Blodigt sönderfall hotar Irak

Publicerad av Khorshed Mustafa Aziz

Plats: Irak Tema: USA:s krig mot Irak

Den irakiska befolkningen lider under extremt svåra förhållanden, med fattigdom, svält och en allt otryggare tillvaro. Många tvingas fly undan det blodiga sociala sönderfallet. (foto: Foto: James Gordon / Flickr CC)
Den irakiska befolkningen lider under extremt svåra förhållanden, med fattigdom, svält och en allt otryggare tillvaro. Många tvingas fly undan det blodiga sociala sönderfallet.

Irakiska säkerhetsstyrkor genomför en militär offensiv, med fokus i Anbarprovinsen, mot reaktionära terroristorganisationer. Med all rätt måste terroristerna bekämpas, men en kampanj mot terrorismen kan endast bli framgångsrik om den har demokratisk förankring bland lokalbefolkningen.

Stora delar av den irakiska befolkningen lider oerhört under den rådande situationen. Svält, fattigdom och en allt otryggare tillvaro förhin­drar utvecklingen av samhället och tvingar många på flykt.
Folket finner ofta sig själva och sina familjer i korselden mellan å ena sidan statens väpnade styrkor och å andra sidan reaktionära terrororganisationer som försöker att skaffa sig politiskt inflytande med vapenmakt.
Det är inte ovanligt att säkerhetsstyrkorna genomför både stridsvagnsbeskjutningar och flygbombningar i tätbefolkade områden, vilket oundvikligen skördar många civila offer.
Enligt UNHCR:s (FN:s flyktingor­gan) Adrian Edwards har 70 000 flytt från staden Falluja de senaste veckorna där det råder fullt inbördeskrig mellan säkerhetsstyrkorna och terroristerna. Många stadsdelar har blivit helt tömda på sina befolkningar. Enligt en medlem i Anbars provinsregering har så många som 75% av Fallujas befolkning flytt staden ­sedan kriget startade för snart 11 år sedan. Med den väpnade konfliktens ödeläg­gelse i åtanke, är det därför långt ifrån givet att en militär offensiv mot terroristerna leder till en önskvärd utveckling för lokalbefolkningen.

Säkerhetsstyrkorna, som genomför offensiven i ­Anbarprovinsen, står i praktiken på den sekteristiska shiamuslimska provinsregeringens sida.
De agerar dels mot terroristerna, men även mot politiskt oppositionella sunnimuslimer och andra motståndare till regeringen. Statens styrkor har i realiteten blivit ett verktyg för sekteristiska politiker och på så sätt drivit delar av provinsens befolkning i famnen på islamistiska terroristorganisationer.
Vissa uppfattar terroristerna som ett politiskt alternativ eller åtminstone som ett försvar mot den alltmer impopulära regeringen. Islamiska staten i Irak och Levanten (ISIL), den viktigaste islamistiska terrororganisationen i regionen, har fått ökat inflytande när allt fler vänder sig emot de irakiska säkerhetsstyrkornas sekterism och urskiljningslösa våld.
Till en början hade ISIL enbart ett litet stöd i enskilda områden på landsbygden, men har nu ökat sin närvaro och inflytande även i städerna.
Religiösa ledare häller bensin på elden när de driver på den sekteristiska konflikten genom att ständigt förtala varandras trosinriktning­ar i offentligheten. Men i grunden är det de sekteristiska partierna som är ansvariga för den förvärrade situatio­nen, där många irakier lever i något som närmast kan kallas ett inbördeskrig.
Partierna är även ansvariga för det uppsving som terrorismen har fått i ett Irak som befinner sig under sekteristiskt sönderfall. Det är ­ydligt att den sekteristiska söndringen kommer uppifrån.
Premiärminister Nour Al-Maliki och hans regering bidrar själva ­gärna till att spä på misstron mellan trosin­riktningarna genom att ständigt förtala sunniminoriteten. Politikerna ser den religiösa konflikten som önskvärd för att mobilisera väljare, men också för att undanröja krav på socia­la reformer från den politiska dagordningen.
På så sätt underblåser politiker­eliten en politisk diskurs som i slut-ändan leder till att politiskt desillusio­nerade och desperata människor går från ord till handling och ansluter sig på terroristernas sida.

Terroristgrupper har fått ny energi och är aktivare i allt större delar av landet, där de bygger upp nya baser, infrastruktur och utökar sina vapenförråd.
Vice inrikesminister Adnan El-Asadi menar att terroristerna har så mycket vapen att det skulle räcka för att utplåna hela Bagdad. Vad han undvek att nämna var vilket ansvar han och hans regering har för spridningen av vapen i landet och hur korruptionen har finansierat terroristernas vapenköp.
Terroristernas ökande styrka och våldsbenägenhet gör det oerhört svårt att bekämpa dem och Irak liknar allt mer en plantskola för terrorism i regionen.
Kampen mot terroristerna måste föras även utanför Irak. Terrororganisationernas närvaro har varit tydlig framför allt i inbördeskrigets Syrien, där de får en fristad i Irak för att kunna mobilisera sina miliser till krigföring i grannlandet.
Religiösa ledare och politiker runt-om i arabvärlden (främst Saudiarabien och Qatar) ger både politiskt, moraliskt och finansiellt stöd till terrororganisationerna.
Terroristerna finansierar sin verksamhet via bidrag från just mäktiga män i hela arabvärlden, genom förskingring av skattepengar och ekono­misk brottslighet.
Därför går det inte att utrota terrorismen utan att ta krafttag mot den korrupta och reaktionära makteliten i hela regionen.

Även om USA-imperialismen utåt säger sig bedriva ”kriget mot terroris­men”, är dess bundsförvanter i regio­nen högst ansvariga för stödet till terrorismen i arabvärlden. USA-imperialismen skulle med påtryckningar enkelt kunna förhindra att deras vänner i gulfstaterna hjälper terroristerna att destabilisera regionen.
Imperialismen har inte bara ett historiskt ansvar för dagens ­situation, utan är än idag medansvarig till den negativa utvecklingen.

Den politiska och militära utvecklingen förvärrar ständigt levnadsvillkoren för den irakiska ­befolkningen.
Situationen kan inte lösas enbart med militärt våld, utan det krävs en politisk förändring. Det är viktigt att inte glömma att det är den sociala situationen som har skapat ett klimat som kan utnyttjas av terroristerna för att rekrytera och manövrera på nya fronter.
Istället för sekteristiska ­regeringar som ger näring åt terroristerna, krävs en politik som uppfyller de krav och behov som till viss del har förts fram av folket, bland annat under demon-strationerna förra året.
Det krävs en socialistisk politik för att utrota fattigdomen, arbetslös­heten, bygga upp infrastrukturen och därmed dra undan matten under fötterna på sekteristiska politiker och terrorister.