Vinster i välfärden: Upp till bevis, LO

Publicerad av

Tema: Facklig kamp

 (foto: )

LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin har i en debattartikel i Aftonbladet kastat in handduken när det gäller LO:s malplacerade inbjudan till förhandlingar med de riskkapitalägda välfärdsbolagens intresseorganisationer Almega och Svenskt Näringsliv om kraftigt begränsade vinster i välfärden. ”Därmed återstår bara att lagstifta”, skriver Baudin och lovar att LO nu ska ”höja tonläget i valrörelsen” i denna fråga.

Det vore lätt att raljera över LO-ledningens lika märkliga som odemokratiska turer i fråga om vinster i välfärden, högt över medlemmarnas huvuden.

Först omtolkade Baudin & Co LO-kongressens krav på non profit i välfärden till en ”some profit”-linje i en ny och för kommuner och landsting frivillig bolagsform (vinstdrift kunde fortsätta bara kommuner och landsting motiverade det) för privata välfärdsbolag där vinstuttagen begränsas till en procent utöver statsskuldsräntan. De bolag med likadan särskild vinstbegränsning som redan finns har aldrig intresserat några kapitalister. Sedan inbjöd de till och med välfärdskapitalisterna att förhandla om saken, vilket rimligen bara skulle leda till ytterligare eftergifter från LO-toppen och underminera trycket för lagstiftning under valrörelsen och därefter.

Till och med kapitalisterna själva avspisade utspelet med det upp­enbart orimliga i att regelverket för den skattefinansierade välfärden skulle avgöras av något annat än politiska beslut.

”Valfrihetsideologerna och vinstivrarna har blivit sina egna värsta fiender”, skriver Baudin efter den stängda dörren. Kan detta tolkas som något annat än att han säger att vinstivrarna inte insett att de egentligen har förstående vänner av måttliga vinster även på LO-ledningens sida av bordet?

Självklart välkomnar Offensiv att utspelet misslyckats och att LO-ledningen nu i varje fall pressats att tala om höjt tonläge i vinstkritiken inför höstens val. Detta är en överlevnadsfråga för svensk fackföreningsrörelse där ledningarnas passivitet och bristen på politiska alternativ till det nyliberala systemskiftet fått solidariteten att förtvina till den grad att Sverigedemokraterna seglat upp som näst största parti bland LO:s minst klassmedvetna medlemmar.

Det finns flera chanser att bevisa att man menar allvar utöver 1 maj-talen. En viktig signal från såväl LO:s ledning som lokala fackföreningar vore att stödja de landsomfattande manifestationer som planeras av Folkkampanj för Gemensam Välfärd lördagen den 10 maj, liksom det förslag som lanserats av Linje 17 mot rasism om landsomfattande manifestationer den 6 september mot den rasism som är en konsekvens av raserad välfärd och social trygghet.

Detta skulle också kunna kombineras med att LO självt tar initiativ till en landsomfattande kampanj som kulminerar med manifestationer och marscher i hela landet strax innan valet där alla som vill kämpa för en gemensam och upprustad välfärd utan vinstintressen och rasistisk splittring bjuds in. ■