USA-imperialismen försvagas i Mellanöstern

Publicerad av Judy Beishon

Tema: USA:s krig mot Irak

Utsikt över Tahrirtorget, där hundratusentals samlades under revolutionen 2011 som fällde Mubarak. (foto: )
Utsikt över Tahrirtorget, där hundratusentals samlades under revolutionen 2011 som fällde Mubarak.

Den förödande invasionen av Irak 2003 stärkte inte USA-imperialismens ställning. Istället blottades dess begränsningar och invasionen underblåste en våldsam sekteristisk uppdelning. Revolterna under den arabiska våren innebar att några av USA:s viktigaste allierade avsattes. Konflikten i Syrien, regional instabilitet, spänningen mellan Iran och Israel ställer också USA:s auktoritet på prov.

Massupproren under den arabiska våren 2011, särskilt diktatorernas fall i Tunisien och Egypten, skakade USA-imperialismen i grunden. Den stod som maktlös åskådare när vännerna Ben Ali och Hosni Mubarak lyftes bort från makten av massornas motstånd. USA:s president Barack Obama höll till en början fast vid tanken på att de skulle sitta kvar vid makten. Sedan tvingades han snabbt byta fot och försöka få inflytande över de regeringar ledda av Muslims­ka Brödraskapet som kom till makten.
Bara ett år senare, efter en ännu större massrörelse, tog arméns generaler makten i Egypten. Detta ställde Obama inför ett nytt dilemma. Hur skulle han reagera på att en vald islamistisk regering avsattes och dess anhängare och ledare förföljdes? Det har bara gått fyra år sedan Obama i ett tal i Kairo talade om att han strävade efter ”en nystart i relationerna mellan Förenta staterna och muslimer runt om i världen”.
Men USA:s utsända kunde inte ens påverka de egyptiska generalerna till att försöka nå en kompromiss med Mohamed Morsi, den avsatte presidenten från Muslimska Brödra­skapet.
Den amerikanska imperialismen förväntade sig utan tvekan att en åt­ergång till ett militärstyre bättre skulle gagna dess intressen. USA hade varit nära allierat med den ­repressiva Mubarakregimen och detta innebar en återgång till ett styre av samma elit. Samtidigt skulle ett öppet stöd ha gjort USA:s löften om att befrämja ”demokratin” i hela världen till ett rent hån. Detta trots att många människor i Egypten har reagerat mot Morsis auktoritära metoder och fattigdomen i landet.

Därför tog Obama till symboliska sanktioner. USA höll bara inne delar av sitt årliga stöd på 14 miljarder kronor till den egyptiska militären. ­Detta inte minst för att hårdare ­sanktioner skulle kunna slå tillbaka mot Egyptens köp av vapen från amerikanska företag. Saudiarabien, Förenade arab-emiraten och Kuwait kunde erbjuda 130 miljarder kronor till Egyptens generaler för att understödja deras undertryckande av Brödraskapet. Ryssland stod berett med en vapenaffär som omfattade drygt 20 miljarder dollar.
Qatars ledare stod på Morsis sida. De hade stött hans regim. Detsamma gällde för Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan. USA:s alliera­de stod alltså på olika sidor när det gäller Egypten, vilket gjorde det ­ännu svårare för USA att påverka händelseutvecklingen. Det fanns också and-ra skäl till att den amerikanska admi­nistrationen agerade försiktigt. En orsak var att man inte ville riskera Egyptens fredsavtal med Israel. Den såg också oron i Egypten, som är den näst största ekonomin i arabvärlden, som en fara. De fruktade utan tvekan att sanktioner skulle kunna förvärra den ekonomiska situationen i Egypten, vilket skulle kunna utlösa nya massprotester. Dessa skulle kunna leda till att den styrande regimen byts ut, men skulle också kunna bli till ett hot mot själva det kapitalistiska systemet.

Den amerikanska imperialismens oförmåga att genomdriva sin vilja följde efter katastrofala ingripanden på andra håll i denna del av världen. Den västliga militära interventionen i Libyen ledde till att Muammar Gadaffi störtades, men Libyen är idag ett land som är uppsplittrat längs regionala och stammässiga linjer, med brutala maktstrider och omfattande störningar av oljeproduktionen.
De USA-ledda krigen i Irak och Afghanistan kommer att kosta USA hela 6 biljoner dollar (39 000 miljarder kronor). Det motsvarar 75 000 dollar för varje amerikanskt hushåll, enligt en rapport från Harwarduniversitet. Detta kommer ovanpå den förödelse som krigen orsakade och ett stort antal dödade soldater. 6 778 amerikanska soldater förlorade sina liv. Trots allt detta är Irak idag förött av sekteristiskt våld, där striderna i Syrien spiller över gränsen.
Indignationen bland massorna i Mellanöstern över den amerikanska militärens övergrepp gör att även regimer som formellt är USA:s vänner och tar emot betydande ekonomiskt stöd från USA, som Egypten och Pakistan, tvingas tona ned sitt samarbete inför hemmaopinionen. Den af­ghanske presidenten Hamid Karzai tillsattes av USA för att leda en marionettregering, men han ger uttryck för de stämningar mot USA som finns bland befolkningen genom att inte ge de amerikanska trupper som lämnas kvar i Afghanistan fria ­händer. Nouri al-Malikis regering i Irak åter-speglar samma slags fientlighet gentemot amerikanska trupper och trotsar USA:s begäran om att stoppa flödet av vapen från Iran till Syrien via Irak.

