Studie i marknadens diktatur

Publicerad av Per Olsson

Plats: Jersey, Guernsey, Gävle Tema: Böcker

 (foto: )
(foto: )

Säg riskkapitalister, det räcker. Carolina Neuraths och Jan Almgrens bok De svenska riskkapitalisterna (Norstedts, 2014) är precis som underrubriken säger ”en berättelse om makt, pengar och hemligheter”. Det är en i högsta grad angelägen, avslöjande och viktig bok som de båda journalisterna från Svenska Dagbladet har skrivit. Det är en studie i marknadens diktatur.

Riskkapitalisternas plundring av välfärden har mer än något annat bidragit till att det idag finns ett massivt stöd för en välfärd utan vinst och en upprustning av den offentliga sektorn.
Hela 69 procent vill i den senaste SOM-undersökningen stoppa vinstutdelning inom skattefinansierad skola, vård och omsorg, vilket är en ökning jämfört med 2012. Över 80 procent är emot en minskad offentlig sektor.
– Det finns ett utbrett missnöje inom välfärdsområdet, inte minst med skolans sjunkande resultat, kommenterade Lennart Nilsson, docent och forskare vid SOM-institutet.

Riskkapitalisterna, eller råkapitalisterna som någon har kallat dem, äger inte bara välfärdsbolag. Vid sidan av USA och Storbritannien är Sverige det land där riskkapitalbranschen har vuxit sig störst. Det är en återspegling av den svenska kapitalismens allt mer spekulativa och parasitära natur.
Idag förvaltar de fyra stora svenska riskkapitalbolagen, EQT, Nordic Capital, Altor och IK totalt 290 miljarder kronor, vilket motsvarar mer än en tredjedel av statens samlade utgifter i år.
Riskkapitalister äger för närvarande 14 procent av de stora och medelstora bolagen i Sverige. Wallenbergarnas riskkapitalbolag EQT äger ensamt 65 bolag med 600 000 anställda världen över.
Riskkapitalisternas affärsidé är att köpa upp bolag och sedan efter några år sälja samma bolag med en rejäl vinst. De handlar framför allt med andras pengar och är i regel extremt överbelånade (skuldsatta). Det är exempelvis försäkringsbolag, pensionsfonder och universitetsstiftelser världen över som investerar sitt kapital i riskkapitalbolagens fonder, vilka företrädelsevis finns placerade på skatteparadis som kanalöarna Jersey och Guernsey.  
Det är på dessa öar man hittar riskkapitalbolagens ”hemliga makthavare”, i regel en handfull män, och det är här som besluten fattas.
”Från styrelserummen på Jersey, och grannön Guernsey, har några direktörer med finanseuropeisk bakgrund sista ordet om beslut som kan beröra hundratusentals anställda i Sverige. När en svensk skolkoncern med 50 000 elever ska säljas eller när en vårdkoncern för gamla och sjuka ska köpas – då är det här besluten klubbas”. Boken kan läsas som en studie i marknadens diktatur.

”Precis som fondförvaltare på bankerna har gjort i många år kräver riskkapitalisterna sina kunder på avgifter på 1-2 procent. Kunderna i Sverige är bland annat pensionsbolag, som AP-fonder, Skandia och SPP Liv. I slutändan handlar det om miljarder i avgifter som går till riskkapitalbolagen”.
De fyra stora AP-fonderna och den mindre Sjätte AP-fonden har tillsammans investerat hisnande 30 miljarder kronor i riskkapitalbolagens fonder mellan åren 2008 och 2012. ”Under samma tid har fonderna betalat arvoden till bolagen som uppgår till 3 miljarder kronor, visar vår sammanställning”.
Det är naturligtvis en skandal i sig att pensionspengar smörjer riskkapitalbolagen och berikar dess ägare, varav många är miljardärer.
I boken granskas 29 av de fyra storbolagens svenska delägare. Under åren 2010-2012 har de i snitt kammat hem 32 miljoner kronor per år.
Det skulle ta en arbetare hundra år att tjäna lika mycket som en delägare i riskkapitalbolag får in på ett år.
Riskkapitalisterna har makt att köpa vilka samhällstoppar de vill, skriver författarna. Både den tidigare S-statsministern Göran Persson och dennes finansminister Pär Nuder jobbar idag för riskkapitalbolag.

