följd av kampen i Spanien och Portugal, men också av det hopp som vänsterpartiet Syrizas valframgång tände i maj-juni det året. 
Då på försommaren fanns en historisk chans för vänstern – Syriza och kommunistpartiet KKE – att gå framåt som ett gemensamt regeringsalternativ. Men den chansen missades, mycket till följd av KKE:s sekterism och vägran att samarbeta. Med en knapp majoritet kunde en ny Trojkavänlig regeringskoalition bildas under ledning av valets förlorare – högerpartiet Ny Demokrati och socialdemokratiska Pasok. Sedan dess har koalitionen ytterligare försvagats efter regeringens diktatoriska stängning av Greklands motsvarighet till SVT och Sveriges Radio i våras.
Det missmod och den förtvivlan som idag råder bland massorna efter att man trots 17 generalstrejker sedan 2010 inte har lyckats fälla regeringen och den fortsatta krisen i kombination med Syrizas högervridning, samt den förlamning som tycks ha lagt sig över stora delar av vänstern har gett ökat utrymme för reaktionen i form av regeringens nationalism och rasism samt nazistiska Gyllene Gryning. 

Bara i år har regeringen vid tre tillfällen använt lagar från militärjuntans diktatur (1967-74) för att stoppa strejker och stängningen av den statliga tv:n och radion var en åtgärd som hämtad från juntatiden. Det kan inte heller uteslutas att Ny Demokrati snart eller efter nästa val försöker sitta kvar genom att erbjuda regeringsplatser till Gyllene Gryning.
Men att Trojkan och den härskande klassen har vunnit de första slagen betyder inte att striden är över, långt därifrån. Däremot behöver arbetarna och de unga tid för att kunna samla sig till en motoffensiv. Och kontrarevolutionens många piskrapp kan provocera fram ett nytt uppsving i masskampen. 

Xekinima (CWI i Gekland) har tillsammans med andra varit med om att bilda en rad antifascistiska kommittéer runt om i Grekland för att bekämpa rasismen och nazistvåldet. Xekinima har även tagit initiativ som kan samla olika socialistiska strömningar, som finns inom och utanför Syriza och KKE, bakom ett socialistiskt aktionsprogram. 
Grekland är fast i en ekonomisk depression och landets kapitalism har gjort bankrutt. Trojkan och åtstramningspolitikens katastrofala misslyckande märks såväl i att skulderna fortsätter att öka som att ekonomin snart har krympt med mer än en fjärdedel sedan 2008.
Det sista Grekland behöver är nya villkorade stödlån från Trojkan för att kunna göra skuldavbetalningar på ytterligare 40 miljarder euro 2014-15, enligt Guardian den 27 augusti.
Det finns ingen utväg på kapitalistiskt grund. Alternativet är att aktivister från facken, vänstern och sociala rörelser förenas i gemensam kamp för ”att ta statsmakten” för att slänga av sig eurons tvångströja, vägrar att betala skulden och införa valutakontroll samt ta över banker och storföretag. Samtidigt som man vädjar om aktivt stöd från motståndare till åtstramningspolitiken i övriga Europa. Denna uppgift blir inte lätt och det blir en kamp mot tiden. Men livsnödvändig, om inte Skuldens varning om att även demokratin till sist faller offer för Trojkans och dess marionetters framfart i Grekland ska bli en kuslig verklighet.

Per Olsson