Fortsatt högerpolitik med Löfven i förarsätet

Publicerad av Per Olsson

Tema: Sveriges ekonomi, Valet 2014

Pressen var ivriga att få möta den nya regeringen, men dess politik kommer att innebära en fortsatt högerpolitik. (foto: )
Pressen var ivriga att få möta den nya regeringen, men dess politik kommer att innebära en fortsatt högerpolitik.

I slutet av förra veckan presenterade den nye statsministern Stefan Löfven sin regering och läste upp regeringsförklaringen. Det är en ytterst svag regering – inte bara vad gäller parlamentarisk ställning.

S-MP-regeringen kan bara regera på nåder av andra partier, och regeringsförklaringen var en enda lång vädjan om samarbete över blockgränserna. Det är främst med Folkpartiet och Centern som Stefan Löfven hoppas kunna samarbeta.

De överenskommelser som S och MP gjorde innan regeringsförklaringen den 3 oktober hade siktet inställt på att underlätta ett sådant samarbete. I dessa överenskommelser har Miljöpartiet gjort omfattande eftergifter. Nästan på varje punkt har de vikt sig för Löfven, även om S också har fått göra smärre eftergifter för att rädda ansiktet på MP-toppen.

Det enda konkreta som MP hittills kan peka på är att halveringen av krog- och restaurangmomsen blir kvar. Att MP­-ledningen betecknar fortsatt halvering av krogmomsen som ”en stor framgång” säger en del om vad det har blivit av det partiet.

I övrigt får man nöja sig med målbeskrivningar vad gäller exempelvis satsningar på förnybar energi och Vattenfalls brunkolssatsning. Men det står klart att det inte blir någon avveckling av två kärnkraftsreaktorer under mandatperioden, vilket sedan länge har varit ett av MP:s huvudkrav.

Socialdemokraternas omsvängning vad gäller krogmomsen var inte oväntad. S-ledningen vill varken att krogmomsen eller Rut-avdraget ska lägga hinder i vägen för ett vidare samarbete med ”näringslivet”. S-omsvängningen innebär att staten går miste om närmare 8 miljarder kronor per år, enligt Arbetet.

Regeringens föreslagna höjning av inkomstskatten för alla som tjänar över 50 000 kronor i månaden betyder att skatten höjs med cirka 250 kronor i månaden för den som tjänar 58 000 kronor i månaden.   De fem jobbskatteavdragen har gett samma höginkomsttagare en skattesänkning på dryga 2 200 kronor i månaden. 

Högerregeringens sänkta bolagsskatt – en gåva till storbolag och skatter som har kostat statskassan 16 miljarder kronor – blir kvar och den nya regeringen ämnar inte återinföra förmögenhetsskatten. 

”Med sina kategoriska löften om att inte röra skatterna eller överskottsmålet har Stefan ­Löfven och Magdalena Andersson [finansminister, S] bakbundit både Social­demokraterna och den nya ­regeringen. Och av det lilla handlingsutrymme som fanns kvar försvann mycket med de fortsatta subventionerna till restaurangbranschen”, kommenterade Aftonbladet i en ledare den 4 oktober och manade regeringen ”att höja ambitionerna”.

Men regeringen gör tvärtom. Utlovade satsningar på bostadsbyggande, infrastruktur och exempelvis lärarlöner kommer antingen att överges eller finansieras av nya nedskärningar i den offentliga sektorn och skattehöjningar.

Visst är det bra att ersättningarna i socialförsäkringarna ska höjas, att möjligheten att stapla visstidsanställningar tas bort och att Fas 3 försvinner. Men det är mer oklart hur det blir med de jobb eller utbildningar som kommer i dess ställe. Detsamma gäller även den utlovade 90-dagarsgarantin.

Slående är dock att den nya regeringen varken lovar rätt till heltid, som S gick till val på, eller 35 timmars arbetsvecka, som MP har krävt. Inte heller ges någon tydlig utfästelse om att regeringen ämnar riva upp den antifackliga lex Laval, som S utlovade i valrörelsen, och skatterättvisa för pensionärerna låter vänta på sig.

Regeringen säger ja till Sveriges största motorvägsprojekt – Förbifart Stockholm (läs Förbifarten ett vansinnesprojekt). Vidare finns det inget bindande löfte om att stoppa Vattenfalls fem nya brunkolsgruvor i Tyskland. De båda partierna säger inte definitivt att Vattenfalls brunkolsgruvor i Tyskland ska stoppas, utan regeringen ska inhämta mer information samt vänta besked och information ”gällande redan gjorda eller pågående investeringar” innan ett definitivt beslut fattas, om det överhuvudtaget blir ett sådant beslut. MP går med på att öka försvarsutgifterna, vilket innebär att partiet också säger ja till inköp av nya JAS-plan och ubåtar. S- och MP-regeringens militära upprustningar överträffar Alliansens. 

Regeringens första budget, om den blir antagen av riksdagen, kommer att innehålla nya nedskärningsförslag. Enligt Stefan Löfvens regeringsförklaring ska ”underskotten steg för steg pressas tillbaka så att Sverige håller sig inom det finanspolitiska ramverket [överskottsmålet]. Prioriteringar kommer att bli nödvändiga”. Prioriteringar ska i detta fall läsas som nedskärningar och skattehöjningar.

För att bibehålla dagens nivå på offentliga åtaganden krävs enligt Konjunkturinstitutet skattehöjningar och/eller nedskärningar på cirka 120 miljarder kronor under perioden 2015-2018, om överskottsmålet ska uppnås.

