Krim blir del av Ryssland

Nytt kallt krig i Ukrainakrisens spår

Publicerad av Per Olsson

Plats: Ukraina

Ukrainska armén är försatt i krigstillstånd, och Väst står redo att införa nya sanktioner mot Ryssland. Krisen i Ukraina fortsätter. (foto: )
Ukrainska armén är försatt i krigstillstånd, och Väst står redo att införa nya sanktioner mot Ryssland. Krisen i Ukraina fortsätter. (foto: )

Krisen i Ukraina har tagit en ny farlig vändning efter folkomröstningen på Krimhalvön den 16 mars och den påföljande anslutningen till Ryssland. Den 18 mars har den ukrainska regeringen för­satt armén i krigstillstånd, samtidigt som Väst står i tur att införa nya sanktioner mot Ryssland. De stegrade motsättningarna i Ukraina och mellan de imperialistiska makterna riskerar att resultera i en våldsam delning av landet.

Sannolikt kommer Krims självständighetsförklaring och den ukrainska regeringens militära mobiliseringar, vilket betyder ökad repression, att följas av att den ryska befolkningen i andra delar av Ukraina reser än starkare krav på folkomröstningar och avskiljande.
De nya sanktioner som EU och USA  beslutade om i måndags, inreseförbud och frysning av ryska toppolitikers tillgångar, men ännu inte direkta ekonomiska sanktioner, varslar om att Västimperialismen förbereder nya bestraffningsaktioner mot Putins Ryssland.
Eftersom Väst idag utesluter ett  nytt Krimkrig kommer vedergällningen att uttryckas i form av mer sanktioner och nya åtgärder för att isolera Ryssland politiskt och diplomatiskt. Ytterligare sanktioner för att till exempel stänga ute Ryssland från det internationella finanssystemet kommer sannolikt att resultera i ryska motåtgärder mot  Väst och Ukraina.

Men även denna form av krigföring är kantad med risker. Återkommande straffåtgärder och vedergällning kan föda sin egen utveckling bortom all kontroll.
Vidare kommer konsekvensen av det allt frostigare klimatet mellan å ena sidan den ryska imperialismen och å den andra sidan USA och EU att underminera hela den poststalinistiska världsordningen, som formats efter 1989-92, samt bidra till att stegra spänningarna i andra konflikter.
Eller som brittiska the Guardian anmärkte den 17 mars: ”Krisen i Ukraina är en lokal konflikt med globala följder. I en multipolär värld där USA och Obama upplevs som att man är på reträtt kan dödläget i Krim lägga sin snara om andra svåra ämnen – alltifrån försöken att begränsa Irans nukleära ambitioner och att stoppa det fortsatta blodbadet i Syrien till uttåget ur Afghanistan och nedrustningsförhandlingarna”.

Det finns krigshökar i Väst som anser att det ryska militära maktövertagandet av Krimhalvön förebådar en rysk invasion av först Ukraina, sedan Baltikum och därefter andra stater i Östersjöområdet. Peter Wolodarski, Dagens Nyheter, citerar exempelvis med gillande författaren Anne Applebaum, som har påstått att folkomröstning-
en på Krim bara är början på ett ryskt övertagande av stora delar av det forna Sovjetunionen och Östeuropa.
Det är rakt igenom falskt, men krigsretoriken ska motivera högre anslag till militären och att länder som inte är med i NATO snarast måste ansöka om medlemskap.
Från denna krigspropaganda är steget inte långt till krav på att USA ska skicka omedelbar militär hjälp till Ukraina, vilket bland annat republikanen John McCain kräver. McCain, som var i Ukraina under folkomröstningen, menade att endast ett ”tufft svar mot Putin” kan återupprätta ”USA:s trovärdighet som världsledare” (CNN den 17 mars).

För Västimperialismen handlar det om att försöka slå vakt om sin prestige, makt och det inflytande man vunnit i Ukraina efter att den förre presidenten Janukovytj tvingades på flykt, vilket oundvikligen leder till ständiga konflikter med det angränsande Ryssland vars auktoritära regim aspierar på att återetablera den ryska imperialismen som den  dominerande stormakten i regionen.
Varken Putins Ryssland, EU eller USA har en lösning som kan desarmera konflikten och öppna vägen till enhet, utan alla de imperialistiska makterna förenas i en strävan att pådyvla de ukrainska massorna sin makt och villkor.

Som socialister var vi emot genomförandet av söndagens folkomröstning, som snabbt hade utlysts för att dels konsolidera det ryska övertagandet av Krim och dels för att stärka Rysslands ställning gentemot Väst samt öka Putins popularitet på hemmaplan.  
Enligt officiella uppgifter var det 96,8 procent av de som röstade som sa ja till Krims självständighet och anslutning till Ryssland. Valdeltagandet var 80 procent. De flesta krimtatarer (ca 12 procent av Krims befolkning) valde att bojkotta folkomröstningen.
Att en majoritet röstade ja var föga oväntat, men de som röstat ja i hopp om att Krim som en del av Ryssland öppnar dörren till demokrati, bättre levnadsvillkor och trygghet, kommer att bli besvikna. Under Putins förmyndarskap riskerar dagens militärstyre på Krim att bli bestående och vad kan en krisande rysk kapitalism erbjuda i form av jobb och välfärd?
Den ryska befolkningen på Krim och i resten av Ukraina har rätt till nationellt självbestämmande och den suveräna rätten att själva bestämma graden av självbestämmande med garanterade rätttigheter för minoriteterna i samma område.
Men nationellt självbestämmande kan inte genomföras uppifrån som ett led i en imperialistisk söndra och härska-politik som sår djup splittring och lägger stora hinder i vägen för att skapa enhet inom arbetarklassen.
De imperialistiska makterna som slåss om makt och inflytande i Ukraina lierar sig alla med ultranationalister.

EU och USA stödjer en regering som har nyfascistiska ministrar som öppet uttalat att de eftersträvar ”en ukrainsk nationell revolution” och som redan har fattat beslut som varit diskriminerande mot den ryska befolkningen.
Sammandrabbningar mellan rysk­talande och den ukrainska befolkningen har redan börjat skörda sina första dödsoffer. Faran växer för att motsättningarna eskalerar och att utvecklingen tar en ny brutal vändning.  
Jugoslaviens blodiga sönderfall är en varning om vad som kan hända om arbetarklassen bryts ner och nationalistiska regeringar/rörelser med stöd av imperialismen ges möjlighet att bedriva en splittrande politik, där det påstådda försvaret av en etnisk grupp betyder ökat förtryck av folkminoriteterna och krig.

Väst kräver nu att Ukrainas nya regering genomför ett brutalt åtstramningsprogram och att landet knyts ännu närmare NATO, om än ej form av medlemskap.
Vid sitt besök i Washington i förra veckan lovade Ukrainas nye premiärminister Arsenij Jatsenjuk ”att hans regering var villig att leverera de förändringar som [IMF] efterlyst. Trots att vi vet att det handlar om beska piller”.
De attacker som väntar understryker vikten av att arbetarklassen samlar sig till ett enat motstånd mot nyliberalism, oligarker, ultranationalister och imperialism och för demokrati, nationellt självbestämmande och socialism. ■