Bland de vanliga människorna runt om i världen fanns det en utbredd antikrigsstämning redan före kriget mot Irak 2003. De misslyckan­den och övergrepp som USA och dess allierade har visat upp i Irak, Afghanistan och på andra platser har spätt på och förstärkt det massiva motståndet. Det visade sig i det kraftiga tryck som uppstod i USA och Stor­britannien mot missilangrepp mot Syrien.
Redan från början såg de västliga kapitalistiska makterna en intervention i Syrien som mer problematisk än de tidigare krigen. Det berodde bland annat på Syriens ­komplicerade etniska, nationella och religiösa sammansättning och dess centrala geopolitiska position i Mellanöstern. Av det skälet var Obama mycket tveksam till ett militärt ingripande. Men som ett svar på kraven om ökat stöd till den syriska oppositionen och för att visa att det fanns gränser för vad USA kunde acceptera sa han att användandet av kemiska vapen var en röd linje som inte fick överträdas.
Den röda linjen korsades när kemiska vapen användes i Ghouta den 21 augusti. Det gjorde att den amerikanska imperialismens auktoritet ställdes på spel. ”Om vi vägrar att agera skulle det undergräva trovärdigheten hos USA:s övriga säkerhets­mässiga åttaganden”, sa försvarsminister Charles Hagel inför en kommitté i senaten.

Men Obama mötte ett enormt motstånd inom den amerikanska befolk­ningen mot ett angrepp mot Assads militära apparat. Och Obamas allierade, den brittiska premiärministern David Cameron, föll offer för motståndet i Storbritannien i och med att han förlorade en omröstning i parla­mentet. Det gjorde att Obama såg sig tvingad att backa inför motståndet från en växande opposition i USA, som även omfattade delar av NATO:s hierarki. Ryssland gav honom en utväg genom förslaget att Assad frivilligt kunde lämna ifrån sig sina kemiska vapen.
För Vladimir Putin innebar ­denna helomvändning att hans allierade ­Assad fick sina konventionella vapen skadade av västliga robotar. De ­ryska kapitalisterna och den ryska staten har en betydande vapenexport och andra ekonomiska intressen i Syrien. Den enda ryska militärbasen, utanför de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen, finns i Tartus i Syrien.
Att Obama backade från ­planerna på en militär attack mot Syrien inne­bar därför en skjuts framåt för Rysslands position och gav landet en central medlarroll. Detta betyder inte att Ryssland och USA står på motsat­ta sidor i alla frågor som rör Syrien. Båda fruktar de att kriget kan spridas i regionen och ingen av dem vill se att de miliser som är kopplade till al-Qaida, som utgör en betydande del av den syriska oppositionen, ska kunna få en starkare position.

USA vill trappa ner sin militära närvaro i regionen. De vill inte helt aveckla sina militära engagemang dock, och amerikanska drönare fortsätter att mörda islamistiska milisle­dare i Pakistan, Afghanistan och Jemen. CIA har hjälpt till med träning­en av syriska oppositionsstyrkor i Jordanien och bidragit med vapensändningar till utvalda syriska oppositionsmiliser. Detta har även regi­merna i Qatar, Saudiarabien, Turkiet och Jordanien gjort. Alla stödjer de väpnade grupper som de tror kommer att främja deras intressen och mål.
Omsvängningen mot förhandlingar med Syrien banade väg för förhandlingar med Iran om landets atomindustri. Det är de första förhandlingarna mellan USA och Iran sedan 1979. Detta ledde fram till en ”banbrytande” preliminär överenskommelse. Irans atomprogram kommer att begränsas under de kommande sex månaderna. I gengäld begränsas sanktionerna mot landet.
Den nye presidenten, Hassan Rouhani, kommer inte att i grunden förändra regimens repressiva karaktär. Men valet av Rouhani återspeglar en stark längtan hos de iranska massorna att nå ett slut på de umbäranden som främst skylls på de västliga sanktionerna.
Men samtidigt som USA ­försöker öppna denna nya dörr smälls andra igen i vredesmot av regimer som ser Iran som sin bittra fiende.
Insatserna är höga. Om Iran misstänks närma sig den punkt där ­landet kan tillverka kärnvapen, kommer Saudiarabien, Turkiet och Egypten att vilja följa efter. Ett program i BBC Newsnight den 6 november visade att Saudiarabien redan har planer för ta emot kärnvapen från Pakistan, i ett läge när man anser sig ha behov av detta.