Det finns en uttalad önskan från kapitalisterna om att allianspartierna bör ta Löfvens utsträckta hand. Även facktopparna vill se ett sådant samarbete. Enligt Dagens Nyheters Peter Wolodarski skulle FP och C kunna få ett större inflytande över denna regerings politik än vad de haft under Fredrik Reinfeldts sista period som statsminister. I sin senaste söndagskrönika (den 5 oktober) skriver Wolodarski att om ”den nye statsministern manövrerar skickligt kan regeringspolitiken bli mer konstruktiv och reforminriktad än under Reinfeldts fyra sista år”. Det vill säga: Löfvens regering kan till och med lyckas bättre med att driva högerpolitik än Alliansregeringen. 

Det var nog bara Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som trodde att partiet skulle få plats i en S-ledd regering. Nu blir V ett stödparti, men inte det enda, och det gör att de ändå kan framstå som en opposition. (Om uppgörelsen mellan S, MP och V vad gäller vinster i välfärden, läs Offensivs ledare.)

Ett verkligt socialistiskt vänsterparti skulle aldrig låta sig bli medansvarigt för en borgerlig politik eller en budget som innebär försämringar för vanliga människor. 

Antirasismen är den fråga som har mobiliserat i särklass flest och kommer så att vara den närmaste tiden. Etablissemanget talar om att isolera SD samtidigt som man dels för en politik som ger SD och rasismen en jordmån och dels är beredda att kopiera en del av rasisternas politik, alternativt samarbeta med dem.

Inte ens uppgörelsen med V om vinstuttagen i välfärden kan förhindra att regeringen snart framstår som ett svek mot de förväntningar och de stämningar som bar fram den. 

Den nya regeringen kan heller inte räkna med draghjälp från en snabbt växande världsekonomi och/eller stark inhemsk tillväxt.

Medan S-ledaren Stefan Löfven strävar efter att ”bryta upp blockpolitiken” har LO-ledningen och Svenskt Näringsliv inlett samtal för att återuppväcka samförståndsandan. Det finns dock ingen väg tillbaka till den gamla eran av långtgående institutionaliserat klassamarbete, utan varje nytt ”samförståndsavtal” idag kommer att få karaktären av en tvångströja på fackföreningsrörelsen och bli  en bekräftelse på LO-toppens högervridning i en tid när behovet av kämpande demokratiska fack sällan har varit så brännande.

”LO och Svenskt Näringsliv är överens om att hålla politikerna på avstånd”, skriver Arbetet den 3 oktober och nämner ”tryggare anställningar kontra näringslivets behov av omställning” som en av de frågor som de vill diskutera och nå samförstånd kring. Och att döma av uttalandena som LO:s ordförande har gjort vill LO hellre se en uppgörelse med Svenskt Näringsliv än lagstiftning som förbjuder att visstidsanställningar staplas på varandra!

En allt mer otrygg arbetsmarknad jämte den tilltagande pressen och stressen på arbetsplatserna leder till otrivsel samt att fler skadas och blir sjuka på jobbet. Antalet anmälda arbetsskador har ökat för fjärde året i rad. 

”Den vanligaste orsaken till besvär på jobbet är nu stress eller andra psykiska påfrestningar. Det har skett en betydande ökning sedan 2012, och det är bland kvinnorna som denna typ av besvär ökar mest”, larmade Arbetsmiljöverket i veckan. LO:s rapport Arbetsmiljö klass & kön 2014 visade att kvinnliga arbetare på punkt efter punkt har fått en ännu sämre arbetsmiljö sedan 2011. Att sjukskrivningarna ökar igen är en direkt följd av ett allt hårdare klimat på arbetsplatserna.

Denna utveckling kan bara vändas genom en intensifierad kamp för kortare arbetstid, förstärkt arbetarskydd, ny arbetsorganisation baserad på facklig vetorätt och en rehabiliteringskedja.

Från såväl de som har förlorat mest på högerpolitiken – arbetslösa, sjuka och fattigpensionärer – som från de som fått ganska mycket mer i plånboken, finns en förhoppning om att valet ska följas av en tydlig förändring – att samhällsutvecklingen ska börja gå i en riktning mot mer offentlig välfärd och minskade klyftor. En politik ”över blockgränserna” går stick i stäv med denna önskan.

Det betyder att regeringen snart kommer att bli impopulär samtidigt som polariseringen ökar. Risken är stor att SD fortsätter att gå framåt, vilket understryker vikten av att forma en vänster­opposition som ger besvikelsen en möjlighet att uttryckas i kamp och organisering. 

Rättvisepartiet Socialisterna vill bygga en sådan opposition. Vi uppmuntrar andra socialister – inte minst i Vänsterpartiet och i fackföreningarna – att göra detsamma.

De nätverk och gräsrotskampanjer mot rasism och sexism, vinster i välfärden och för upprustning av vård, skola, omsorg och våra bostadsområden som finns idag har alla skäl att fortsätta och förenas i gemensam kamp. Facken behöver ta strid för att riva upp högerregeringens alla försämringar och för trygga jobb samt involveras i kampen mot rasismen.

Efter åtta år med Reinfeldt & Co krävs något annat än S- och MP-regeringens flirt med antifackliga högerpartier som Centern och Folkpartiet – nu krävs kamp för arbetarpolitik och socialism. ■