Gripande dokumentär om asylsökandes situation

Publicerad av Raymond Ohlson

Plats: Boden Tema: Filmer, Muren mot flyktingar

Amer Ali har regisserat dokumentären Barndomsminnen, som skildrar den svåra situation som asylsökande barn får utstå på asylförläggningen i Boden. (foto: Raymond Ohlson)
Amer Ali har regisserat dokumentären Barndomsminnen, som skildrar den svåra situation som asylsökande barn får utstå på asylförläggningen i Boden.

Den nya dokumentären Barndomsminnen, som handlar om barnen på asylförläggningen i Boden, hade premiär förra veckan på Sagabiografen i Boden. Bodenbaserade Amer Ali som står bakom dokumentären ville visa den situation han själv upplevt men ur barnens perspektiv. I och med premiären visades även hans förra dokumentär om livet som asylsökande.

För två år sedan då kriget började rasa i Syrien valde Amer Ali att skapa sin första dokumentär i Sverige. Amer, som själv har flytt från Syrien, bodde på asylförläggningen i Boden när han nekades asyl. Som tidigare verksam dokumentärfilmare valde han att göra en film om sin egen och andras situation som asylsökande. Filmen kunde han samtidigt använda som bevisning för att han var den han påstod sig vara, något som Migrationsverket vägrade att tro på.
Från döden till livet blev titeln för dokumentären som delvis skulle bevisa Amers rätt till asyl, en film som inte lämnar ett öga torrt.
Beskrivningarna av livet i limbo, ovissheten och minnena människor har flytt ifrån var olika från person till person, men alla historier gav samma uttryck. En sekvens där skaparen Amer berättar på kurdiska är slående för svensk asylpolitik:

– I Syrien skjuter de med kulor som dödar, i Sverige har de ett annat namn; ”vänta”. För många asylsökande verkar limbo, ovissheten och just ordet de så ofta får höra, ”vänta”, vara nästan värre än en dödsdom.
– Avslag och överklaganden i väntan på att skickas tillbaka till helvetet är precis vad som får föräldrar att bli oförmögna att ta hand om sina barn, vad som försätter personer i apatiska tillstånd och får några att begå självmord eller bara försvinna.
Efter en sådan tung film, som Från döden till livet är, passade det bra med lite mingel som följdes av en inte alltför lika tung film. Den nya dokumentären Barndomsminnen pendlade mellan olika känslor, från skratt till tårar och tillbaka igen. Kanske säger Amer Alis egen beskrivning det bäst:
– Jag tillbringade ett år, sju månader och 25 dagar av mitt liv i flyktingförläggningen i Boden. Alla som bodde där var som min familj. Barnen fanns alltid där – deras skratt, glädje, buller och känslor. Som alla vet har barnen en underbar egenskap att inte göra skillnad – religion och hudfärg är aldrig ett problem för dem. Barnen har ett gemensamt språk. Det språket kallas barndomens språk. Många av barnen vet inte varför de kom till det här landet. De har blivit offer för sina föräldrars och regeringars beslut.

Klokare än hela riksdagen ställde sig ett barn som är 10 år gammal upp och ställde en fråga efter filmen, då en kort diskussion hölls:
– Det är år av våra liv som försvinner. Jag kom hit när jag var sex år, vi har bott här i fyra år utan att få ett positivt besked. Vi väntar bara, min bror vill gå på universitetet, men han får inte för han har inte uppehållstillstånd, hans år rinner bara bort. Varför är det så här?

När filmvisningen var slut tyckte många som blivit berörda att filmerna, som är gjorda på amatörnivå, borde visas på SVT för att fler ska få upp ögonen för asylsökandes verklighet. Det är något som verkar
behövas, då SD kan fiska röster och andra borgare kan peka finger och skylla på invandringen när de själva har stoppat fickorna fulla med pengar. ■