Ökat antal urspårningar ett resultat av avregleringarna

Publicerad av Ammar Khorshed

Tema: SEKO, Sveriges ekonomi

 (photo: )

Ännu en tågurspårning, denna gång söder om Stockholm, skapar ytterligare tågkaos. Högerpolitikens vandalisering av järnvägen har skapat en potentiell dödsfälla för alla som vill resa miljövänligt genom Sverige.

Knappt har tågen börjat rulla igen sedan den förra urspårningen söder om Stockholm i slutet av november förra året, innan en ny olycka orsakar problem för resenärerna. Ett posttåg spårade ur natten till den 7 januari på sträckan mellan Stuvsta och Huddinge söder om Stockholm.
Även om trafikstörningarna inte blev lika dramatiska som efter olyckan i november, är urspårningen en allvarlig varning om att järnvägen är i behov av en rejäl upprustning. Det är egentligen bara lyckliga omständig­heter som gjorde att ingen skadades allvarligt eller dog. Det är en mycket obehaglig tanke att föreställas sig vilka konsekvenserna hade kunnat bli om det hade handlat om ett pendel- eller fjärrtåg som hade spårat ur.
– Nu var det brev och paket på tåget men nästa gång är det människor som ligger på bangården. Det är skandal att tåg spårar ur på grund av bristande underhåll samtidigt som man sparkar 700 järnvägsarbetare i Sverige. Det är bara tur att ingen kom till skada, säger Johnny Naderus, ­vice ordförande för Seko Stockholm och anställd på Infranord som sköter underhållet på den sträcka där ­posttåget spårade ur, till sekotidningen.se den 7 januari.

Skandalen var ett faktum när SVT avslöjade att en X2000-förare larmat om ett allvarligt fel på växeln en knapp timme innan urspårningen. Trafikverket stoppade inte trafiken, vilket man givetvis borde ha gjort. Det fanns kända fel i form av sprickbildningar och rostskador på rälsen där posttåget spårade ur.
Sedan 2008 har 43 kända fel på växeln inrapporterats. Seko Stockholms egna undersökningar visar ”att hela spårväxeln är trasig och att tungan som rör sig i växeln är borta. Allt det där bygger på att det har ­varit brister under en lång tid”. SVT Östnytts sammanställning den 20 november 2013 räknar till minst 20 allvarliga tågurspårningar under den senaste femårsperioden, som ­orsakats av fel som redan var inrapporterade till Trafikverket. Det påpekas att siffran är i underkant och behöver jus­teras upp.

Olyckorna har även ökat rejält inom underhållsarbetet. ”Fram till 2007 var det som mest tio olyckor eller tillbud per år, efter det ökar det successivt och 2010-2012 är det i ­stället 30-40 per år”, avslöjar P1-programmet Kalibers granskning den 6 oktober 2013.
Detta är ett direkt resultat av upphandlingssystemet med underbudskonkurrens. Det bolag som lägger det lägsta budet vinner upphandlingen och på så sätt nedprioriteras systematiskt kvalitet, säkerhet och miljö.
Flera partier kräver att generaldirektören för Trafikverket borde avske­das. Men att skylla problemen på individer och enskildas misstag är populistiskt. Även om ansvar borde utkrävas av Trafikverkets ledning, är kravet mest ett slag i luften och ­missar helt de verkliga problemen. De verkliga orsakerna är nämligen strukturel­la och högst politiska.
De som borde sparkas är de såväl ”röda” som blåa regeringar, som är högst ansvariga för vandaliseringen av järnvägstrafiken.
Politiker och myndigheter försöker ofta ge sken av att det handlar om enstaka olyckor och att man inte ska dra förhastade slutsatser. Men det är politikerna som har skapat ett system som styckat upp järnvägen och dribblat bort ansvarsfrågan i en gryta full av ett oöverskådligt antal aktörer.
När tåget är försenat skyller alla på varandra och ingen tar eller tvingas ta ansvaret.
Detsamma gäller vid olyckor och andra allvarliga ­konsekvenser av underdimensioneringen och det försummade underhållet.
Fredrik Bergström och Tore Englén, för konsultfirman WSP, skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 november 2013 att infrastruk­turinvesteringarna (inklusive vägar) har minskat från 4 procent av BNP i mitten av 1960 till 1,5 procent under de senaste två decennierna.
”Till bilden hör även att Sverige under senare decennier investerat mindre i infrastruktur än andra mogna industrilän­der”, konstaterar debat­törerna.
Seko skriver i sitt ­järnvägspolitiska program från 2012 att Sveriges låga utgifter på ”drift, underhåll, reinves­teringar och nyinvesteringar” ­placerar Sverige i botten av jämförda EU-länder.
Enligt Svenskt Näringsliv dras Sverige med en infrastrukturskuld motsvarande 300 miljarder kronor. Det är alltså den summa som skulle krävas för att tillgodose de faktiska ­behoven. Det skulle krävas en fördubbling av investeringarna för att betala av ­hela skulden fram till 2025.

