”Högervågen är över”

Sverige: Växande motstånd mot högerpolitiken

Publicerad av Per Olsson

Tema: Antikapitalistiska protester, Sveriges ekonomi

En av alla protestaktioner under 2013 var denna s k ”die in” utanför Södersjukhuset i Stockholm, vilken var en protest mot nedskärningar och privatiseringar av den gemensamma välfärden. (foto: Natalia Medina)
En av alla protestaktioner under 2013 var denna s k ”die in” utanför Södersjukhuset i Stockholm, vilken var en protest mot nedskärningar och privatiseringar av den gemensamma välfärden. (foto: Natalia Medina)

När Sverige går till EU-val i maj och till riksdags-, landsting- och kommunval i september i år sker det mot bakgrund av en markant omsvängning i opinionen – mot det borgerliga systemskiftet och de försämringar samt marknadskaos som följt i dess spår.

Även om ilskan och missnöjet ännu väntar på att omsättas i omfattande kamp och organisering finns en ökad vilja att aktivt protestera och solidarisera sig med de mest utsatta.
Nazistattacken i Kärrtorp den 15 december i fjol fick som svar den största antirasistiska demonstrationen någonsin när minst 20 000 demonstrerade i Kärrtorp veckan efter och ytterligare 20 000 deltog i de antirasistiska demonstrationer som hölls på dryga 30 platser i december och januari. Och över 3 000 demonstrerade mot sexism och våldtäkter i Stockholm den 18 januari. Det var den största demonstrationen mot sexistiskt våld på länge och bara två veckor senare hade alla riksdagspartierna utom Moderaterna svängt och var för en samtyckeslag i sexualbrottslagstiftningen.

Det finns en utbredd uppfattning, även inom det som brukar kallas medelklassen, att samhällsutvecklingen går åt fel håll och att landet håller på att glida isär. Till och med Expressen tvingades i en ledarkommentar, under rubriken ”Baksmällan efter privatiseringsfesten” den 3 november, konstatera att: ”Borgerligheten vacklar som en groggy boxare i privatiseringsfrågan… Man får gå tillbaka till 90-talskrisen för att hitta en parallell till dagens stämningsläge. Högervågen är över.”
Men inte bara de traditionellt borgerliga partierna, utan också Socialdemokraterna och Miljöpartiet samt facktopparna ”vacklar som en groggy boxare i privatiseringsfrågan”. Och om Vänsterpartiet skulle nå sitt mål att få bilda regering med Socialdemokraterna kommer man att golvas av de egna eftergifterna i privatiseringsfrågan – vinster utan välfärd.
Det massiva stödet till en välfärd utan vinst är kanske det klaraste uttrycket för den folkliga reaktion som håller på att formeras mot det snart 30-åriga borgerliga systemskiftet som har gjort Sverige till ett av världens mest avreglerade, marknadsanpassade länder och med katastrofalt resultat som följd.
Efter åtta år med Alliansen vid regeringsmakten har luften gått ur Moderatbubblan och det finns en uttalad vilja att straffa högerpartierna i valet. Läget påminner en hel del om 2006 då en majoritet helt enkelt fått nog av Socialdemokraternas högerpolitik och Göran Persson. Varken vallöften eller en förhållandevis hög ekonomisk tillväxt på dryga 4 procent 2006 kunde rädda Socialdemokraterna från en valförlust.
Avståndet mellan blocken
växer. I Sifo:s senaste väljarbarometer, som publicerades i flera tidningar under den gångna helgen, ligger Alliansen nära 17 procentenheter efter de rödgröna, ”och så mycket har ett block aldrig hämtat in på så kort tid” skriver Svenska Dagbladet den 16 februari och fortsätter: ”Det är en nästan chockerande svag siffra. Under nästan fem Sifodecennier har de samlade sympatierna för de borgerliga [Alliansen] varit lägre bara vid två tillfällen. De inträffade i december 1992 och januari 1993, när Carl Bildt ledde en splittrad borgerlig regering under en djup ekonomisk kris. Centerpartiet kan rista ett nytt streck i väggen på partihögkvarteret. 2,8 procent är all-time-low i Sifo:s 46-åriga mäthistoria.”
Det mesta pekar alltså mot ett regeringsskifte i höst. Mycket pekar dessutom mot att ett eller två allianspartier – Kristdemokraterna och Centern – ramlar ur riksdagen efter höstens val.