När riskkapitalisterna har köpt upp ett bolag inleds omedelbart operation kostnadsjakt för att snabbt få upp vinsten.
I boken intervjuas anställda på hotellkedjan Scandic som sedan 2007 ägs av EQT. Efter övertagandet har städpersonalen tvingats göra allt mer på kortare tid. För att krama ut vinsten pressades tiden för städning av varje rum från 20 minuter till exakt 4,55 minuter för de rum där gästerna bor kvar. Bäddning av sängen får ta maximalt 45 sekunder.
”De är nere på detaljnivå, det är nästan så att de vill veta hur mycket toalettpapper som gick åt dagen innan”, säger en städare som intervjuas i boken.

– Det enda de ser är pengar, menar Mario Izquierdo, från Cloettafabriken i Gävle, som inte längre finns kvar efter riskkapitalisternas svindlande affärer, som också intervjuas i boken,
Offensiv skildrade i flera artiklar Läkerolarbetarnas kamp för att behålla fabriken i Gävle efter att den köpts upp av Cloetta i en ren skumraskaffär som följdes av beslutet om nedläggning och flytt av fabriken till Levice i Slovakien. ”Bakom affären skymtar svindlande klipp av riskkapitalbolagen CVC och Nordic Capital, som bara har kunnat mörkas på grund av en total passivitet från LO och berörda fackförbund”, kommenterade Offensiv den 22 juni 2012.

De många privatiseringsskandalerna satte fokus på riskkapitalbolagen, och det växande kravet på välfärd utan vinst skakade om makteliten, vilket boken ger många vittnesmål om. Det politiska klimatet förändrades och bland ”näringslivs”-topparna finns det numera en påtaglig oro över att reaktionen på riskkapitalisternas framfart ska följas av utbredda antikapitalistiska stämningar.
Inte minst Caremaskandalen och skolkoncernen JB:s konkurs bekräftade den bild som många svenskar har av riskkapitalister i välfärden: giriga och kortsiktiga ägare som skor sig på barn och skattebetalare. Denna sanna bild av riskkapitalisterna förföljer politikerna, även om de i samförstånd till en del lyckades smussla undan frågan om välfärd utan vinst från valrörelsen.
Men som det heter är ”nya skolkonkurser” oundvikliga, och till det ska läggas nya vård- och omsorgsskandaler. Dessutom finns de så kallade räntesnurrorna kvar och ständigt kommer nya avslöjanden om omfattningen av riskkapitalbolagens och deras ägares skattefusk.

Trots att motståndet är kompakt mot vinstuttagen fortsätter riskkapitalbolagen att lägga under sig en allt större andel av den skattefinansierade välfärden.
Den ökända privata vårdjätten Attendo, som ägs av riskkapitalbolaget IK och som har ”gjort vård och omsorg av gamla, sjuka, funktionshindrande och ensamkommande flyktingbarn till en miljardindustri”, gjorde en vinst på en kvarts miljard kronor 2012 men betalade bara 1,8 miljoner i skatt.
Under de senaste åren har riskkapitalisterna sett vad boken benämner som nya ”guldkorn” och ”kalkylerat på affärsmöjligheter för ensamkommande flyktingbarn, veterinärvård och kosmetisk tandvård”. Attendo är ett av de bolag som driver allt fler boenden för ensamstående flyktingbarn med god vinst eftersom de har kunnat ta ut vilket pris som helst på skattebetalarnas bekostnad.
Trots debatten och kritiken  präglas de svenska riskkapitalisterna fortfarande av ”makt, pengar och hemligheter”, är boken slutsats. Detsamma kan sägas om andra kapitalister.

För att stoppa riskkapitalisterna och säkra en välfärd utan vinst krävs det en organiserad masskamp som tar sikte på att avskaffa kapitalismen – en socialistisk massrörelse. ■