100 år sedan kungens borggårdskupp

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia

Sveriges radikaliserade arbetare och ungdomar tog kamp mot högerns militära upprustning för hundra år sedan. (foto: )
Sveriges radikaliserade arbetare och ungdomar tog kamp mot högerns militära upprustning för hundra år sedan.

För exakt 100 år sedan utkämpades vårvintern 1914, ett halvår före första världskrigets utbrott, en förbittrad strid mellan Sveriges radikaliserade arbetar- och ungdomsrörelse och en högeraktivism för militär upprustning, som närdes av drömmar om kunglig revansch och “en modig svensk uppslutning på Tysklands sida” i den imperialistiska maktkamp som det hade börjat skramlas för på kontinenten.
Två år av aktivism kulminerade den 6 februari 1914 i ett gigantiskt “bondetåg” som bakgrund för en kunglig kupp. Det tal kungen höll till bondetåget på slottets borggård innebar dödsstöten åt den liberala regering som letts av Karl Staaff och lovat militär nedrustning sedan det första andrakammarvalet med allmän rösträtt för män 1911. Kuppen besvarades av ett ännu större arbetartåg i protest mot kungavälde och militarism den 8 februari.

På Balkan hade redan 1912 ett krig utbrutit mellan Turkiet och stater som Serbien, Bulgarien, Grekland och Albanien, vilket fått både de österrikisk-ungerska och ryska kejsardömena att kasta lystna blickar på Balkan. Den svenska generalstaben och kretsarna kring Gustav V vädrade ett tyskt krig mot Ryssland och vägrade där för blankt att godta de sänkta militärutgifter som hade utlovats av Karl Staaff efter valsegern för både liberaler och socialdemokrater 1911.
Aktivisterna runt kung Gustav V och dennes tyskfödda drottning Victoria såg en ny chans till storsvensk revanschism efter den snöpliga förlusten av Norge 1905. Att med hjälp av Tyskland införliva Åland och återta Finland från rysk till svensk överhöghet var för aktivismen ett viktigt motiv för den kampanj, som också innehöll en folkinsamling till bygget av en pansarbåt, F-båten.
Den mest kände aktivisten var utan tvekan upptäcktsresanden och senare nazistsympatisören Sven Hedin, vars broschyr ”Ett varningsord” 1912 spreds gratis till i stort sett varje hushåll.

Initiativet kom från militären, medan den ideologiska ammunitionen hämtades från källor som Harald Hjärnes nationalromantiska skroderande om stormaktstiden och Karl XII och statsvetaren och högerpolitikern Rudolf Kjelléns storgermanska idéer. Dennes teser om den starkes rätt, livsrum och nationalsocialistiska folkhem fick på 1920- och 30-talen de tyska nazisterna att ge ut hans bok ”Stormakterna” i 25 tyska upplagor.  
”Vi vet alla mot vem det rustas, den inre fienden”, replikerade August Strindberg under den så kallade Strindbergsfejden 1910-12 mot den nya Karl XII-kulten, vilket gjorde honom till en hjälte bland aktivismens främsta motståndare inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet och partiet.

Ungdomsförbundet hade spelat en nyckelroll för att sätta arbetarrörelsen på fötter efter nederlaget i storstrejken 1909. Förbundets fotvandrande agitatorer och röda bilen-turnéer blev snabbt legendariska. På partikongressen 1911 hade vänsterflygelns Fredrik Ström valts till partisekreterare och Ungdemokraternas Zeth Höglund valts in i partistyrelsen. Något som skärpt den interna partifejden mot partiledaren Hjalmar Brantings försiktigt tassande samarbete med Staaffliberalismen.
Den socialdemokratiska ungdomen och vänstern hämtade, som Z Höglund livligt skildrat i memoarboken Från Branting till Lenin, enorm inspiration från den sista mäktiga internationella opinionsyttringen mot militarismen av den socialistiska Internationalens extrakongress i Basel 1912, där han och Fredrik Ström deltog tillsammans med Branting och LO-ledaren Herman Lindqvist.
”Skall vi offra livet vill vi göra det i folkfrihetens och kulturens tjänst, i en revolutionär resning mot militarismen och kapitalismen... Icke som uniformerade slavar i kungarnas härar”, citerar Höglund den danske S-ledaren Fredrik Borgbjerg.
Det var den sista stolta samlingen av Internationalen innan det historiska sveket vid krigsutbrottet i augusti 1914, där alla gamla ledare som Bebel (död 1913), Jaurés (mördad direkt efter krigsutbrottet 1914), Viktor Adler och Keir Hardie upprepade Internationalens gång på gång upprepade motstånd mot militarism och krig.
För högeraktivismen blev Karl Staaffs kapitulation för kraven på upprustning i december 1913 bara en manifestation av svaghet, som inbjöd till mer aggression. Samma dag lanserades det upprop som under pompa och ståt samlade 30 000 bönder och godsägare till ett bondetåg för militär upprustning och kungamakt den 6 februari 1914. ”De trettio tusen enfaldigas tåg” gisslade engångstidningen Bondfångaren, redigerad av Z Höglund, medan Branting yrkade avslag på det kungliga apanaget.

