Inför Socialism i rörelse 12-13 oktober

Publicerad av

Tema: Marxism

 (photo: )
 (photo: )

Socialismen i arbetarrörelsens historia

Socialistiska pionjärer bildade fackföreningarna:
”Det första, viktiga steget till en mot arbetsgivarna oberoende, facklig rörelse togs i Stockholm mellan hösten 1885 och maj 1886.
Det var då August Palm och de revolutionära socialistiska ­pion-järerna besegrade de liberala reformisterna i Fackföreningarnas ­centralkommitté i Stockholm utifrån ’grundsatsen att arbetsvinsten bör tillfalla dem som arbetar...’
På initiativ av Fackföreningarnas centralkommitté i Göteborg organiserades sedan den första Skandinavis­ka arbetarkongressen i augusti 1886. Denna uttalade med stöd av ombud från 49 svenska fackföreningar, 13 danska och 19 norska: ’Då... det privatkapitalistiska produktionssättet är ett ständigt hinder för tillväga­bringande av lycka och tillfredsställelse i samhället, uttalar kongressen sitt godkännande av det socialistiska programmet.’”
Ur Offensiv nr 308

”Svenska revolutionen” 1917 – det började i Västervik
”Den mest uppseendeväckande och stilbildande bland de första av en mäktig våg av spontana hungerdemonstrationer som från den 11 april sedan svepte över hela landet i april och maj ägde rum i Västervik måndagen den 16 april.
Efter en mindre demonstration med uppvaktning av krismyndigheterna på fredagen beslutade industristadens arbetare på en del större arbetsplatser på måndagen att gå ut i en strejk, som snabbt blev allmän, och samlas till ett stort massmöte på Stortorget.
Genidraget blev sedan att utse ombud från organisationer och arbetsplatser, som i grupper gick iväg för att uppsöka stadens livsmedelshandlare, bagerier, vedhandlare, stadshotellet och kvarnen o s v.
På kvällens nya stormöte antogs lokala krav på fler påbrödskort till de arbetande, inställd skatteindrivning hos lågavlönade och kontroll över brödsädens förmalning.
Till regeringen och arbetsgivarna ställde Västerviks arbetare krav på stopp för livsmedelsexporten, återställd levnadsstandard till 1914 års nivå, åttatimmarsdag och skattefria årsinkomster för lågavlönade.
Även om de lokalt starka syndika­listerna under ledning av stenarbeta­ren Frans Gustavsson inte lyckades få med sig LO-facken på att kräva en
o­medelbar strejk för åtta timmars arbetsdag och en kraftig löneökning blev framgången de följande ­dagarna enorm.”
Ur Offensiv nr 731


Vad hände med 68-vänstern & Välfärdssverige?

1968 började med generalstrejken i Frankrike
”1968 var ett år som präglades av revolter och uppror. Längst gick utvecklingen i Frankrike i maj 1968. I den historiska generalstrejken i maj deltog 10 miljoner människor. Arbetarna och ungdomarna i Frankrike hade fredligt kunnat gripa makten. Frankrikes dåvarande president gene­ral Charles de Gaulle gick i ­landsflykt, fast övertygad om att den gamla kapitalistiska ordningen var på väg att rasa samman. (...)
Men mer än någonting annat var 1968 ett år som inledde en ny våg av arbetarkamp. Efter Frankrike följde den revolutionära utvecklingen i Italien under 1969-71, som inleddes med strejkrörelsen 1968.
Över hela Europa ägde en dramatisk uppgång i strejkaktiviteten rum. Under konfliktperioden 1968-72 ökade även de inofficiella, ’vilda’ strejkerna markant i antal.”
Ur Offensiv 809

