Strejkvåg sveper över Egypten

Publicerad av David Johnson

Plats: Egypten

I Egypten har flera strejker ägt rum under den senaste perioden. (foto: )
I Egypten har flera strejker ägt rum under den senaste perioden. (foto: )

Efter flera månader med få strejker har de senaste veckorna på nytt visat den egyptiska arbetarklassens enorma potentiella styrka. 20 000 spinneri- och väveriarbetare i Mahalla gick ut i strejk den 10 februari och ockuperade företagets högkvarter.

De krävde en löneökning till 1 200 egyptiska pund (1 100 kronor) i månaden, vilket är minimilönen för offentliganställda (den gäller inte inom den privata sektorn). Mahalla är ett statligt ägd fabrik, men ändå är lönerna så låga som 500 pund (450 kronor) i månaden. Arbetarna begärde också att få utlovade bonusar, som inte har betalats ut.
De krävde också att företagets ordförande skulle avgå, en vald styrelse inom företaget och nyval av ledningen för den officiella fackföreningen. Den sittande ledningen hade haft sina poster sedan 2005.
Sex dagar senare gick 12 000 anställda vid spinneri- och väveriföretaget Kafr ut i en solidaritetsstrejk till stöd för sina bröder och systrar i Mahalla. Efter ytterligare sex dagar lovade premiärministern att arbetarnas krav skulle tillgodoses. Strejken avbröts, med hot om att den skulle återupptas om pengarna inte betalats ut inom 60 dagar.

Samma dag som denna strejk tog slut gick 40 000 anställda inom kollektivtrafiken ut i strejk. Återigen var kravet att lönerna skulle höjas till nivån för de offentliganställdas minimilön.
Den oberoende transportarbetarfackföreningen, som bildats efter Hosni Mubaraks fall, organiserade en stor del av dessa arbetare.
Under den senaste veckan har 800 bussförare ockuperat sitt bussgarage i Alexandria. En del lägre polisbefäl har strejkat för kravet på minimilön (även om detta i vissa regioner kombinerades med krav på att alla poliser ska vara beväpnade). Läkare, farmaceuter och veterinärer har genomfört en rad strejker efter nyår. Det har gällt löner, arbetsförhållanden och krav på förbättrad utbildning och bättre förhållanden vid sjukhusen. Sjuksköterskefacket gav inget officiellt stöd till läkarstrejken, men 400 sköterskor strejkade i Kafr al-Sheikh med krav på att återinföra en 40-procentig bonus.
Arbetarnas krav visar på deras växande otålighet efter upproret den 25 januari 2011 som störtade Mubarak. ”När människor frågar varför vi strejkar idag, är svaret att vi fått löften tidigare”, sa en anställd inom kollektivtrafiken till al-Ahram. ”De sa åt oss att vänta tills vi fått en ny regering. En ny president kom och gick och ingenting förändrades. Nu är vi inne i en ny kris.”

Fältmarschalk Abdel Fattah al-Sisi förväntas meddela att han kommer att ställa upp i presidentvalet i maj. Det ökande antalet strejker, al-Qaida-inspirerade angrepp på regerings- och turistmål i Sinai och de fortsatta ekonomiska problemen verkar ha fått militären att byta ut regeringen. De vill inte att valen hålls mot bakgrund av växande förväntningar på att al-­Sisi ska ”få ordning på regeringen” och tillmötesgå arbetarnas krav.
Al-Sisi försöker framställa sig själv som en nutida Nasser, armé­officeren som blev president på 1950-talet. Nasser genomförde en betydande industrialisering och genomförde reformer som förbättrade arbetarnas levnadsstandard, vilket gjorde honom enormt populär. Men att detta var möjligt berodde på att han kunde balansera mellan två supermakter som tävlade om inflytande i Mellanöstern och att detta skedde under en tid med global ekonomisk tillväxt.

Idag har inte al-Sisi, eller någon annan kapitalistisk regering, ett sådant manöverutrymme. Vi befinner oss i en period av allvarlig ekonomisk kris för de viktigaste kapitalistiska makterna. Egyptens industrier möter en växande konkurrens från Kina och andra låglöneländer som har en modernare maskinpark.
Turistinkomsterna minskar efter tre år av oroligheter. Dessutom finns det idag inte ett alternativ i form av ett stalinistiskt block att luta sig mot. Detta leder till ett fortsatt krig för att sänka levnadsstandarden för arbetare och fattiga i Egypten.
Nabil Fahmy, den nye utrikesministern var Mubaraks USA-ambassadör mellan 1999 och 2008. Abdel Labib, som nu är minister för lokal och administrativ utveckling, var provinsguvernör under Mubarak. Under den perioden riktades omfattande protester mot honom. Atef Helmy, minister för kommunikationer och informationsteknologi, var vd för det amerikanskägda multinationella företaget Oracles filial i Egypten.
Dessa ministrar vill återupprätta den gamla regimen bestående av företags- och militära ledare. Men de vill göra den mer stabil än under slutet av Hosni Mubaraks tid, när hans son Gamal kunde tillsätta sina egna hejdukar på olika nyckelpositioner. Med en tydlig hänvisning till den senaste tidens strejker, och med antydningar om att dessa var startade av Muslimska brödraskapet, sa Mehleb att det fick vara slut på ”fraktionalistiska protester”.

De försöker använda sin kontroll av både statliga och privata medier för att skriva om historien. Massupproret som inleddes den 25 januari 2011, som ledde till att Hosni Mubarak störtades, framställs som ett maktövertagande av Muslimska brödraskapet, samtidigt som protesterna mot Morsis regering den 30 juni 2013 beskrivs som den verkliga revolutionen.
Men arbetares och ungdomars minnen från de senaste tre åren kommer inte att kunna utplånas utan vidare. Massorna har sett att de har styrkan att åstadkomma en förändring, men de har ännu inte funnit en väg för att förändra samhället utifrån sina intressen.
Vid två tillfällen, först med Mubarak sedan med Morsi, har ledare störtats. Men vid båda tillfällena har arbetarklassen inte haft ett konkret program och organisationer för att kunna ta makten i egna händer.
En strejkande transportarbetare sa till al-Ahram att ”sedan revolutionen har vi haft sex olika regeringar, av alla tänkbara kulörer. De plockar bort en funktionär och ersätter honom med en annan, tar bort denne och sätter in en ny. Men politiken förblir den samma. De mäktiga plundrar och de fattiga begravs.”

Revolutionära arbetare och ungdomar kommer att diskutera den senaste fasen i den pågående egyptiska revolutionen.
Precis som den spanska revolutionen svängde fram och tillbaka mellan revolution och kontrarevolution på 1930-talet, har Egypten befunnit sig i ett flytande tillstånd under de senaste tre åren.
Arbetarna måste bygga upp ett eget oberoende revolutionärt parti för att kämpa för en regering som representerar arbetarna och de fattiga och som är fast besluten att genomföra en verklig demokratisk socialistisk samhällsförändring.
Om de skulle vända sig till arbetarna i hela Mellanöstern, Nordafrika och däromkring skulle detta bryta den internationella kapitalismens makt, som bär ansvaret för fattigdom, osäkerhet och förtryck. ■