I det osande borggårdstal till bondetåget, som var skrivet av Sven Hedin och löjtnanten Carl Bennedich, slog Gustav V fast att ”min armé” och ”min flotta” ska upprustas i överensstämmelse med militärens ”oeftergivliga krav”. Sedan han kallat Staaffs begäran om ”nådigt bifall” till en kunglig reträtt oförskämd, begärde den förödmjukade statsministern omedelbart sin regerings avsked redan den 10 februari.
Medan liberalerna hukade sig hade den socialdemokratiska partityrelsen tagit initiativet till motstånd med protestmöten i hela landet på dagen för bondetågets intåg i huvudstaden, och i Stockholms arbetarkommun hade den vänsterledda styrelsen kallat till ett arbetartåg två dagar efter bondetåget, söndagen den 8 februari.
Att polismästaren Tamm meddelat pressen att arbetartåget skulle förbjudas hindrade inte mindre än 50 000 arbetare från främst Stockholm och mellan-Sverige att delta i den dittills största demonstrationen i Sveriges historia.

”När folket gick fram förbi konungens slott,
låg soldater i gård och i gång,
men konungens flagga i gult och blått,
var struken för från takets stång.
    
Folket gick fram under fanors brus,
fanor av rödaste rött.
Det lyste som blod mot konungens hus,
som lyckolängtan som blött.
    
Det steg som en vårens stormande våg
över slottsmur och kungspolitik
högt, högt ur de 50000des tåg
under leven för fri republik.”
(Dikt av Ture Nerman i festskriften till Arbetartåget.)

Arbetartåget var ett mäktigt styrkebesked. Och när den populäre borgmästaren Carl Lindhagen dömdes till 100 kronor i böter för att under arbetartåget ha utropat ”leve republiken”, därtill på en sabbatsdag, donerade tiotusen republikaner var sin ettöring till böterna!
Kuppen ledde till att kungen handplockade en av storfinansen helt dominerad regering, ledd av akademikern Hjalmar Hammarskjöld, som under världskrigets år kallades ”Hungerskjöld” – med K.A. Wallenberg som utrikesminister, textilkungen Axel Vennersten som finansminister, redarkungen Dan Broström som sjöminister, friherren Johan Beck-Friis som jordbruksminister och Oscar von Sydow som civilminister.
Men nederlaget uppfattades som tillfälligt, medan arbetartågets väldiga uppslutning inspirerade till en enorm kamplust inom arbetarrörelsen, som omedelbart tog oppositionens ledning från de vacklande libe-
ralerna. Ungdomsförbundets flygblad och pamfletter spreds i flera hundratusentals exemplar, och förbundet organiserade enligt Zeth Höglund enbart under påskhelgen 400 antimilitaristiska möten, med debatter långt in på natten.
Allra mest känd av ungdomsförbundets antimilitaristiska stridsskrifter är ”Det befästa fattighuset, antimilitaristisk handbok”, skriven av Zeth Höglund, Fredrik Ström och Hannes Sköld. I denna utslungades paroller som ”inte en man, inte ett öre till militarismen” och till de unga i vapenrock: ”Skjut icke! Kom ihåg att över kadaverdisciplinen för edra överordnade står solidariteten med era klassbröder, står plikten mot ert eget folk! Men om ni skjuter, så skjut åt rätt håll!”
Trots den fortsatt stora majoriteten för oppositionen i det val som hölls på våren satt kungaregeringen kvar, efter krigsutbrottet i augusti 1914 tack vare den borgfredspolitik som Hjalmar Branting utropade i kölvattnet av de tyska socialdemokraternas chockerande stöd till kejsarens krigskrediter och Internationalens sammanbrott.
Något som ledde det Socialdemokratiska ungdomsförbundet till stöd för den internationalistiska Zimmerwaldkongressen mot den imperialistiska krigspolitiken 1915 och organiseringen av en svensk Arbetarfredskongress 1916, de första stegen mot en ny revolutionär International.
Detta bidrog med all säkerhet till att Sverige aldrig öppet drogs in i kriget, annat än genom frivilliga militärer till den vita sidan i det finska inbördeskriget 1918. ■