Arbetsgivarnas reaktion mot välfärden
”Arbetsgivarnas uppblåsta brösttoner 1980 representerade maktelitens revolt mot den offentliga sektorns framväxt och mot den nya arbetsrätt som hade utformats som ett svar på de många så kallade vilda strejker som genomförts i början av 1970-talet.
Det var fråga om en kapitalistisk reaktion mot de många eftergifter man ansåg sig ha tvingats göra när det gällde sociala förbättringar och arbetsrätten, som t ex Lag om anställningsskydd (LAS), Medbestämmandelagen (MBL) och den nya arbetsmiljölagen.
Främst hoppades SAF kunna sätta stopp för alla fortsatta diskussioner om hur arbetarna skulle ta makten över företagen, få facken att överge kraven på förstatliganden och få LO att ge upp sitt förslag om så kallade löntagarfonder, ett vinstandelssystem som till en början skulle innebära att facken fick stegvist växande aktieposter i företagen som, åtminstone på papperet, skulle leda till att man blev den största aktieägaren om 20-30 år.
LO:s usprungliga löntagarfondsförslag var en reformistisk utopi. Kapitalismen kan inte avskaffas stegvist via fonder, utan det krävs medveten klasskamp – en revolutionär förändring.
Löntagarfonderna var LO-toppens försök att hitta ett svar till kravet på socialisering (förstatliganden), en planerad ekonomi och kamp för att verkligen avskaffa kapitalismen.
Genom att sätta klackarna i marken 1980 hoppades kapitalisterna på att kunna inleda en ständig omfördelning av produktionsresultatet – från löner och offentlig sektor till vinster och privata förmögenheter.
En politik som senare skulle kallas nyliberal blev ett av verktygen, men för att bana väg för totalpolitisk kursändring måste facken besegras.
Arbetsgivarna dolde aldrig detta. SAF-chefen Curt Nicolin, från Wallenbergsfären, sa exempelvis att masslockouten av 750 000 arbetare 1980 var ”en investering för framtiden”, trots att den beräknades kosta verkstadsföretagen och ekonomin cirka 10 miljarder kronor i dagens penningvärde.”
Ur Offensiv nr 924


Arbetarklassen – ute eller inne?

Generalstrejker visar styrka
”Den 14 november 2012 strejkade och protesterade miljoner arbetare runt om i Europa i den första internationellt organiserade strejkdagen mot åtstramningar sedan krisen började.
Protester och strejker ägde rum i över 20 olika länder på Europafackets alleuropeiska protestdag.
Generalstrejker och massdemonstrationer har skakat EU-etablissemanget och deras uppdragsgivare kapitalisterna. Den 14 november gav en glimt av den otroliga kraft som arbetarklassen besitter om kampen är koordinerad över gränserna, speciellt i Spanien och Portugal, där protesterna blev stora.”
Ur Offensiv nr 1026

Högerns hat mot arbetarklassen
”Thatcher representerade en primitiv, brutal, klasskamp mot arbetarklassens rättigheter och villkor. Lärdomen av thatcherismen är att kapitalismen är oförmögen att erbjuda arbetarklassen arbete och bra villkor, vare sig i Storbritannien eller i världsskala.”
Från socialisterna.org 4 april 2013

Är socialismen realistisk?

Vinster i välfärden och socialism
”Svenskt Näringslivs kampanj visar vad det handlar om – fördelningen av samhällets resurser, ägande och makt. Ska samhällets välfärd och service ägas gemensamt av offentliga sektorn eller av en liten grupp kapitalister?
För att bryta kapitalets diktatur, som inte minst märks i sämre villkor för de anställda, krävs att privatiserad vård, skola, omsorg, kollektivtrafik o s v återtas av kommuner, landsting och stat. Den offentliga sektorn måste samtidigt demokratiseras, med verkligt inflytande och makt hos anställda, brukare och anhöriga.
För att detta ska vara möjligt krävs en massiv mobilisering av arbetare, tjänstemän, pensionärer, elever o s v. Fackföreningarna måste vara demokratiska och kämpande.
'Näringslivets' motstånd gör att kampen i grunden handlar om hela kapitalets makt – även banker och privata storföretag. För att säkra välfärd utan vinst krävs ett socialistiskt svar.”
Ur Offensiv nr 1016

Rosa Luxemburg:
”Sociala reformer eller revolution?  Kan socialdemokratin verkligen vara mot sociala reformer?
Eller kan socialdemokratin ställa den sociala revolutionen, den omvälvning av den bestående ordningen, som utgör dess slutmål, i motsats till de sociala reformerna? Nej, ingalunda.
För socialdemokratin utgör tvärtom den ständiga, praktiska kampen för sociala reformer, vilka på grundval av den rådande ordningen skall förbättra läget för det arbetande folket, liksom kampen för demokratiska institutioner, det enda sättet att leda proletariatets klasskamp och arbeta sig fram mot slutmålet, övertagandet av den politiska makten och upphävandet av lönesystemet.
Mellan sociala reformer och social revolution råder för socialdemokratin ett oupplösligt samband, i det att kampen för sociala reformer är dess medel, den sociala omvälvningen däremot dess mål.”
Ur Rosa Luxemburgs förord till sin skrift Sociala reformer eller revolution, utgiven
år 1900 (återpublicerad i Offensiv nr 908)


