Berlusconi är äntligen på väg ut

Publicerad av Chris Thomas

”Berlusconi är död”, tillkännagav en av hans närmaste medarbetare efter den värsta veckan i Berlusconis politiska karriär. Uttalandet kom efter att Berlusconi tvingats göra en förödmjukande u-sväng i den förtroendeomröstning som hölls den 2 oktober. Berlusconi blev överkört av sitt eget parti och regeringen satt kvar. Ovan på det röstade en senatskommitté för att avsätta honom som senator. Hans politiska liv har kanske inte gått ut helt och hållet, men han är definitivt på väg ut.

Politiska beslut i Italien har i åratal motiverats och påverkats av Berlusconis personliga och affärsmässiga förehavanden.
I augusti fälldes Berlusconi för skattefusk i hans Mediasetföretag och dömdes till fyra års fängelse. Han hamnar till följd av sin ålder (77 år) inte i fängelse, utan kan välja mellan husarrest eller samhälls­tjänst under ett års tid. Det ser ut som att han kommer att välja det andra, mjukare alternativet. Att han till att börja med dömdes till ett fyraårigt straff innebär att han blir o­möjlig att ha som senator.

Så fort som parlamentets kamrar bekräftar senatskommitténs beslut kommer han bli tvungen att avgå. En domstol kommer senare denna månad att fastställa hur länge han kommer att hållas borta från ämbetet, vilket troligen blir mellan ett och tre år snarare än maxtiden på fem år.
En konsekvens av det är att han mister sin politiska immunitet, vilket tillsammans med de andra domstolsmål han har hängande över sig (inklusive sexköp av en underårig prostituerad och mutandet av en senator till att hoppa av till hans parti) teoretiskt sett kan innebära att han grips och ­fängslas om han befinns vara skyldig.
Berlusconi svarade med en motoffensiv mot ”politiskt ­motiverade” juridiska och politiska beslut ­ämnade att ”få bort mig”. Han försökte under flera veckors tid hålla regeringen som gisslan, vilket skapade ytterligare en politisk och potentiell ekonomisk kris.
Han tvingade sina fem PDL-ministrar (PDL, Frihetens folk) i koalitionsregeringen, som leds av socialdemokraten Enrico Letta, att lämna in sina avgångsansökningar. Sedan beslöt han sig, tillsammans med endast en handfull av sina närmaste politiska kompisar, för att PDL inte skulle stödja regeringen i förtroendeomröstningen.
Partiet, som är hans egen personliga skapelse och som han har kontrollerat sedan bildandet 1994, exploderade dock i ett oemotsvarat uppror och vägrade att rätta in sig i ledet. Med hans personliga partiskapelse på randen till splittring och fallande aktiekurser för hans företag tvingades Berlusconi till en förödmjukande reträtt och PDL stödde regeringen i förtroendeomröstningen.

”Krisen avvärjd, Lettaregeringen stärkt”. Dessa är nu ­huvudrubrikerna i media, men i verkligheten har de senaste veckornas händelser på ett klart och tydligt sätt avslöjat denna regerings bräcklighet och osäkra ­ställning, vilket i sig självt är en återspegling av den italienska kapitalismens akuta ekonomiska, sociala och politiska kris.
Av G7-länderna är Italien den enda som fortfarande befinner sig i recession med ett BNP-fall på 8 procent sedan 2007-2008. Industriproduktionen har störtdykt med 25 procent och arbetslösheten bland de unga mellan 16-25 år har ökat till 40 procent.
För arbetare och unga som kämpar för att få det att gå ihop ekonomiskt mot slutet av månaden framstår den ”politiska kris” som har utspelat sig under de senaste veckorna som något enbart teatraliskt – som något som är miljontals kilometer bortom vardags­livets problem och bekymmer.
Lettakoalitionen sattes samman i april som en sista utpostsregering efter att väljarna i valet i februari med överväldigande majoritet hade förkastat nedskärningar, det dysfunktionella politiska systemet och dess två huvudrepresentanter, Berlusconis PDL och socialdemokratiska PD, antingen genom röstskolk eller genom att rösta (25 procent) på Beppe Grillos populistiska Femstjärnerörelse.

Efter att ha röstat för förändring fick människor mer av samma sak med en PDL/PD-koalition.
Även efter förtroendeomröstningen fortsätter den italienska kapi­talistklassen, EU och marknaden att leva i ständig oro för att dagens ­svaga och paralyserade regering ska falla. De är alla ställda inför faktumet att de inte har några pålitliga och stabila politiska representanter.
Åttio procent av befolkningen ­säger att den politiska krisen inte är löst, få tror att regeringen kommer att klara sig fram till år 2015 (Lettas ursprungliga mål). Även om PDL splittras i en ”moderat” kristdemokratisk formation och ett populistiskt högerparti, vilket verkar sannolikt, och Berlusconis inflytande på regeringen minskar, kommer det att finnas ett fortsatt enormt tryck på partierna i koalitionen att genomföra åtgärder som lindrar krisens värsta effekter.

Men samtidigt som krisen ­förvärras finns det tyvärr inga omedelbart förestående framtidsutsikter för att bilda ett nytt stort kämpande vänsteralternativ.
Ett sådant alternativ kommer att växa fram på grundval av framtida kamp på arbetsplatserna och i lokalsamhällena, inte genom de olika felslagna försöken att sy ihop resterna av vänstergrupper (som Gremaschi, den forna ledaren för det radikala metallarbetarfacket FIOM, försöker göra med sitt ROSSA-initiativ), inte heller runt formationer baserade på ett legalistiskt försvar av demokratin och konstitutionen (understött av den nuvarande FIOM-ledaren, Landini, samt en grupp intellektuella).
ControCorrente (CWI i Italien) är öppet för samarbete med andra politiska vänsterkrafter, men huvudvikten under denna period ligger på att utveckla arbetsplats- och ­social kamp, som till exempel mot massprivatiseringearna i Genua.
Det är dagens och framtidens kamp som lägger grunden för ett återuppbyggande av arbetarklassens politiska organisationer i Italien.

Chris Thomas
Controcorrente (CWI i Italien)