Den enskilt viktigaste anledningen till att opinionen har vänt är att det är under Alliansens tid vid makten som vidden och följderna av det långtgående borgerliga systemskiftet jämte nedskärningar har slagit igenom med full kraft. De återkommande avslöjandena om riskkapitalisternas skattefinansierade plundring, vårdskandalerna, krisen i skolan och de ständiga påminnelserna om det miserabla tillståndet som råder i den totalt avreglerade järnvägen har haft en enorm och varaktig effekt på opinionen.
Även bland högerpartiernas traditionella väljare finns ett kompakt motstånd mot vinster i välfärden: ”Väljarna underkänner regeringens välfärdspolitik. Med ett år kvar till nästa val står det klart att inte ens moderatsympatisörer tycker att det blivit bättre på välfärdsområdet sen förra valet”, var slutsatsen i den opinionsundersökning som Novus gjort på uppdrag av SVT och som redovisades i september i fjol.
Regeringens försök att göra valet 2010 i repris genom att försöka köpa röster via ytterligare ett jobbskatteavdrag och sänkt brytpunkt faller därför platt till marken. Det är inte skattesänkningar utan mer resurser till välfärden som står högst på dagordningen för väljarna.

Socialdemokraternas högerkurs och fortsatta förtroendekris öppnar dörren till valframgångar för de två andra ”rödgröna” partierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. ”Endast med Vänsterpartiet får vi en välfärd fri från vinster” är V:s valtema. Men samtidigt vill man bilda regering med Socialdemokraterna, som är kategoriska i sitt försvar av vinster i välfärden. För att om möjligt få en ministerpost eller två måste Vänsterpartiet ge upp kravet på ”en välfärd fri från vinst”, annars blir det inga eventuella platser i en S-ledd regering.
Till skillnad från Vänsterpartiet kämpar Rättvisepartiet Socialisterna (RS) för ett omedelbart vinstförbud och att all offentlig service och verksamhet som drivs av eller sålts ut till privata bolag överförs i offentlig regi. RS kräver stopp för privatiseringar och nedskärningar – en vård, skola och omsorg i offentlig regi och demokratiskt styrd av de anställda, brukarna och anhöriga samt 200 000 nya välfärdsjobb.
Välfärd utan vinst kräver mer än bara en röst i valet. Det behövs en massrörelse, beslutsam kamp samt en politisk beredskap att stå upp mot hela det kapitalistiska etablissemanget för att nå en välfärd fri från vinster. Utan den politiska beredskapen väntar skamliga reträtter och ett kryperi á la LO-ledningen.

Kampen mot rasismen och för asylrätten mobiliserade under 2013 fler människor än någon annan fråga. Både politikerna och polisen togs helt på sängen av det omfattande och snabbt uppblossade motstånd som mötte REVA-projektet efter att det lanserats i Stockholm.
Asylrörelsens kamp i fjol gav såväl antirasismen ny kraft och nya aktivister som exempel på hur man kan vinna mot den statliga rasismen som den omänskliga flyktingpolitiken och exempelvis polisens registrering av romer är ett uttryck för.
Nazistattacken mot den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp den 15 december i fjol och de demonstrationer som sedan följde markerade en avgörande vändpunkt i kampen mot rasism och nazism.
Den enorma uppslutningen i Kärrtorp den 22 december i fjol, med minst 20 000 och dess politiska udd samt riksomfattande genomslag skrämde även det borgerliga etablissemanget, som särskilt oroades över att massdemonstrationen visat vänsterns potential och att RS:are talat. Sedan dess har många försök gjorts att skriva om historien, men inget kan sudda ut det exempel som Kärrtorp har satt.
Att stoppa Sverigedemokraterna i valen är en samlande och omedelbar uppgift. Risken är överhängande för att det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna kan vinna fler röster denna gång än 2010. De övriga partiernas likriktning och högervridning mot bakgrund av växande klassklyftor och statlig rasism ger ständigt SD möjligheter att appellera till de minst medvetna och vinna missnöjesröster. Det finns också reaktionära underströmmar i samhället som när fördomar och hat och som SD kan vila på.
I årets val har SD en valkassa som är tre gånger så stor som 2010 – 40-50 miljoner kronor – och partiet kommer att satsa stort på bland annat tv-reklam. Lägg därtill att partiet kommer att få mycket större utrymme i media  i år jämfört med 2010 och hotet blir än mer påtagligt och närvarande.De etablerade partierna kommer inte heller att vara främmande att försöka fiska i samma grumliga vatten som SD.
Och precis som exemplet Norge visar kommer de etablerade partierna att vara beredda, med början lokalt, att regera tillsammans med SD oavsett vad man idag säger.
Allianspartierna kommer i valrörelsen dra många skrytvalser om att ”svensk ekonomi är urstark efter åren med oss”. Men de senaste åren har präglats av en historisk låg tillväxt, vilken tenderat att fördjupa den svenska kapitalismens stagnationskris. Det i sin tur har resulterat i att den redan tidigare rekordhöga arbetslösheten cementerats på en trendmässigt rekordhög nivå. Särskilt oroande är att långtidsarbetslösheten fortsätter att öka. De som varit arbetslösa i mer än ett år har ökat från knappt 70 000 i januari 2007 till 145 000 i januari 2014.
Dessutom tenderar många av de nya jobben att vara tillfälliga och osäkra. Det är den privata tjänstesektorn, en traditionellt lågavlönad svagt fackligt organiserad sektor med många tillfälliga anställningar, som står för en stor del av sysselsättningsökningen.
Sverige är idag det land där den relativa fattigdomen växer snabbast, enligt OECD (västländernas samarbetsorganisation). ”I Sverige var andelen fattiga 2010 (9 procent) mer än dubbelt så hög som 1995 (4 procent). Motsvarande förändring har inte inträffat i något annat OECD-land”, konstaterade OECD i maj 2013.
Inkomst- och förmögenhetsklyftorna är större än någonsin. Sveriges 136 miljardärer hade i fjol en sammanlagd förmögenhet motsvarande 45 procent av BNP. Hur snabbt de superrika har blivit rikare åskådliggörs i att det året innan fanns 119 miljardärer i Sverige med en sammanlagd förmögenhet på motsvarande 40 procent av BNP.
Hur konstigt det än kan låta har det aldrig funnits så mycket pengar samtidigt som det på många samhällsområden och hushåll aldrig har saknats så mycket pengar.