Marxismen tillbaka – här är dess ABCD

A) Klasskampen som historiens drivkraft
Studiet av den franska revolutionen 1789 förde Marx till insikten om klasskampens betydelse som historiens pådrivande faktor: ”Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer.
(...)
När borgarklassen (kapitalistklassen) kämpat ner motståndet från adeln, som i Frankrike efter 1789, öppnades vägen för kapitalismens frammarsch. I England hade borgarklassen segrat tidigare, i det inbördeskrig som rasade mellan 1642 och 1651, vilket möjliggjort att just England blev det kapitalistiska samhällets vagga. När produktivkrafterna inte längre kunde utvecklas under feodalismen, måste dess bojor sprängas för att ge plats åt ett nytt produktionssätt – det kapitalistiska.
Klassernas inbördes förhållande bestäms av dess ställning i produktionen. Under kapitalismen är samhället uppdelat i två huvudsakliga klasser: arbetarna och kapitalisterna som köper deras arbetskraft och låter dem arbeta åt sig och tillägnar sig det mervärde som bara arbetarna skapar. I ett kapitalistiskt samhälle är produktionsmedlen i privat ägo och ägarna (kapitalisterna) kontrollerar samhällets rikedomar och trots dagens globalisering utgör nationalstaten ett socialt fundament. Det privata ägandet och nationalstaten sätter ständigt bestämda gränser för kapitalismens utveckling.

B) Kapitalet och kapitalismen

Produktion av mervärde är kapitalistens omedelbara mål. I dagligt tal – kapitalismen är ett system för produktion av profit.
Trots att kapitalismen har skapat och förenat världens ekonomier på en världsmarknad förkvävs produk­tionen av de ännu existerande natio­nella barriärerna. Trots att produktionen är samhällelig (varje vara är en produkt av många människors arbete) sker arbete inte för ­samhället utan för en eller ett fåtal kapitalister. Kapitalisterna erbjuder sedan varor­na på en marknad som för dem är att likna vid en okänd, blind storhet.
Produktivkrafternas utveckling kommer därför hela tiden i motsätt­ning till det privata ägandet av produktionsmedlen och nationalstater­nas barriärer. Krig och kriser uppstår och detta har kännetecknat kapitalismen sedan dess begynnelse.

C) Organisera arbetarklassen
Det var inte bara arbetet med Kapitalet som sysselsatte Marx under 1850- och 60-talet. Han upprätthöll även kontakter med den tidens arbetarledare i England och medverka­de regelbundet i deras tidningar.
(...)
Kapitalismen bredde ut sig över världen. Ett nytt uppsving hade grundlagts av upptäckterna av guld i Kalifornien och Australien. Världshandeln expanderade som aldrig förr.
Organiseringen av arbetarklassen i internationell skala ställdes åter på dagordningen i slutet av 1850-talet. Kapitalismen var ­internationell och därmed uppstod behovet av en international.
Marx var alltid beredd att kasta allt åt sidan om han kunde göra något som direkt kunde bidra till arbe­tarklassens organisering.

På ett möte i London 1863 bilda­des en kommitté som skulle utgöra utkast till stadgar för en ny internationell förening, preliminärt skulle en kongress hållas påföljande år. Kommittén bestod av ­representanter från engelska fackföreningar, socia­listiska grupper (Marx representera­de de tyska socialisterna) och utopis­ter av olika kulörer.
År 1864 bildades Internationella arbetarassociationen. Marx skrev den plattform som enhälligt antogs. Denna plattform innehöll en summering och generalisering av händel­serna från 1848-64 och perspektiv på framtiden. Den avslutades med orden ”Proletärer i alla länder förena er!”.
Marx formulerade också de stadgar som antogs. Där slogs det fast att: ”Arbetarklassens frigörelse är dess eget verk”. Vidare hette det att: ”arbetarklassens frigörelse är varken en lokal eller en nationell uppgift utan en samhällelig [läs social och internationell]. Den omfattar alla länder med modern samhällsutveckling. Den kan fullbordas endast genom dessa länders planmässiga samverkan”.

D) Socialismen
Återigen står vi i en situation där bara marxismen kan ge vägledning till en framtid som är värd att ­kämpa för – socialismen. Till och med en rad borgerliga skribenter och kommentatorer hänvisar till Marx. Men endast till ”ekonomen” Marx och dennes analys av kapitalismen och dess kriser och självfallet inte till hans politiska slutsats som kommer ur Marx analys; en socialistisk samhällsomvandling – en revolution – är nödvändig.
Artikeln bygger på utdrag ur Marx liv och gärning av Per Olsson, publicerad i Offensiv nr 103 och på nytt i nr 1 029.

Har alla blivit borgare?

Hos SCB redovisas följande siffror:
■ 2,0 miljoner personer har inga finansiella tillgångar alls.
■ Drygt 4 miljoner har upp till 99 999 kronor.
■ 26 865 personer har över fem miljoner. Av dem har 34 stycken över 500 miljoner kronor.”

Ur Offensiv nr 1048