Samtidigt som USA:s auktoritet har försvagats i Mellanöstern, tar de kommentatorer som skriver dödsru­nor över USA:s roll i regionen inte fullt ut hänsyn till landets militära och ekonomiska tyngd. USA har riktat blickarna bort från Mellanöstern och mot dess intressen i Asien och Stillahavsområdet. Detta är en reaktion på Kinas ökade globala inflytande och USA:s misslyckanden i Mellanöstern.
Den ökade oljeutvinningen ur skifferlager gör att nära hälften av den råolja som används i USA kommer att produceras inom landet år 2020, enligt US Energy Information Administration. 82 procent kommer att hämtas från den västliga hemisfären. Men trots detta kommer USA och den globala ekonomin att behöva stabilitet i Mellanösterns oljeproduktion och prisnivå. USA har fortfarande enorma militära resurser till sitt förfogande, som kan styras dit man anser det vara nödvändigt.
USA är den största bland de kapi­talistiska ekonomier som dominerar världens produktion och handel. Det gör att landet direkt och indirekt har tjänat på den kontrarevolutionära utvecklingen i Mellanöstern sedan den arabiska våren. Men landets position och resultat i regionen kommer inte i närheten av de drömmar som den före presidenten Bush och andra nykonservativa politiker hade. De strävade efter ett Mellanöstern som pålitligt skulle tjäna de amerikanska energibolagens och de israeliska storföretagens intressen.

Ett av uttrycken för den katastro­fala utvecklingen är Obamas svängningar och, i vissa fall, paralysering inom utrikespolitiken. Som senator var han 2002 emot kriget mot Irak, men det hindrade honom inte att fortsätta kriget mot Afghanistan och att driva på för raketattacker mot Syrien. Detta trots att han, med sina egna ord, valts för att ”avsluta krig, inte för att starta dem”.
Den amerikanska imperialismen har inte heller varit framgångsrik i sitt ”krig mot terrorismen”. Det man har gjort har bara drivit fler unga muslimer, och en del högerextrema antimuslimer, i armarna på antiimperialistiska terrornätverk. Organisationer som al-Qaida har varierat i storlek och tyngd, men har på senare tid vuxit i och omkring Syrien genom att organisera och träna miliser där.
Fördjupade konflikter mellan sunni- och shiamuslimer är en tragisk utveckling i ett antal länder i Mellanöstern. Den USA-ledda aktionen för att störta sunniregimen i Irak, som ersattes med en vald shiadominerad regering, var en del i en händelsekedja som har förvärrat spänningar­na mellan sunni- och shiamuslimer i hela regionen.

Massorna i Mellanöstern har lidigt länge under brutalt ­förtryckande kapitalistiska och semifeodala eliter. När dessa eliter har berikat sig har det ökat inkomsklyftorna och gjort att fattigdomen har brett ut sig. Vanliga människor i regionen längtar efter en anständig levnadsstandard och demokrati, ett slut på osäkerheten och krigens följder. Det var stämningen under den arabiska våren och i början av upproret i Syrien som på ett förfärligt sätt kapades av sekteristiska krafter.
Vägen bort från årtionden av diktatur och förtryck kommer inte att vara rak, men de senaste årens soci­ala rörelser och strejker har gett viktiga erfarenheter. Efter de jättelika rörelserna i Tunisien och Egypten 2011 har vi sett den största politiska protestvågen sedan 1970-talet i Turkiet under förra sommaren. Den religiösa diktaturen i Iran måste ständigt trycka ned kraven på demokrati för att säkra sin överlevnad. Trots detta kommer en massrörelse förr eller senare att besegra den. I Israel har vi den största proteströrelsen någonsin skakat landets kapitalister under 2011.

Under de proteströrelser som kommer framöver måste oberoende arbetarorganisationer byggas. Det krävs för att arbetarna ska kunna ­visa vägen till att ena människor från ­alla etniska och religiösa bakgrunder. Den fackliga federationen UGTT i Tunisien och de oberoende facken i Egypten, som nu har 2,5 miljoner medlemmar, har förutsättningarna för att kunna spela en avgörande roll i kommande klasstrider.
Arbetarrörelsen och dess partier måste vara beslutsamma motståndare till västlig imperialism och alla Mellanösterns eliter. Samtidigt kommer det att krävas ett program med socialistiska idéer, som kan ­tillgodose behoven hos den stora folkmajorite­ten. Ett sådant program måste bygga på offentligt ägande av de viktigaste industrierna och demokratisk socia­listisk planering.