Globalt såväl som i Sverige sitter börsbolagen på enorma tillgångar.  ”Börsbolagen vadar i pengar. 200 miljarder finns det i kassorna. Sedelhögarna bara växer överallt utan att du vet riktigt vad du ska ha alla pengar till – det är börsbolagens situation just nu”, rapporterade radions Ekot i fjol sommar. De väldiga belopp som bolagen har till sitt förfogande utgör även en enorm press på fortsatta privatiseringar och avregleringar.
Aktieutdelningen i vår beräknas bli otroliga 240 miljarder kronor. Det ska jämföras med att landstingens totala årskostnad för landets sjukvård uppgick till cirka 187 miljarder kronor 2012. ”Eller vi kan jämföra kostnaden med de totala vinsterna i de svenska företagen 2013. De var 944 miljarder kronor. Om företagen själva skulle betala de 86 miljarder arbetstidsförkortningen [6 timmars arbetsdag] kostar skulle vinstandelen för dem sjunka från 38 till 35 procent” (tidningen ETC den 16 januari).

De oerhörda klyftorna och den makt och förmögenheter som ligger i händerna på liten klick kapitalister kommer oundvikligen att föda antikapitalistiska stämningar och förstärka viljan att mer aktivt säga ifrån. I förlängningen reser varje strid idag de avgörande frågorna: Hur hejda dagens ohållbara utveckling och på vems villkor ska framtiden formas?
I striden mot gruvbolagens plundring har dessa frågor ställts redan från första stund. Den segerrika kampen mot Nordkalk för att rädda Ojnareskogen på Gotland 2012 satte ett exempel som gav ett eko på riksplanet. Den pågående gruvstriden i Gállok/Kallak (Jokkmokk) har blivit en ny milstolpe.
Runt om i landet växer det fram ett motstånd mot att gruvbolagen med stöd av stat och politiker får rätt till brytning och prospektering på naturens, miljöns och lokalbefolkningens bekostnad.
Trots det brännande behovet av en grön omställning och en drastisk minskning av utsläppen fortsätter den ekonomiska och politiska eliten att satsa på framför allt nya motorvägar och flyg; järnvägen sätts på fortsatt undantag. Istället för storskalig satsning på förnybar energi och energieffektiviseringar, vilket skulle leverera 60 000 nya jobb enligt Greenpeace, öppnar regeringen och Socialdemokraterna för exempelvis mer kärnkraft.
Vattenfalls uppgång och fall, efter att ha spenderat miljardvinsterna på kol och kärnkraft istället för på förnybar energi, är ett tydligt exempel på att kapitalism och högerpolitik står i direkt motsättning till behovet av långsiktiga satsningar som bryter beroendet av fossila bränslen och kärnkraft.

En grön omställning kräver att energijättarna samlas i ett statligt bolag som styrs demokratiskt av de anställda tillsammans med representanter från miljöorganisationer. Det kan in-
te göras med mindre än att kapitalismen avskaffas för att ge plats åt en demokratisk planerad ekonomi. ■