Olyckor beror så klart inte ­alltid på fel på spåren. Men järnvägen består inte av en massa isolerade komponenter som var och en verkar för sig.
Järnvägen är ett helt system som bara kan fungera om alla delarna fungerar och om de dessutom är samordnade. Tåget, rälsen och växlarna kan inte separeras. Om en inte fungerar, havererar helheten. Det räcker därför inte med att ­underhållet av banan förstatligas och samordnas av staten.
Om tågen är i dåligt skick kommer de dels att förstöra spåren, men ­också leda till fortsatta olyckor. Det krävs en tillbakarullning av den nyliberala epidemin som har tillåtits härja på järnvägen alltför länge.
SJ måste återgå till att vara en allmännyttig verksamhet som drivs för resenärernas och miljöns behov, inte i syfte att göra maximal vinst. Privata tågbolag ska inte tillåtas härja och plocka ut vinster inom en sådan vital del av välfärden som järnvägen faktiskt är och samtidigt ställa till det för alla som är beroende av den.
Regeringar av olika kulör har under de senaste decennierna raserat en väl fungerande järnväg.
De har skapat ett system där ­ingen är ansvarig för problemen, där ingen är intresserad av långsiktighet, men där de allra flesta bolagen har goda vinstmarginaler.

Bakom urspårningar och konstant tågkaos ligger en urspårad högerpolitik. En politik som drivs i de privata tågbolagens och underhållsfirmornas tjänst, där de tillåts att plocka russinen ur kakan och göra vinst på populära sträckor och på hafsverk. Bolagen har inga ­långsiktiga intressen i att se till allmännyttan.
Det handlar om kortsiktiga åtaganden där företagens enda intresse ligger i att plundra samhället och resenärerna, för att sedan dra sig ur när de behagar.
Kapitalismens natur är raka motsatsen mot vilket system som skulle krävas för en verklig satsning på infrastruktur för miljövänliga transporter och för en fungerande järnväg. Kapitalismen är kortsiktig, ­kaosartad och är i total avsaknad av översiktlig samordning och planering. Järnvägen kräver samordning mellan räls och tåg, mellan underhåll och drift, samt långsiktig planering av dyra investeringar i infrastruktur, underhållsma­skiner och tåg.
Detta genererar inte i ­ekonomiska vinster på kort sikt. Däremot skulle miljön, resenärerna, personalen och samhället vinna på det.

Om samhället ska få tillgång till fungerande miljövänliga gods- och persontransporter till rimliga priser krävs ett brott mot kapitalismens logik och mot det nyliberala systemskif­tet.
Det krävs ett gemensamt ägande av järnvägen och tågoperatörerna för att möjliggöra långsiktig planering, samordning och investeringar.
Bara efter socialistiska principer kan järnvägen drivas efter miljöns och samhällets behov.